Sörlins svindlande känsla för snö

När man stryker handen över titelbokstäverna på Sverker Sörlins bok Snö. En historia, känner man skaren, sträv och vass. Men under de sträva titelbokstäverna antar snökristallerna en annan form, nämligen Gustaf Fjæstads fluffiga och mjuka nysnö. Det är sagornas och julkortens snö, det där täcket som gör hela världen vacker. Tar man sedan av formgivaren Lukas Möllerstens omslag finner man titeln på nytt, nu med bokstäverna nedsänkta, som fotspår i kramsnö. Och följer man bokstavsspåren vidare, är det som att öppna garderoben till Narnia: nästan 400 sidor i snö, som spänner mellan vasst och mjukt, ont och gott, med Sverker Sörlin som säker vägvisare.

I stort sett alla kapitel inleder Sörlin med en personlig betraktelse, en känsla eller ett minne, men sedan tas stora språng genom tid och rum. Boken rör sig över jordklotet, genom människans hi­storia. Den tar upp snö som natur och kultur, som fasa och förtjusning, som känsla och vetenskap. Och den passerar mängder av upptäcktsresande, äventyrare, forskare, filosofer, konstnärer, författare, idrottare, härskare och andra männi­skor på sin väg.

Den första varelse läsaren möter är snöängeln. Sörlin finner i den ett uttryck för det bästa i människan: hennes förmåga att skapa och att göra gott. Mittemot snöängeln ställer han Historiens ängel, Walter Benjamins skapelse. Ängeln som bevittnar den ondska och det lidande som löper genom historien. Historiens­ ängel tvingas gång på gång konfronteras med människans sämsta uttryck. Sörlin vill få de två änglarna att börja tala med varandra. Följdriktigt spänner boken mellan två poler: å ena sidan det rätta, det sanna och det sköna, å andra sidan högmod, grymhet och förstörelse. Vi möter snön när den är som vackrast och mjukast, som där i Fjæstads målning, eller i Olles skidfärd hos Elsa Beskow, men också den hotande och livsfarliga snön. Fast över alla hot står människan själv, hon som mer än någon annan utrotar och förgör, även snön. Snöfattigare vintrar och smältande glaciärer blir en påminnelse om människans förstörelseförmåga – även om hennes mixtrande med den jordiska balansen på vissa håll också kan komma att innebära mer snö.

Snö handlar till stor del om sinnesförnimmelser, hårda och mjuka. De märkvärdiga snökristallerna är så sköra och starka på en gång. Det räcker att bara snudda vid dem så smälter de. Samtidigt skapar dessa sköra tingestar en helt ny värld när de lägger sig över tillvaron – visuellt, men också akustiskt. Varje snökristall fångar ljudvågor på sin färd ned mot marken, och håller fast dem, så att alla ljud dämpas i snöfall och nysnö. Men när snön så småningom sjunker samman pressas den ljuddämpande luften ut. Snön övergår till is, och blir en förstärkare, ”blixthal och oromantisk”, som Sörlin konstaterar.

Så länge den ljuddämpande effekten kvarstår är det dock bara att njuta. Det är inte bara ljudet som dämpas, utan också människors känslor. Sörlin pekar på studier som visar att antalet våldsbrott sjunker vid snöfall – något forskarna förklarar med den dämpande effekt snön har på stresshormoner. Att det kan vara svårt att ta sig fram genom snödrivor, även för våldsverkare, torde inte göra saken sämre.

Men snö är inte bara lugn och tystnad, utan också ljud. Snöns konsistens kan man känna och se, men också höra. Från det stillsamt knarrande och knastrande, till isflakens knakande och snöstormens muller och dån.

Omvänt kan ljudet också påverka snön. Ljudvågornas energi leder till tryck mot jordytan, och blir trycket tillräckligt stort kan det utlösa laviner. För det krävs dock höga ljud, motsvarande flygplan. Alla skidåkare som hållit andan kan alltså pusta ut – men bara lagom mycket. Den som rör sig i lavinlandskap har fortfarande skäl att vara tyst, så att man kan uppfatta ljudet annalkande laviner, även dessa hörs.

Snöns optiska egenskaper ligger inte akustikens efter. Från skaren som lyser upp nattmörkret till det bländande dagsljuset. Snöblindheten. Under rätt betingelser kan ett extremt tillstånd uppstå, så kallad whiteout, där alla gränser blir wiped out av snön. Ögat mister förmågan att skilja himmel från jord. Snön bländar nu inte bara. Den förblindar, och människan kan inte längre avgöra om hon står inför en slätt eller en avgrund. Hon ser lika litet som i ett kompakt mörker. Men hon tror att hon ser, däri ligger livsfaran.

