Vad i hela friden är det som händer i de västerländska demokratierna? Från framgångarna för Donald Trump i USA och ett antal högerpartier i länderna i Europa till britternas beslut att lämna EU – allt detta har fått många på vänsterkanten att ana att någonting farligt och gräsligt håller på att spridas: högerpopulism, något som ses som politikens zikavirus. Någonting har flugit i ”de där människorna” som får dem att rösta på ett sätt som förmodligen – enligt deras kritiker – kommer att skada deras egenintressen, åtminstone om partiledarna fullföljer sina löften om en isolationistisk politik, något som skulle få tillväxten att bromsa.

De flesta analyser som publicerats sedan den brittiska folkomröstningen riktar in sig på ekonomiska faktorer och någon version av tesen om de ”bortglömda” – globaliseringen har lett till ökat välstånd i hela världen, med arbetarklassen i väst som det slående undantaget. Dessa mindre välutbildade medborgare i de rikaste länderna blev av med välbetalda men relativt lågkvalificerade arbeten som flyttade utomlands eller gick till invandrare som var redo att jobba för lägre löner. I samhällen där lönerna har stagnerat eller sjunkit ser man med förbittring på ständigt ökande välstånd, hyror och självgodhet i London och andra superstäder.

Ett mindre antal analyser, särskilt i USA, har fokuserat på de psykologiska drag som kännetecknar auktoritarismen för att förklara varför dessa populistiska rörelser så ofta är fientligt inställda till invandring och varför de vanligtvis har en rent rasistisk svans.

Globaliseringen och auktoritarismen är båda väsentliga delar av förklaringen, men i den här essän tänker jag föra ihop dem på ett nytt sätt. Nedan presenteras en skildring som jag inleder med att ansluta mig till den distinktion som den historikern Michael Lind, och andra experter, gjort mellan globalister och nationalister – detta är bra beskrivningar av de två grupper med vapendragare som framträtt i så många länder i väst. Marine Le Pen, franska Nationella frontens partiledare, pekade på samma skiljelinje i december ifjol när hon beskrev läget i Frankrike som ett slag mellan ”globalister” och ”patrioter”.

Men istället för att fokusera på nationalisterna som de som behöver förklaras av experter inleder jag skildringen med globalisterna. Jag kommer att visa hur globaliseringen och stigande välstånd har förändrat värderingarna och hållningen bland eliten i städerna. Detta har lett dem till att tala och agera på sätt som omedvetet aktiverat auktoritära tendenser bland en del av nationalisterna. Jag kommer att visa varför invandringen har varit så central i nästan alla högerpopulistiska rörelser. Den är inte bara gnistan, den är själva sprängämnet, och de som avfärdar den invandringsfientliga inställningen som ren rasism har missat ett antal viktiga aspekter inom moralpsykologin som har att göra med det allmänmänskliga behovet att leva i en stabil och sammanhållen moralisk ordning. När väl moralpsykologin introduceras i skildringen och förenas med de ekonomiska och auktoritära förklaringarna blir det möjligt att komma med några råd för hur man kan minska kraften i vågen av konflikter vi sett den senaste tiden.

När länder blomstrar förändras deras värderingar på förutsägbara sätt. Den mest detaljerade uppföljande forskningen om dessa förändringar kommer från World Values Survey (WVS), som frågar representativa urval av människor i dussintals länder om deras värderingar och övertygelser. WVS har nu samlat in och publicerat information i sex ”vågor” sedan början av 1980-talet; i den senaste studien medverkade 60 länder. Nästan alla dessa länder är nu betydligt mer välmående än de var på 1980-talet, och många övergick från kommunism till kapitalism och från diktatur till demokrati under den här tiden. Hur inverkade dessa enorma förändringar på deras värderingar?

