Slas stil är oefterhärmlig

Åren efter att en uppmärksammad författare har dött blir det ofta påfallande tyst. Det talas numera sällan om till exempel Lars Ahlin, Willy Kyrklund, Lars Gustafsson, Sven Fagerberg eller Lars Forssell. Eller för den delen om Stig Claesson, alias Slas – även om några kanske fortfarande i december lyssnar på hans uppläsning av julevangeliet från 1986, som finns på Sveriges Radios hemsida.

Claesson debuterade på Bonniers 1956 med Berättelse från Europa. Det blev dock ingen omedelbar fortsättning där, eftersom förlaget inte tyckte att hans nya manus höll måttet. Det dröjde flera år innan han kom med någon ny bok, och då på det beryktade Bo Cavefors Bokförlag. Cavefors kombinerade publiceringen av högkvalitativ litteratur med att ge ut politisk extremism – till exempel Josef Stalin, Röda armé-fraktionen, Kim Il Sung och fascistledaren Per Engdahl – och ägnade sig åt ekonomiska oegentligheter. Lyckligtvis kunde Claesson återvända till det stabilare Bonniers.

Stig Claesson fick ett genombrott med novellsamlingen Supportern 1962. En del bedömare har menat att han är bäst som novellist. Författaren och litteraturvetaren Göran Hägg skriver i 1001 böcker du måste läsa innan du dör (2008) att Slas novellkonst hör till ”det mest originella och omistliga som skapats i genren i vårt land”.

Förvisso finns det en del pärlor bland de kortare texterna. En av mina personliga favoriter är ”I Amsterdams glädjekvarter” (från samlingen Bättre kan det inte sägas, 1976), som ofta har hörts på radion i författarens uppläsning. Berättaren sitter på en dålig bar i den nederländska huvudstaden. Det är midsommar och han försöker förklara den svenska högtiden för en kvinnlig åhörare: ”Det är en mycket ensam högtid då allt ska hända och ingenting händer […] Själva längtan efter denna högtid gör att när den väl kommer kramar man livet ur sju olika sorters blommor och blir alltför tidigt berusad och utkastad från folkparker och inhägnade festplatser. Sedan irrar man omkring i den ljusa natten i alltför tunn skjorta trevande efter någonting att minnas när mörkret återvänt.”

Poängen med högtiden, hävdar berättaren, är att man förblir ensam: ”Det kallas för nor­diskt vemod, sa jag. Sydlänningar fattar inte det där […] Dom förstår inte betydelsen av att en festplats är ordentligt inhägnad och att där ska finnas vakter som verkligen ser till att man åker ut i rätt ögonblick.”

Det är dock Claessons romaner som har blivit mest uppmärksammade. Hans största framgång kom med Vem älskar Yngve Frej? (1968). Populariteten ökade ytterligare när denna roman, liksom de efterföljande På palmblad och rosor (1975), En vandring i solen (1976) och Henrietta ska du också glömma (1977), blev film.

Att romanerna med så stor framgång kunnat filmatiseras beror inte på att de skulle ha någon särskilt spännande intrig. Det händer inte mycket i dem. Det viktigaste är tonläget och stilen, som knappast går att efterlikna. Det gör också att upplevelsen av en Slastext kan variera en del beroende på vilken stämning man själv befinner sig i.

Mycket av texterna består av dialoger, som ofta illustrerar svårigheterna i att kommunicera. I Samtal på ett fjärrtåg (1972) sitter huvudpersonen Olle Andersson på ett tåg och dricker öl en förmiddag. En äldre kvinnlig medpassagerare uttrycker sitt ogillande. Olle Andersson försöker förklara sitt handlande med att han är på väg till sin systers begravning och snart är arbetslös. Han inser att han inte borde ha sagt ordet ”arbetslös”, det förstärker intrycket av sjaskighet, medan det däremot var bra att ta upp begravningen. Han tillägger därför: ”Min syster dog tragiskt […] Hon slutade plötsligt att andas.” Damen svarar: ”Det brukar dom göra som dör.” Hon säger det utan att tänka sig för och ångrar sig genast.