Vit som snö – så tänker vi vanliga dödliga. Men varje konstnär vet att snön är blå, gul, grön, grå, beige, rosa – eller svart. Konsten använder alla dessa färger för att vi betraktare ska kunna uppfatta snön som just vit. En av de färgmästare Sörlin lyfter fram är Pieter Bruegel d ä. Han kunde frammana den där märkliga kombinationen av vitt och dunkel som uppstår när snön legat några dagar, under flamländsk medeltid, såväl som en samtida svensk måndag i början av mars. Bruegel placerade även Nya testamentets scener i sitt snölandskap, med Josef och Maria som en självklar del i medeltidens vardag, mitt bland hantverkare, snöbollskastande barn och grisslakt. Eller Herodes barnamord i Betlehem. När övermaktens ondska äger rum mot en fond av vitt är det som om grymheten förstärks, med rött blod mot vit snö – en bild som också lägger grunden för sagan om Snövit, men då med skönheten som utgångspunkt.

Sörlin lyfter också fram Dantes känsla för snö. I hans helvete är snö i dess hårdaste form en av många grymma straffmetoder. I Inferno beskriver Dante hur de som har hängivit sig åt frosseri bestraffas för sin dödssynd i helvetets tredje krets, en värld av stank där hagel, snö och smutsigt vatten öser ned genom luften. Än värre blir det i den sjunde kretsen. Där springer de som har brutit mot naturen under fallande eldflagor, ”som snö en vindlös dag uppe i bergen”. Och i helvetets kärna, fastfrusen i is, sitter Lucifer. I Paradiset däremot finns varken is eller snö. Den förgänglighet och jordiskhet snön representerar upplöses här inför det gudomliga ljuset.

Att snön tillhör det jordiska livets vedermödor har många författare påmint oss om. I Leo Tolstojs Krig och fred spelar snön en av huvudrollerna, och även i Nikolaj Gogols Kappan och Hjalmar Söderbergs ”Pälsen”, spelar snön en ödesdiger roll. I Astrid Lindgrens outsägligt sorgliga Sunnanäng står snön för både förtvivlan och befrielse, medan Ted Ströms mer vardagligt vemodiga ”Vintersaga” löper som en tradare i snörök, mellan Kiruna och fjärran, som ett koncentrat av den nordliga existensens villkor.

Snöns symbolkraft gör sig också bemärkt i krig och politik: Hannibals elefantkaravan över Alperna, svenskarnas fälttåg över Bält, Napoleons storslagna nederlag mot den ryska snön – liksom Nazitysklands. Boken visar snöns propagandistiska betydelse för just Nazityskland, liksom för det kommunistiska Sovjetunionen. För båda intar snön en central roll i den nationella självbilden. Och inte bara där, även i de nordiska länderna, inte minst Sverige, har snön spelat en avgörande roll i nationsbyggandet, om än med andra förtecken. Det framgångsrika svenska skogsbruket med dess häst och släde hade inte varit möjligt utan snön. Svensk välfärd vilar med andra ord på is och snö. Och under allt finns Eddans skapelseberättelse om att jorden och livet bygger på – is.

Snöns laddning är inte mindre idag. Ett av Sörlins huvudärenden är att beskriva de politiska val och konflikter som de smältande snökristallerna rymmer. Han framhåller att förlusten av snön förgör männi­skors livsbetingelser när en ovärderlig vattenförsörjare och termostat går förlorad på en och samma gång.

Sörlins Snö är full av insikter, tankeväckande exempel och svindlande associationer. Snöns skönhet lyser boken igenom, som om Sörlin inte förmår stänga den ute, oavsett om han talar om kristallformationer, naturkatastrofer eller politisk propaganda. Boken är en kärleksförklaring till snön, men kanske också till det komplexa. I snön samsas det snälla med det livsfarliga. Mjuk nysnö och stenhård is. Sörlins bok rör sig hela tiden mellan de här polerna, och man vet aldrig vart nästa tanketråd ska ta vägen. ”Två ting äro vita – Oskuld – Arsenik”, som Carl Jonas Love Almqvist skriver. Efter läsningen av Snö. En historia vill man även lägga snö till den listan.