Varje land har en unik bana, men om vi tar ett par steg tillbaka framträder några allmänna tendenser i den statistik WVS har tagit fram. Länder verkar röra sig i två riktningar, längs två axlar. Först, när de industrialiseras, rör de sig bort från ”traditionella värderingar” – där religionen, ritualer och respekt för auktoriteter är viktiga – och mot ”sekulära rationella” värderingar som är mer öppna för förändringar, utveckling och social ingenjörskonst byggd på rationella faktorer. Senare, när de blir mer välmående och allt fler går över till servicesektorn rör sig länderna bort från ”överlevnadsvärderingar” som lägger tonvikten på den ekonomiska och fysiska säkerhet man hittar inom familjen, släkten och andra lokala grupper, mot ”självförverkligande” eller ”frigörande” värderingar som betonar individens rättigheter och skydd – inte bara för en själv, utan som en principfråga, för alla. Här följer en sammanfattning av dessa förändringar från inledningen till Christian Welzels lärorika bok Freedom Rising:

…minskande existentiellt tryck [det vill säga hot mot och utmaningar för överlevnaden] öppnar människor och får dem att prioritera frihet framför säkerhet, självbestämmande framför auktoriteter, mångfald framför konformism och kreativitet framför disciplin. På samma sätt som ständiga existentiella påfrestningar får människor att sluta sig, vilket leder till att de betonar de motsatta prioriteringarna […] leder ett existentiellt lugnat sinnestillstånd till tolerans och solidaritet utanför den grupp man är en del av, medan det existentiellt stressade sinnestillståndet leder till diskriminering och fientlighet gentemot grupper man inte är en del av.

Den demokratiska kapitalismen – i samhällen med god rättssäkerhet och där institutionerna inte är korrumperade – har givit upphov till ständigt förbättrad levnadsstandard och existentiell säkerhet i många årtionden nu. När samhällen blir mer välmående och säkrare blir de vanligtvis öppnare och mer toleranta. I kombination med betydligt bättre tillgång till mat, filmer och konsumentvaror från andra kulturer som kommit i och med globaliseringen och internet leder denna öppenhet nästan ofrånkomligen till att en kosmopolitisk inställning stärks, vanligtvis är den som mest påtaglig bland den unga eliten i städerna. De lokala banden blir svagare, lokalpatriotism blir någonting fult och människor börjar se sina medmänniskor som likvärdiga ”världsmedborgare” (för att citera Barack Obama i Berlin år 2008 när han fortfarande var presidentkandidat). Ordet ”kosmopolit” har grekiskt ursprung och betyder, bokstavligen, ”världsmedborgare”. Kosmopoliterna hyllar mångfalden och välkomnar invandringen, de ser ofta dessa teman som avgörande prov på moralisk anständighet.

År 2007 höll exempelvis den före detta brittiske premiärministern Gordon Brown ett tal där han använde formuleringen ”brittiska arbeten för brittiska arbetare”. Formuleringen ledde till ilska och förakt bland många partikolleger till Brown inom Labour. I en essä i Prospect beskriver David Goodhart hur det lät när människor i mitten och till vänster på den politiska skalan diskuterade Browns uttalande vid en sammankomst ett par dagar senare:

Folk omkring mig tävlade i att uttrycka sin indignation gentemot Browns paroll. Det hela slutade triumfatoriskt med att en person, till allmänt bifall, förkunnade att det var ”rasism, helt enkelt”. Jag minns att jag i efterhand tänkte att samtalet verkligen skulle ha låtit besynnerligt för de flesta andra människor i landet. Gordon Browns uttalandemå ha varit klumpigt och cyniskt men han sa faktiskt inte brittiska arbeten för vita brittiska arbetare. På de flesta andra platser i världen idag, och faktiskt antagligen även i Storbritannien fram till för runt 25 år sedan, skulle ett sådant uttalande om att man föredrog att arbetena gick till invånarna i landet ha verkat så banalt att det knappt var värt att säga. Numera har dock den liberala universalismens språk avgjort att det ligger bortanför anständighetens gränser.

