Iris Murdochs dramatiska liv

I Tractatus logico philosophicus (1922) skriver Ludwig Wittgenstein: ”Icke hur världen är, är mystiskt, utan att den är.” Det är en vacker aforism och det förvånar inte att denna insikt blir bärande i den yngre Iris Murdochs verk och tänkande. Det framgår av litteraturvetaren Anna Victoria Hallbergs bok om Murdoch, Du berör min själ.

Tillsammans med andra kvinnliga Oxfordfilosofer som Elizabeth Anscombe, Philippa Foot och Mary Midgley markerade Murdoch en etisk vändning för det anglosaxiska tänkandet efter andra världskriget. De dominerande manliga kollegerna var upptagna av frågor om språkets funktion och förhållande till verkligheten, logikens och matematikens grundvalar och vad som är god vetenskap. De intresserade sig inte för de existentiella, moraliska och politiska problem mänskligheten stod inför. Detta trots, eller kanske på grund av, att de två världskrigen och Förintelsen gett överväldigande prov på mänsklig ondska.

Murdoch växte upp i en trygg och uppmuntrande irländsk-protestantisk familj, något som sannolikt formade henne mer än Hallberg redogör för i sin bok. I intervjuer har Murdoch uttryckt ett slags utanförskap och en minoritetsupplevelse, även om hon hela sitt liv levde i England. Relationen till de katolska irländarna blev mer ansträngd med åren, i synnerhet när IRA tog till terror för att försöka frigöra Nord­irland från Storbritannien.

Hallberg skildrar Murdoch som sökande och prövande, både som person och som författare och tänkare. I sin ungdom var hon kommunist, sedan aldrig någonsin feminist, men i mogna år thatcherist. Lite rund med en rufsig och flottig kalufs till pagefrisyr for den gifta Murdoch fram bland samtidens intellektuella och skaffade sig både älskare och älskarinnor till höger och ­väns­ter. Ett högst sexuellt och förföriskt väsen som i sitt trassliga relationsmissbruk var på ständig flykt från den kärlek hon trots allt längtade efter.

Hallberg påpekar att Murdochs egen tes var att filosofer ofta blir besatta av det de är mest rädda för. Den store dialogförfattaren Platon fruktar det fria ordet därför att han finner dikten förledande. Själv fruktade Murdoch kärleken.

Utöver att hon delade Wittgensteins tveksamhet kring språkets förmåga att avkoda världen influerades Murdoch av just Platons kärleksbegrepp, som inte syftar på något absolut utan snarare på en process, en strävan efter det ”Högsta Goda”. Murdoch utvecklar en intressant moralfilosofi som utgår från människans växt och mognad snarare än samtidens teorier om nyttomaxi­mering eller okränkbara mänskliga rättigheter. Människan växer snarare moraliskt genom livserfarenheten och insikten, den allt djupare kunskapen om vad det innebär att vara till.

Murdochs tänkande påminde mer om 1800-talets brittiska idealister än om de vetenskaps­vurmande empirister som omgav henne i samtidens Oxford.

Under inflytande av den tyska filosofin avfärdade den store brittiske idealisten F.H. Bradley de idéer som formade det brittiska samhället med nyttotänkande och industrialism. Han betonar på ett liknande vis som Murdoch att den etiska människans mognad är en process som bottnar i ett personligt ansvar för andra och oss själva. Vi blir moraliska individer genom självkännedom och mänsklig samvaro.

Även om Bradleys iakttagelser om logik och språkliga analyser gjorde intryck på senare filosofer kom hans ”tyska” tänkande att bli ett ok när första världskriget närmade sig. De två unga och inflytelserika filosoferna Bertrand Russell och G.E. Moore angrep hans positioner och banade väg för en ny anglosaxisk filosofi.

Moore gjorde starkt intryck på Murdoch, i synnerhet hans idé om ”det goda” som något vi vet finns men som vi inte kan definiera genom något annat. Det goda är inte i sig att respektera någons rättigheter eller skapa största möjliga lycka. Det goda är en odelad egenskap i sig självt och vi utforskar det etiska livet genom vår intuition. En tämligen platonsk iakttagelse för en filosof som också avvisade idealismen och hävdade att sunt förnuft visar att världen existerar och att vi kan lära känna den blott genom att leva i den.

