VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Sveriges hemliga krig

Av Bengt G Nilsson

Under lång tid och utan insyn finansierade Sverige befrielserörelser i södra Afrika med flera miljarder kronor. Det innebar ett samarbete med Sovjetunionen i stödet till marxistiska väpnade grupper.

Den 5 november 1996 gjorde den moderate riksdagsledamoten Birger Hagård en anmälan till konstitutionsutskottet, KU. Han skrev:

”Enligt uppgifter i pressen skall Sverige ha givit ett bidrag till kampen mot apartheid på inte mindre än 2 650 000 000 kronor. Utrikesministern meddelar enligt samma källa, att inte ens den svenska allmänheten fått kännedom om omfattningen av det svenska biståndet. Enligt andra uppgifter skall delar av detta bistånd inte ha hamnat där de svenska intressenterna avsåg, utan tvärtom hos tillskyndarna av apartheidsystemet.”

Riksdagsledamoten Hagård var tydligt upprörd. Om det han fått läsa i pressen stämde så innebar det att den svenska regeringens hemliga verksamhet hade kostat skattebetalarna 2,6 miljarder kronor utan att ens riksdagen kände till det. Han krävde att få veta vilken omfattning stödet till kampen mot apartheid hade haft. Hur hade biståndet kanaliserats? Hade det funnits hemliga fonder i sammanhanget? Vem kontrollerade i så fall dessa fonder? Hade pengarna nått rätt mottagare och på vilka konstitutionella grunder hade regeringen agerat?

Konstitutionsutskottets svar kom i april året därpå. Utskottet konstaterade att de tidningsuppgifter som Hagård refererade till var korrekta. Sverige hade i hemlighet under lång tid finansierat motståndsgrupper i södra Afrika. Vad KU undvek att kommentera var att den penningsumma som nämndes – 2,6 miljarder kronor – faktiskt inte stämde. Det rörde sig om betydligt mer pengar som hade donerats till mängder av organisationer och enskilda individer, och syftet med penningöverföringarna var i slutänden att bidra till störtandet av den vita minoritetsregeringen i Sydafrika. En regering som Sverige i diplomatisk mening hade formellt goda förbindelser med.

På torr kanslisvenska konstaterade KU i sitt svar att svenskt statligt bistånd inte kunde tillåtas komma i konflikt med den folkrättsliga regeln att ingen stat har rätt att ingripa i en annan stats inre angelägenheter. Men, skrev KU, humanitärt bistånd utgjorde i det här fallet ett undantag, i synnerhet när FN hade fördömt den sydafrikanska apartheidpolitiken.

Det som nu hade uppenbarats och offentliggjorts handlade om Sveriges i modern tid största utrikespolitiska operation. Det rörde sig om ett hemligt krig med okonventionella metoder mot den sydafrikanska regeringen. Hjärtat i den superhemliga verksamheten utgjordes av en liten och tämligen anonym grupp med det oansenliga namnet Beredningen för humanitärt bistånd. Humanberedningen i dagligt tal. Den tillsattes redan 1964 och verkade fram till 1994. Under den perioden ändrades dess uppdrag i takt med att situationen i södra Afrika förändrades. Dess ledamöter byttes ut fortlöpande och det var under 1980-talet som Humanberedningen var som allra mest aktiv.

Humanberedningen bestod av ett litet urval politiker från de svenska riksdagspartierna – utom VPK som inte ansågs pålitligt – tillsammans med representanter för ett antal folkrörelser, fackföreningar samt några sakkunniga som exempelvis författaren Per Wästberg, advokaten Christian Åhlund och biståndskännaren Bengt Säve-Söderbergh. Dessa satt under begränsade tidsperioder. Ordförande för beredningen var Sidas generaldirektör.

Moderaterna hade problem med Humanberedningen. Deras syn på Sydafrika skilde sig avsevärt från den socialdemokratiska, vilket sedermera ställdes på sin spets när Sverige bestämde sig för att införa ekonomiska sanktioner mot apartheidregimen. Moderaterna kände sig obekväma med att stötta det svarta motståndet i Sydafrika på det sätt som skedde, utan öppen redovisning och ofta för syften som inte riktigt tålde dagsljuset. Sannolikt fanns det också en medvetenhet om att det svenska stödet i praktiken innebar att kratta manegen för Sovjetunionen i södra Afrika. Som en tyst protest mot beredningens verksamhet valde moderaterna att avsiktligt placera en politiker av lägre rang där. Ofta en kommunpolitiker som saknade intresse för utrikesfrågor.