Den förändring som Goodhart konstaterar inom den vänsterinriktade brittiska eliten är besläktad med den övergång till ”frigörelsevärderingar” som Welzel beskriver. Lokalpatriotism är någonting dåligt och universalism är någonting gott. Goodhart citerar George Monbiot, en förgrundsfigur inom den brittiska vänstern:

Internationalismen[…]säger oss att någon som bor i Kinshasa inte är mindre värd än någon som bor i Kensington[…]Patriotismen, om den nu överhuvudtaget betyder någonting, säger oss att vi borde prioritera britternas behov [framför kongolesernas]. Hur kan man förlika detta val med liberalismen? Hur[…]gör man skillnad på detta och rasism?

Monbiots påstående att det inte går att skilja på patriotism och rasism illustrerar den universalism som har kännetecknat delar av den globalistiska vänstern i många länder i väst i flera årtionden. John Lennon skrev globalisternas hymn år 1971, låten Imagine. Efter att ha bett oss att föreställa oss att det inte fanns någon himmel och innan han ber oss att föreställa oss att vi inte hade några ägodelar ber Lennon oss att:

Imagine there’s no countries; it isn’t hard to do

Nothing to kill or die for, and no religion too

Imagine all the people living life in peace.

You may say I’m a dreamer, but I’m not the only one.

I hope some day you’ll join us, and the world will be as one.

Detta är de mångkulturella globalisternas dröm. Men det är naivt, helgerån och landsförräderi enligt nationalisterna.

Nationalisterna ser patriotismen som en dygd; de anser att deras land och dess kultur är någonting unikt och värt att bevara. Detta är en verklig moralisk förpliktelse, inte en attityd för att dölja rasistiskt bigotteri. En del nationalister anser verkligen att deras land är bättre än alla andra, och en del nationalistiska ideologier är helt klart inskränkta och öppet rasistiska. Men som många försvarare av patriotismen har påpekat – du älskar din make/maka eftersom han eller hon är din, inte för att du anser att din make/maka är överlägsen alla andra. Nationalister känner ett band till sitt land och de anser att detta band medför plikter åt båda hållen: Medborgarna har en plikt att älska och tjäna sitt land, och de styrande är förpliktade att försvara det egna folket. De styrande borde värdera de egna medborgarnas intressen högre än andra länders medborgares intressen.

Det ligger inte nödvändigtvis någonting rasistiskt eller tarvligt i detta upplägg eller samhällskontrakt. En delad känsla för identitet, normer och historia har en tendens att främja tillit. Att inte ha någon sådan delad känsla leder till ett tillstånd av det sociologen Émile Durkheim beskrev som ”anomi” eller normlöshet. Samhällen med hög tillit, eller högt socialt kapital, resulterar i mycket som är fördelaktigt för dess medborgare – lägre brottslighet, lägre transaktionskostnader för företag, högre välståndsnivåer och en benägenhet att vara generös, bland mycket annat. En liberal nationalist kan rimligen hävda att debatten om invandringspolitiken i Europa inte handlar om vad som är moraliskt kontra vad som är tarvligt, utan att det handlar om två kolliderande moraliska visioner, som på grund av sin natur inte kan jämföras (som hos Isaiah Berlin). Knepet, ur denna synvinkel, är att räkna ut hur man kan väga en rimlig oro för den egna gruppens integritet mot plikten att välkomna främlingar, särskilt främlingar i djup nöd.

Så hur har nationalister respektive globalister svarat på den europeiska invandringskrisen? Under det senaste året eller två har vi alla sett de chockerande bilderna på flyktingar som flyter i land levande och döda på europeiska stränder, marscherar på långa led genom sydöstra Europa, hoppar över stängsel, fyller tågstationer och gömmer sig och dör i lastbilar och tågtunnlar. Om du är europeisk globalist blev du antagligen överlycklig i augusti 2015 när Angela Merkel tillkännagav att Tyskland öppnade sina dörrar på vid gavel för flyktingar och asylsökande. Det finns miljontals människor som är i nöd, och enligt en del globalister är nationsgränser godtyckliga och omoraliska. Globalisterna är dessutom koncentrerade till huvudstäder, affärsnav och universitetsstäder – orter som har kommit längst i den värderingsförändring som syns i WVS statistik.