I början av Henrietta ska du också glömma slår huvudpersonen Gustav Rune Pettersson sönder en pinnsoffa som tillhör det lantställe han arrenderar. Han kan inte förklara sin handling för någon annan, han förstår den knappt själv. Det mest dramatiska som händer i boken är annars att han träffar Henrietta. Hon har stukat foten och får därför övernatta hos honom. Han blir förälskad, men det leder inte till någon relation. Boktiteln är en anspelning på Giacomo Casanova, men huvudpersonen är inte någon casanova.

De nämnda romanerna skildrar också den spänning mellan stad och landsbygd som Slas ofta återkom till.

Nu har journalisten Håkan Lahger utkommit med Vem älskar Slas? Biografin är rappt skriven men har också vissa svagheter. Lahger tycks inte vara helt initierad när det gäller efterkrigstidens svenska litteraturhistoria och kulturdebatt. Han påstår att den Sovjetvänliga så kallade tredje ståndpunkten skulle ha förfäktats av bland and­ra Artur Lundkvist, Karl Vennberg och Eyvind Johnson. Men Johnsons tydliga antikommunistiska, antitotalitära linje gjorde honom till en av ståndpunktens skarpaste motståndare. När Johnson i sitt berömda vårtal 1951 angrep såväl Josef Stalins regim som svenska Sovjetsympatisörer och medlöpare beskrev Karl Vennberg hans ord som en ”spark med SA-stövel”.

Lahger har förvisso gjort en grundlig re­search. Boken går kronologiskt igenom Claessons liv år för år. Slas var mycket produktiv, ett normalt år utkom han med minst en bok. Lahger refererar kortfattat verkens innehåll och redovisar sedan vad olika recensenter har sagt om dem. Det hade varit önskvärt att han skrivit mer om böckerna och mindre om recensionerna. Vi får veta vad olika kritiker tycker om Slas böcker, men det är mer oklart vad Lahger själv anser. Dock får vi en välkommen påminnelse om kulturskribenter som nu är borta. Bland dem som ofta skrev positivt om Claesson finns till exempel Mats Gellerfelt, Caj Lundgren och Viveka Heyman.

Den som behandlar Claessons liv kan inte undgå att ta upp hans alkoholism. Han var en typisk periodare. Han kunde vara nykter under en längre tid, ägna sig åt skrivande och måleri, han porträtterade många kända svenskar. När han började dricka gick det snabbt utför, det slutade ofta med att han blev intagen på sjukhus. Vännerna undvek honom när han drack.

Lahger har intervjuat en del personer som kände eller beundrade Slas, som Theodor Kallifatides, Fredrik Sjöberg och Klas Östergren. Östergren recenserade några av hans böcker. Han fick uppdraget efter att Björn Nilsson på Expressen frågat honom om han var nära bekant med Claesson, vilket många skribenter var. Östergren beundrar kollegans romaner men framför också kritik. Slas sade sig kunna skriva en bok på tre veckor, något som irriterar Östergren: ”Det får inte vara så lätt. Det är en genialitet att ha allt i huvudet innan du börjar skriva. Men då kan det inte vara alltför komplicerade grejer du skriver […] Han kan inte ha blivit så förvånad över sig själv under skrivandet.” Det illustrerar en skillnad mellan två författar­typer, de vindlande intriger som finns i Östergrens romaner var ingenting för Claesson.

Fredrik Sjöberg berättar att han tidigt började samla på Claessons böcker. Han har läst dem flera gånger, de betydde mycket för att han själv blev författare. Sjöberg påpekar samtidigt att Slas ­eftermäle har skadats av att denne skrev för mycket, det blev ojämnt. Det finns dock tillräckligt mycket av värde i författarskapet för att Stig Claesson borde få läsare också i framtiden.