Det kanske mest anmärkningsvärda med Humanberedningen var att alla ärenden bereddes av tjänstemän och därefter bara klubbades igenom, med ett minimum av diskussion. De politiker som satt i beredningen var mest ett slags parlamentarisk utsmyckning, ett demokratiskt alibi. De opolitiska experterna, som Per Wästberg och Christian Åhlund, var betydligt viktigare för beredningens arbete än politikerna.

Anders Forsse var generaldirektör för Sida första halvan av 1980-talet och därmed även ordförande för Humanberedningen. Han kände många gånger oro över att beredningens verksamhet skulle vålla allvarliga problem.

– Det fanns risker med att stötta motståndet till den sydafrikanska regimen, säger han. Vi hade att göra med en regering i ett annat land med vilket vi hade formellt korrekta förbindelser. Vi hade en beskickning i Pretoria och det fanns en sydafrikansk beskickning här i Sverige och formellt var allting normalt. Men i realiteten visste båda parter att vi var i luven på varandra i hög grad. Det uppfattade jag i min egenskap av statstjänsteman som ganska störande och besvärligt. Det är svårt att umgås korrekt med en annan regim som man försöker undergräva hela tiden på olika sätt. Att vi försökte det ansåg jag vara rättfärdigt och riktigt, men det ligger en formell besvärlighet i det som gör att man ständigt kommer att tänka på parallellfall. Till exempel vårt förhållande till Sovjetunionen, som också begick illgärningar inom sitt territorium och med mycket större resurser än dem som den sydafrikanska apartheidregimen förfogade över, men där vi aldrig sa någonting. Sovjetunionen bedrev också mycket avancerat spioneri i Sverige och stödde svenska organisationer som vi uppfattade arbetade mot Sverige precis som vi stödde ANC i Sydafrika. Så parallellerna gav sig ganska lätt, tyckte jag. Även om rättfärdigheten var helt olika i de här fallen.

Det svar till Birger Hagård som konstitutionsutskottet levererade innehöll en hel del intressant information. Bland annat skrev KU att ”Humanberedningen som regel arbetat med sekretessbelagt underlagsmaterial och att endast besluten avseende pengar och destination protokollerats. Namnen på mottagarna av biståndet antecknades inte i protokollen.”

Vidare: ”Kontrollen av att beslutade medel kom de rättmätiga mottagarna till del blev, som framgår av UD:s promemoria, mera begränsad av skäl som framgått ovan.”

Lite generat skriver KU längre ned i texten att den sydafrikanska säkerhetspolisen ”i viss omfattning” lyckades destinera medel till den svenskfinansierade utbildningsfonden IUEF ”till den sydafrikanska säkerhetspolisens utbildningsverksamhet.” Svenska skattebetalare hade alltså varit med och finansierat utbildning i tortyr.

Stödet till kampen mot apartheid var, som man brukar säga i biståndssammanhang, ett högriskprojekt. Besluten om stöd var hemliga. Samtliga protokoll från Humanberedningens möten var hemligstämplade. Underlagen för utbetalning – vem skall få, för vilket ändamål? – var hemliga. Enligt UD:s promemoria skulle Sidas generaldirektör årligen redogöra för biståndet till kampen mot apartheid för berört utskott i riksdagen, först och främst utrikesutskottet. ”Någon dokumentation av dessa redogörelser har inte påträffats vare sig i Sidas arkiv eller vid utrikesutskottets kansli”, skriver KU. ”Beredningens ordförande under perioden 1964–1979, Sidas dåvarande generaldirektör Ernst Michanek, har vid samtal med kansliet uppgivit att det genomgående inte förekom några handlingar vid dessa föredragningar, utan dessa var enbart muntliga.”

Eftersom redovisningen av biståndet till de svarta motståndsgrupperna i Sydafrika var så bristfällig rådde ständig osäkerhet om hur pengarna faktiskt användes. Förre statsministern Ingvar Carlsson har en förklaring till varför regeringen valde att inte lägga sig i Humanberedningens arbete.

– Förmodligen var det så att man tyckte kanske att det var bra att man bedrev det, [det hemliga biståndet till det svarta motståndet i Sydafrika, min anm.] eftersom det var känsligt, utan att förankra varje enskild åtgärd. Om man kanske gick över gränsen någon gång, kanske gjorde man det, så kunde en regering i det läget säga: ”Ja, det här var inte helt korrekt men vi var inte informerade.”