Men om du är europeisk nationalist måste kvällsnyheterna ha känts som att se zikaviruset sprida sig, hela tiden på väg längre norrut från de kaotiska områdena i sydvästra Asien och norra Afrika. Bara ett fåtal högernationalistiska ledare försökte stoppa det, som Viktor Orbán i Ungern. Den globalistiska eliten verkade heja på flodvågen av människor, välkomna den till hjärtat av Europa och krävde sedan att alla länder skulle ta emot ett stort antal flyktingar och låta dem bosätta sig.

Och dessa krav, med epicentrum i Bryssel, kom efter årtionden av debatter där nationalisterna hade hävdat att Europa redan har varit alldeles för öppet och redan har tagit in så många muslimska invandrare att kulturerna och traditionerna i de europeiska samhällena var hotade. Långt innan strömmen av syriska asylsökare kom till Europa hade det kommit förslag om att förbjuda minareter i Schweiz och burkan i Frankrike. Det hade varit upplopp i arabiska kvarter i Paris och Marseille, och attacker på judar och synagogor över hela Europa. Det hade funnits terroristceller som gömt sig för att planera och utföra attentaten den 11 september 2001 i USA, bombattentat mot tåg och bussar i Madrid och London, samt slakten på redaktionen på Charlie Hebdo i Paris.

Sommaren 2015 hade den nationalistiska sidan redan nått kokpunkten och skrek ”nu får det vara nog, stäng av kranen”. Globalisterna, å andra sidan, hävdade att ”vi måste öppna slussarna, det är det enda barmhärtiga och om du opponerar dig mot oss så är du rasist”. Skulle inte det kunna provocera även rätt vettiga människor att bli rasande? Skulle inte det kunna göra många av dem mottagliga för argument, idéer och politiska partier som lutar åt nationalismens intoleranta sida och som sågs som tabu bara ett par år tidigare?

Nationalister i Europa har protesterat mot massinvandringen i årtionden, så det var knappast förvånande att den enorma och plötsliga ökningen av antalet asylsökande år 2015 spädde på deras ilska och fick deras stöd till högernationalistiska partier att öka. Globalisterna brukar förklara dessa reaktioner med ”rasism, helt enkelt” eller med den småaktiga småstadsegoismen bland människor som varken vill förlora arbeten eller bidrag till utlänningar.

Rasismen är uppenbar i en del av vad vissa nationalister säger i intervjuer, sjunger på fotbollsmatcher eller skriver på internet i skydd av anonymitet. Men ”rasism” är ett ytligt uttryck när det används som förklaring. Det slår fast att det finns en del människor som helt enkelt inte gillar någon som avviker – särskilt om de har mörkare hy. De har inga giltiga skäl för denna motvilja; de ogillar helt enkelt det avvikande och det är allt vi behöver veta för att förstå deras ilska.

Men det är inte allt vi behöver veta. Om man tittar lite närmare visar det sig att rasism brukar vara djupt förknippat med moraliska frågeställningar. (Jag använder här begreppet ”moralisk” i rent beskrivande betydelse som frågeställningar som – för de människor vi diskuterar – verkar handla om gott och ont; jag säger inte att rasism i själva verket är moraliskt gott eller moraliskt rätt.) Folk hatar inte andra människor bara för att de har mörkare hy eller en annan form på näsan; de hatar människor som de anser har värderingar som är oförenliga med deras egna, eller som de tror gör saker som de anser är motbjudande, eller som de uppfattar som ett hot mot någonting de håller kärt. Dessa moraliska frågeställningar behöver inte vara förankrade i verkligheten och de förstärks ofta av demagoger. Men om vi vill förstå den senaste tidens uppgång för de högerpopulistiska rörelserna så kan inte ”rasism” vara slutpunkten; det måste vara inledningen på forskningen.