För Murdoch sker det genom en ”kärleksfull blick”, människans moraliska medvetenhet kommer till när hon närmar sig sin omvärld med ansvar och omsorg. Människan bryter sig ur sitt subjekts fängelse och finner sig vara i en verklighet hon delar med andra.

Här ser vi hur hon närmade sig den kontinentala filosofin vid den tiden, fenomenologin och existentialismen. Fenomenologin lär att vi uppfattar världen genom vårt eget perspektiv och vår intention gentemot den, tillvaron kommer att uppenbara sig olika för oss beroende på just vilka vi är. Här har, som Hallberg påpekar, Murdoch en särskild känsla för kroppens fenomenologi. Sin platonism till trots fastnar inte Murdoch i någon svävande idealism utan uppfattar verkligheten som högst materiell och sensibel. Det är med den kropp vi har och med de förändringar den genomgår som vi lär känna och är i våra omgivningar.

Murdoch intresserar sig tidigt för existentialisten Jean-Paul Sartres tänkande och författarskap. Här finns reflektioner om friheten och ansvaret, vi är fria att vara i världen först när vi förstår att vi själva formar den med våra handlingar och inser vårt eget ansvar för hur den är.

Den värld vi befinner oss i är motsägelsefull och rörig, den är som Sartre skulle konstatera absurd och meningslös. För Murdoch har just konsten och litteraturen en viktig roll för människans insikt och moraliska mognad i en sådan tillvaro. Skapandet ska inte enligt platonsk modell avbilda något idealtillstånd utan spegla världens och människans predikament så som de är. Konsten blir perfekt genom att vara lika ofullständig som verkligheten. I Murdochs romaner är det ofta just konsten som leder människor till insikt och knuffar dem vidare på vägen mot det Goda.

Det är psykologiska berättelser om svårigheterna i att vara människa och hur vi växer av det. Den absurda tillvarons gåtfullhet tar sig ofta uttryck i kusliga gotiska stämningar som påminner om det krypande vansinnet och känslan av en växande overklighet.

Anna Victoria Hallberg konstaterar att Murdoch, som aldrig faller för frestelsen att ge sig in i de franska postmoderna teoretikernas ordvrängningar, likt alla andra modernister söker en religiös tillvaro bortom religionen. Den andliga vördnaden inför tillvaron behöver ingen gud, ändå minner det Goda hon eftersträvade om den ende gud som Platon till slut identifierade på sin ålders höst.

Hallbergs grepp är att väva in Murdochs liv, författarskap och tänkande i sin egen utveckling som människa. Det tar sin början när denna som 19-åring ensam beger sig till Oxford för att studera och under sina år där, med Simone de Beauvoirs ord, ”blir en kvinna”. Det är 1990-tal och Europa öppnar sig för svenska ungdomar, de reser till engelska universitetsstäder eller Berlin för att likt Hallberg finna sig själva.

Murdochs romaner fångar Hallbergs intresse, det psykologiska och gotiska, för att författarskapet kanske påminner om favoriten Daphne du Mauriers kusliga romaner Rebecca och Fåglarna.

Murdochs liv är fullt av mänsklig dramatik och med tiden allt större tragik och är omskrivet av vänner, gamla kärlekar och inte minst maken, den framstående litteraturvetaren och kritikern John Bayley.

Hallbergs ungdomsår framstår som mer nyktert ordinära. Hon blir förvisso indragen i italienares stormiga kärleksliv och finner i den egna familjehistorien en borgerlig estetisk livshållning att luta sig mot istället för Göteborgsvänsterns politiska plakat och kollektivliv som omgärdade hennes barndom.

Det kan till och med väcka avund. Hallberg träffar sin stora kärlek och sina tre söners far förhållandevis tidigt i livet, moderskapet förändrar henne och får henne att växa som människa. Hon älskar och ser världen med en kärleksfull blick – något som ­Murdoch själv aldrig vågade göra.