Praktiskt taget hela Afrika söder om Sahara började frigöra sig från de europeiska kolonialmakterna under 1960-talet, i en del fall ännu tidigare. Befrielserörelser bildades i en mängd länder, i bland andra de portugisiska kolonierna Angola, Moçambique, Guinea-Bissau och Kap Verde. 1962 grundades den marxistiska organisationen Frelimo i Moçambique. Målet var att uppnå självständighet. 1967 motionerade riksdagsmannen Lars Werner, medlem i det som då fortfarande hette Sveriges kommunistiska parti, SKP, om att Sverige skulle stödja Frelimo med pengar. Motionen avslogs men två år senare skedde en helomvändning. Då beslutade riksdagen att stödja södra Afrikas befrielserörelser. Fram till mitten av 1970-talet var det de uttalat kommunistiska rörelserna Frelimo i Moçambique, MPLA i Angola och PAIGC i Guinea-Bissau som erhöll så mycket som 96 procent av det svenska humanitära stödet till befrielsekampen i Afrika. ANC i Sydafrika, Swapo i Namibia samt Zanu och Zapu i Rhodesia fick bara en bråkdel av det totala biståndet. Att de överhuvudtaget fick någonting motiverades med att det svenska stödet inte fick uppfattas som antiportugisiskt, utan som ett stöd för politisk frigörelse mer allmänt.

Lars Werner blev senare partiledare sedan SKP bytt namn till VPK. Att det var han som tog initiativ till det svenska skattefinansierade stödet till en grupp kommunistiska rörelser i Afrika väckte måttlig uppmärksamhet. Få debattörer gjorde kopplingen att det kunde ha påverkan på det världspolitiska läget som dominerades av kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen. Att Werners parti erhöll ekonomiskt stöd från både Sovjetunionen och DDR gick även det de flesta förbi.

De styrande i Moskva såg mycket tydligt vad som hände i södra Afrika och var inte sena att dra sina slutsatser. Här fanns ett gyllene tillfälle att knyta till sig en halv kontinent, kanske ännu mer om de spelade sina kort rätt. Det var Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov som tog initiativ till FN:s deklaration om avkolonisering 1960 och motståndsrörelser i södra Afrika fick i samband med det militärt stöd från Sovjet. I januari 1969 sponsrade Sovjetunionen en internationell konferens i Sudans huvudstad Khartoum på temat solidaritet med södra Afrikas folk och Portugals kolonier.

Drygt 200 delegater från ett femtiotal länder deltog. De flesta var att beteckna som kommunister men där fanns också representanter för brittiska Labourpartiet och ett antal antiapartheidrörelser.

Det viktigaste resultatet av Khartoumkonferensen var att man där slog fast vilka befrielserörelser som var att betrakta som legitima, autentiska, och därmed godkända. De som kvalade in i denna illustra grupp var angolanska MPLA, PAIGC från Guinea-Bissau, Frelimo från Moçambique, ANC från Sydafrika, Swapo från Sydvästafrika och – intressant nog – Zapu från Rhodesia. Inte Robert Mugabes Zanu, alltså, vilket berodde på att den rörelsen tidigt hade etablerat kontakt med Kina som på det viset hade slagit in en kil i det ambitiösa sovjetiska upplägget.

På konferensen fastslog man också att det fanns starka ideologiska band mellan dessa ovan nämnda grupper och dessutom en nära anknytning till Sovjetunionen. Det sistnämnda var inte minst viktigt eftersom Sovjet konkurrerade med Kina om de afrikanska motståndsgruppernas gunst, i medvetande om att dessa var att betrakta som governments in waiting, som det kallades. Blivande regeringar förutsatt att de besegrade sina motståndare. Vilket de antogs kunna göra med sovjetiska vapen och annat stöd utifrån.

Baksidan av detta var att motsättningarna mellan legitima och icke legitima rörelser ökade. Det blev tydligt i Sydafrika där ANC fick argument för att motarbeta exempelvis rörelsen Pan Africanist Congress, PAC, och i Rhodesia/Zimbabwe där den enligt Khartoumkonferensen icke legitima rörelsen Zanu sedermera fick full kontroll och då tog hämnd på sin rival Zapu. Det finns anledning att fråga sig hur klokt det var att fokusera allt stöd i ett land på en rörelse. Det gynnade inte en demokratisk utveckling och mycket riktigt fick vi också så småningom se hur alla befrielserörelser förvandlades till despotiska regeringar som med olika metoder förhindrade uppkomsten av genuina parlamentariska flerpartisystem.