En av de viktigaste vägledarna i denna forskning är statsvetaren Karen Stenner. År 2005 gav Stenner ut en bok med titeln The Authoritarian Dynamic, ett akademiskt verk fullt av diagram, beskrivningar av regressionsanalyser och debatter om lärda tvister om auktoritarismens beskaffenhet. (Den har därmed inte fått någon bredare läsekrets.) Det viktigaste hon kommer fram till är att auktoritarismen inte är ett stabilt personlighetsdrag. Det är snarare ett psykologiskt anlag att bli intolerant när en person upplever ett visst slags hot. Det är som om folk har en knapp i pannan och när någon trycker på den blir de plötsligt fullt fokuserade på att försvara den grupp de tillhör samtidigt som de sparkar ut utlänningar och personer som inte rättar sig efter majoriteten samt krossar allt som avviker inom gruppen. Vid dessa tidpunkter dras de till starka män och våldsanvändning. Vid andra tidpunkter, då de inte upplever något sådant hot, är de inte mer intoleranta än någon annan. Så nyckeln till det hela är att förstå vad det är som får dem att gå igång.

Svaret, antyder Stenner, är det hon kallar ”normativa hot”, vilket i grund och botten betyder ett hot mot den moraliska ordningens integritet (såsom de uppfattar den). Det innebär insikten att ”vi” håller på att gå sönder:

Erfarenheten eller uppfattningen att gruppauktoriteter inte hörsammas eller auktoriteter som inte är värda respekt, vägran att rätta sig efter gruppens normer eller normer som visar sig vara tvivelaktiga, brist på samförstånd i gruppens värderingar och trossatser och, på det hela taget, mångfald och frihet som ”löpt amok” bör aktivera anlaget och öka uttrycket av dessa karakteristiska attityder och beteenden.

Så de auktoritära är inte själviska. De försöker inte skydda sina plånböcker eller ens sina familjer. De försöker skydda sin grupp eller sitt samhälle. En del auktoritära ser sin ras eller sina blodsband som det som måste försvaras och dessa människor utgör den djupt rasistiska undergruppen till de högerpopulistiska rörelserna, däribland den extremistiska grupp som stundom attraheras av nynazismen. De kan inte ens tänka sig att acceptera invandrare som fullt ut assimilerat kulturen. Men det mer typiska, i dagens Europa och Amerika, är att det är nationen och dess kultur som nationalisterna vill bevara.

I de många studier hon utfört identifierar Stenner de auktoritära efter i vilken utsträckning de skriver under på några punkter som har att göra med de viktigaste värderingarna som barn borde lära sig hemma, exempelvis ”lydnad” (i motsats till ”självständighet” och ”tolerans gentemot och respekt för andra människor”). Sedan beskriver hon en serie studier hon utförde med hjälp av ett urval av metoder och tvärnationell information. I en serie experiment bad hon amerikaner att läsa påhittade nyheter om hur deras nation håller på att förändras. När de läste att amerikanerna håller på att förändras så att de blir mer lika varandra var de auktoritära inte mer rasistiska och intoleranta än andra. Men när Stenner gav dem en nyhet som antydde att amerikanerna håller på att bli mer olika var det som om någon hade tryckt på knappen, den ”auktoritära dynamiken” drog igång, och de blev mer rasistiska och intoleranta. Exempelvis blev det en viktigare nationell prioritering ”att hålla ordning i nationen” medan ”att skydda yttrandefriheten” blev mindre betydelsefullt. De blev mer kritiskt inställda till homosexualitet, aborter och skilsmässor.

