Livligt porträtt av skräck­mästare

Få författare är väl så förknippade med det psykoanalytiska begreppet ”Das Unheimliche” som E.T.A. Hoffmann (möjligen i tävlan med den skräckromantiske diktarkollegan Edgar Allan Poe). Termen myntades visserligen inte av Sigmund Freud men utvecklades av honom i den numera klassiska essän med just titeln Das Unheimliche (Det kusliga). Här skärskådas den obehagliga varseblivningen av något obekant i det välbekanta, som beror på en osäkerhet i vår omdömesförmåga när vi står inför företeelser som inte entydigt kan beskrivas som antingen verkliga eller illusoriska.

Sett mot den bakgrunden är det inte så märkligt att Freud trollbands av Hoffmanns berömda berättelse Sandmannen. Huvudpersonen Nathaniel blir där förälskad i den undersköna unga kvinnan Olimpia, som dock visar sig vara en automat, en livlös docka i vars ögon den marterade hjälten ser döden avspegla sig. Ett hårresande exempel på livsögonblick som befinner sig utanför tillvarons förväntade ordning och som i en handvändning kan få det hemvana att förbytas i en krypande känsla av olust inför något främmande.

Recenserad bok

Häxmästaren E.T.A. Hoffmann. I fantasins kalejdoskop – liv och dikt

Sture Packalén

Carlssons bokförlag (2026)

Hoffmann var helt enkelt en mästare på att laborera med bländverk, hjärnspöken och dubbelgångarmotiv. I sina verk blandar han fantasi med verklighet, vilket får en dramatiskt destabiliserande effekt på läsaren. Det är med andra ord en högst välfunnen titel som germanisten Sture Packalén valt till sin senaste bok: Häxmästaren E.T.A. Hoffmann, med den lika träffande undertiteln I fantasins kalejdoskop.

Motiven och händelseförloppen i Hoffmanns verk är i sanning lika mångskiftande som färgstarka, och Packalén lyckas på sina drygt 200 sidor ur olika perspektiv ge en god bild av det mångsidiga geniets såväl demoniskt lidelsefulla som satiriskt gäckande impulser. Medan den tyskspråkiga utgivningen av Hoffmannbiografier är närmast oöverskådlig (vilket Packalén här haft god nytta av), ser det ytterst tunnsått ut på det svenska fältet, vilket gör den här utmärkta liv-och-verk-introduktionen extra välkommen, inte minst för alla icke tyskkunniga fantaster. Boken utgör Packaléns tredje biografi över tyska diktare på senare år (efter författarporträtten av Günter Grass och Christa Wolf), och Hoffmann tycks ligga honom extra varmt om hjärtat.

Boken är väldisponerad och består av tre huvuddelar: inledningsvis en kommenterande levnadsteckning, från Hoffmanns födsel i ostpreussiska Königsberg 1776, via bland annat juridikstudier och anställningar, till frånfället i Berlin 46 år senare. Detta följs av ett block med många korta kapitel om Hoffmanns konstnärliga verksamheter (litteratur, musik och bildkonst), där Packalén också passar på att orientera läsaren i några av författarens mer välkända titlar, såsom Den gyllene krukan, Don Juan, Riddar Gluck och Katten Murrs tankar om livet. Med dessa och andra verk som exempel presenterar och resonerar han om författarskapets formmässiga karakteristika och tematiska särdrag, och förstås om den ständigt återkommande relationen mellan litteratur och musik. (Man kan för övrigt undra om inte Hoffmann innehar rekordet i antalet litterära gestaltningar av operamiljöer.)

Bokens tredje del, ”Skräckmästarens spår i litteraturen”, redogör kort för Hoffmanns receptionshistoria i världen och i Sverige, där vi bland annat påminns om den tyske häxmästarens inflytande över sin svenske, svärmiske romantikerkollega Atterbom. Att de båda valde att infoga tillnamnet Amadeus i sitt personnamn – Ernst Theodor Amadeus Hoffmann efter idolen Mozart och Per Daniel Amadeus Atterbom efter idolen Hoffmann – hade ju kunnat bli inledningen till en sannskyldig valfrändskap – om de bara hade lyckats lite bättre än att nästan träffas …

Till formen är Packaléns författarbiografier översiktliga snarare än litteraturhistoriskt och teoretiskt djuplodande. Som en allmänt tillgänglig introduktion till författarens levnad och säregna litterära universum är den här kalejdoskopiska presentationen emellertid föredömlig. Packalén har, uppenbart inspirerad av det kvicka och gudabenådade föremålet för sin biografi, tecknat ett livligt porträtt av den enastående tusenkonstnären Hoffmann.