Ett av Stenners mest värdefulla bidrag är hennes upptäckt att de auktoritära skiljer sig psykologiskt från ”status quo-konservativa” som är mer prototypiskt konservativa – försiktiga när det gäller radikala förändringar. Status quo-konservativa bildar den långa och framstående traditionen från Edmund Burkes förutseende reflektioner och farhågor i fråga om franska revolutionens första år till William F Buckleys uttalande om att hans konservativa tidskrift National Review skulle ”gå på tvärs mot historien och skrika ’stopp!’ ”

Status quo-konservativa är inte de auktoritäras naturliga allierade, de senare förordar ofta radikala förändringar och är beredda att ta stora risker för att genomföra en politik som ännu är oprövad. Detta är anledningen till varför så många republikaner – och nästan alla konservativa intellektuella – är motståndare till Donald Trump; han är helt enkelt inte konservativ om man ser till hans läggning och värderingar. Men status quo-konservativa kan dras in i allianser med de auktoritära när de anser att de progressiva har undergrävt landets traditioner och identitet i så stor utsträckning att dramatiska politiska handlingar (såsom brexit eller att förbjuda muslimsk invandring till USA) ses som det enda sättet att skrika ”stopp!” som återstår. Brexit kan då verka mindre radikalt än utsikten att man slukas upp av EU:s ”allt fastare sammanslutning”.

Så nu kan vi förstå varför invandringen – särskilt den senaste plötsliga ökningen av antalet asylsökande muslimer från Syrien – har orsakat sådana starkt polariserade reaktioner i så många europeiska länder, och till och med i USA där antalet muslimska invandrare är lågt. Muslimska invandrare från Mellanöstern ses av nationalisterna som ett betydligt större terrorhot än invandrare från alla andra regioner och religioner. Men Stenner uppmanar oss att bortse från säkerhetshotet och studera det normativa hotet. Islam uppmanar sina följare att leva på sätt som, i jämförelse med andra grupper, kan göra det svårare att assimileras i de sekulära och jämställda samhällena i väst. (Detsamma kan sägas om ortodoxa judar, och Stenners auktoritära dynamik kan hjälpa till att förklara varför vi sett en ny våg av antisemitism inom högern i USA.) Muslimer iakttar inte bara annorlunda seder i den privata sfären; de kräver och får ofta anpassade lösningar, juridiskt och praktiskt, i sina nya hemländer, särskilt i frågor som har med kön att göra. Under de senaste årtiondena har några av de mest infekterade frågorna i Frankrike och andra europeiska länder rört kvinnors slöjor och heltäckande klädsel, samt det besläktade behovet av avskildhet och könssegregering. Exempelvis erbjuder en del badhus i Sverige numera särskilda badtider för kvinnor. Detta står i strid mot starka svenska värderingar ifråga om jämställdhet och att inte göra skillnad på människor.

Oberoende av om du är status quo-konservativ och orolig för snabba förändringar eller auktoritär och hyperkänslig mot normativa hot kommer en stor andel muslimsk invandring till ditt västland antagligen att hota dina moraliska kärnintressen. Men så fort du talar ur skägget och ger uttryck för din oro kommer globalisterna att håna dig som rasist och bonnläpp. När globalisterna – även de som styr centerhögerpartierna i ditt land – slår ner på dig på det sättet, vart kan du då vända dig? Svaret blir, i allt större utsträckning, till de högerextrema nationalistpartierna i Europa och till Donald Trump, som just utfört ett fientligt övertagande av det republikanska partiet i USA.

The Authoritarian Dynamic gavs ut år 2005 och ordet ”muslim” förekommer bara sex gånger (i motsats till ordet ”svart” som förekommer 100 gånger). Men Stenners bok erbjuder en sorts Rosettasten för att tolka högerpopulismens uppsving och dess fokus på muslimer år 2016. Stenner konstaterar att hennes teori ”förklarar den sortens intolerans som verkar ’komma från ingenstans’, som plötsligt kan dyka upp i både toleranta och intoleranta kulturer och som innebär överraskande förändringar i folks beteende som inte kan förklaras av kulturella traditioner som förändras långsamt”.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Hon ställer upp sin teori som motsats till dem som ser en historiens ohejdbara tidvattenvåg som rör sig bort från traditioner och ”mot större respekt för den individuella friheten och skillnader”, och som förväntar sig att folk skall fortsätta att utvecklas ”mot mer perfekta liberala och demokratiska medborgare”. Hon skriver inte vilka teoretiker hon har i åtanke, men Welzel och hans medarbetare vid WVS, liksom Francis Fukuyamas tes om ”slutet på historien”, verkar vara rimliga kandidater. Stenner delar inte dessa teoretikers optimism vad gäller de västerländska demokratiernas framtid. Hon medger att det finns en generell tendens mot tolerans, men hon förutspår att just de här tendenserna skapar förhållanden som gör de auktoritära hyperaktiva och ger upphov till en häftig motreaktion. Hon kommer med följande förutsägelse: ”De allt större friheter som dessa kulturer under utveckling hänger sig åt ger upphov till just de förutsättningar som garanterat kommer att driva de latent auktoritära att ta till plötsliga och intensiva, kanske till och med våldsamma, och nästan säkerligen oväntade, uttryck för intolerans. På samma sätt, om intoleransen mer är ett resultat av individuell psykologi än av kulturella normer[…]får vi en annan framtidsvision, och en annan förståelse för vems problem det här är och kommer att vara än om intoleransen nästan är en oavsiktlig sidoeffekt av enkel traditionsbundenhet. Den sortens intolerans som har sitt ursprung i avvikande individuell psykologi, snarare än ett neutralt införlivande av de kulturella normer som präglar allt, kommer med all säkerhet att vara mer passionerad och irrationell, mindre förutsägbar, mindre mottaglig för övertalning, och uppretad snarare än upplyst på grund av det kulturella hävdandet av tolerans.” [min kursivering]

När hon skrev boken år 2004 förutspådde Stenner att ”intoleransen inte hör det förflutna till, den är i högsta grad någonting framtida”.

Slutsatsen av allt det här är att svaret på frågan som vi inledde med – Vad i hela friden är det som händer? – inte går att finna genom att bara titta på nationalisterna och peka på deras ekonomiska omständigheter och den rasism som en del av dem faktiskt ger uttryck för. Först måste man titta på globalisterna, och på hur deras föränderliga värderingar kanske driver många av deras landsmän att ge sitt stöd till ledare på den politiska högerkanten. Särskilt det faktum att globalisterna ofta stöder hög invandring och begränsningar av den nationella suveräniteten – de har en tendens att se transnationella enheter som EU som moraliskt överlägsna nationalstaterna – och nedvärderar nationalisterna och deras patriotism som ”rasism, helt enkelt”. Dessa handlingar är som att trycka på knappen markerad ”normativa hot” hos de auktoritärt lagda, och dessa handlingar kan få status quo-konservativa att göra gemensam sak med de auktoritära för att slå tillbaka mot globalisterna och deras universella projekt.

Om detta argument stämmer leder det till en tydlig uppsättning med politiska föreskrifter för globalisterna. För det första, och viktigast av allt: Överväg noga hur ditt land skall hantera invandringsfrågan och försök ordna den på ett sätt som gör det mindre sannolikt att en auktoritär reaktion provoceras fram. Lägg märke till tre nyckelvariabler: procentandelen utrikesfödda invånare vid en given tidpunkt, varje inkommande grupps moraliska skillnad samt i vilken utsträckning varje grupps barn assimileras.

Laglig invandring från moraliskt annorlunda kulturer är inte någonting problematiskt, inte ens om assimileringen är låg, så länge antalet invandrare inte är högt; små etniska enklaver innebär inte något normativt hot mot större stater. Måttliga invandringsnivåer av moraliskt annorlunda etniska grupper går också bra, så länge det ser ut som att invandrarna framgångsrikt assimileras i värdlandets kultur. När invandrare verkar angelägna att anamma språket, värderingarna och sederna i det nya landet bekräftar det nationalisternas känsla av stolthet över att deras land är bra, värdefullt och attraktivt för utlänningar. Men när helst ett land har historiskt höga invandringsnivåer, från länder med mycket avvikande seder, och utan ett starkt och framgångsrikt assimileringsprogram, är det nästan säkert att det kommer en auktoritär motreaktion, och man kan räkna med att många status quo-konservativa kommer att stödja den.

Stenner avslutar The Authoritarian Dynamic med några tydliga och konstruktiva råd:

Allt tyder på att möta skillnader, tala om skillnader och bejaka skillnader – den liberala demokratins kännetecken – är det säkraste sättet att reta de som är naturligt intoleranta, och bäddar för att deras anlag i allt större utsträckning kommer till uttryck i tydligt intoleranta hållningar och beteenden. Det är därmed paradoxalt att det ser ut som att det bästa sättet att begränsa intoleransen mot skillnader är genom att visa upp, tala om och bejaka våra likheter[…]Till syvende och sist finns det ingenting som väcker större tolerans bland de intoleranta än ett överflöd av gemensamma och enande trossatser, seder, ritualer, institutioner och procedurer. Och tyvärr är sådant som ”multikulturell utbildning”, tvåspråkighet och icke-assimilering det säkraste sättet att stärka denna latenta intolerans.

Om Stenner har rätt så har hennes arbete långtgående konsekvenser inte bara för USA, som står i centrum för hennes bok, utan kanske ännu mer för Europa. Donald Tusk, Europeiska rådets nuvarande ordförande, höll nyligen ett tal inför en samling kristdemokratiska centerhögerledare (i och med att de tillhör den välutbildade eliten är de fortfarande generellt sett globalister). Smärtsamt medveten om de nya auktoritäras framgångar i hemlandet Polen beskyllde han sig själv och sina kolleger för att försöka driva igenom ett ”utopiskt Europa utan nationalstater”. Detta, sa han, hade orsakat den senaste EU-skeptiska motreaktionen: ”Besatta av tanken på snabb och fullständig integrering lade vi inte märke till att vanligt folk, invånarna i Europa, inte delar vår euro-entusiasm.”

Demokratin kräver att vi låter vanliga medborgare komma till tals. Majoriteten kom till tals i Storbritannien den 23 juni och majoriteter med liknande åsikter kan snart komma att göra sig hörda i andra europeiska länder, och möjligen även i USA i november. År 2016 kommer antagligen att kommas ihåg som en viktig vändpunkt på de västerländska demokratiernas bana. De som verkligen vill förstå vad det är som händer bör titta närmare på det komplexa samspelet mellan globaliseringen, invandringen och förändrade värderingar.

Om skildringen som jag har presenterat här stämmer så skulle globalisterna lätt kunna tala, handla och stifta lagar på sätt som kan få vreden och rösterna att försvinna från nationalistpartierna, men detta skulle fordra att de i grund och botten tänker om i fråga om värdet av nationella identiteter och sammanhållna moraliska samhällen. Det skulle fordra att man överger den mångkulturella inställningen till invandringen och anammade assimilering.

Den stora frågan för länderna i väst efter år 2016 kan komma att vara den följande: Hur skördar vi frukterna från det globala samarbetet inom handel, kultur, utbildning, mänskliga rättigheter och miljöskydd samtidigt som vi respekterar – hellre än att vi försvagar eller krossar – världens många lokala, nationella och andra ”begränsade” identiteter, som alla har sina egna traditioner och sin egen moraliska ordning? I vilken sorts värld kan globalister och nationalister leva ihop i fred?

Översättning: Martin Peterson.

Texten publicerades ursprungligen i The American Interest.