För Sveriges del betydde konferensen i Khartoum inte så mycket på det officiella planet. Med tiden visade det sig dock att svenska regeringar, såväl socialdemokratiska som borgerliga, skulle ge omfattande bistånd till de rörelser som i och med beslutet i Khartoum hade erhållit en favoriserad ställning hos Moskva. Med ett undantag, Zanu, som stöddes av det kommunistiska Kina och från första början blev en svensk favorit. Det här innebar att andra alternativa rörelser aldrig fick något svenskt bistånd.

Utåt sett, i den offentliga retoriken, var den svenska ståndpunkten hela tiden den att stödet till afrikanska befrielserörelser enbart var humanitärt. Sverige skulle aldrig kunna anklagas för att på något sätt underblåsa väpnad kamp, var tanken. Alla som hade den minsta kunskap om sakförhållandena visste dock att det inte stämde. Den svenska regeringen överskred ofta gränsen till det enligt internationell rätt otillåtna – att blanda sig i ett främmande lands inre angelägenheter – men stödet till krigföring gavs en humanitär förklädnad.

Pierre Schori har i sin självbiografiska bok Minnet och elden mycket tydligt formulerat den svenska ståndpunkten. Han skriver: ”Sverige blev det första, och mycket länge enda västlandet, som gav ett politiskt obundet ekonomiskt och materiellt bistånd till befrielserörelserna. Riksdagen hade 1969 fattat ett principbeslut om humanitärt stöd via Sida. Gränsen gick vid militärt stöd, men att kampen mot kolonialarméerna med sina vapen från Natoländer och den till tänderna rustade apartheidregimen i Sydafrika också behövde vapen förstod vi. Erlander, Palme och Torsten Nilsson tog intryck av framförallt Julius Nyerere [president i Tanzania, min anm.] som sade att frihetskämparna inte gärna kunde slåss med pil och båge mot stridsvagnar och kulsprutor. Palme var den förste regeringsföreträdaren som uttalade denna förståelse offentligt när han inkluderade detta i sitt tal inför TANU-kongressen i Tanzania 1971.”

Frihetskämparna kunde inte slåss med pil och båge. Därför fick de vapen från Sovjetunionen. De kunde inte heller slåss på tomma magar, utan kläder, bilar och kontanter. Därför fick de allt detta av Sverige.

Förre generaldirektören för Sida, Anders Forsse noterade likheterna mellan den svenska och sovjetiska synen på södra Afrika.

– Vi var medvetna om stödet från Sovjetunionen till de organisationer, inte bara i Sydafrika, som vi också stödde, berättar han. Som ämbetsverk var vi inte besvärade av det. För oss var det en fråga för utrikesledningen. Informellt, när man talade med höga vederbörande i UD kunde man ibland ställa frågan: ”Hur känns det att vara det enda landet som inte tillhör Sovjetblocket som stöder den här organisationen?” Ibland blev mina diskussionspartner i UD ganska besvärade av detta, av min fråga. Jag nöjde mig med att ställa frågan. Vi hade precis samma svårigheter i frontstaterna, i Angola och Moçambique framförallt. Båda regimerna [MPLA och Frelimo efter självständigheten] i de här länderna betraktades som kommunistiska eller kommunistinspirerade.

I Moçambique överraskade Frelimo under kampen för självständighet med en större militär effektivitet än någon kunnat ana. Stora områden erövrades där en civil administration sattes upp. Hur många civila dödsoffer som krävdes i kriget finns det inga exakta siffror på, men erfarenheten visar att andelen civila offer alltid är stor i afrikanska rebellkrig. Frelimos vapen kom från Sovjetunionen och andra östblocksländer. En stor del av övriga förnödenheter som krävs för att föra krig kom från Sverige.

Befrielserörelsen PAIGC i den portugisiska kolonin Guinea-Bissau var en verklig vinnare. Under de första sex åren av svenskt officiellt stöd till väpnade grupper i Afrika fick organisationen två tredjedelar av det totala svenska biståndet till dessa rörelser. Denna favoriserade ställning förklarades med att PAIGC hade imponerat på svenska beslutsfattare. Ledaren Amilcar Cabral var erkänt skicklig på att skapa sympati för sin linje hos utländska politiker. En av hans varmaste anhängare blev riksdagsledamoten och sedermera riksdagens talman Birgitta Dahl. Hon besökte befriade områden i Guinea-Bissau 1970. Det finns foton från den resan där Birgitta Dahl, iklädd gerillauniform och leende mot kameran, sitter i det som förefaller vara ett gerillaläger i djungeln tillsammans med en grupp soldater. Hon försökte inte på något sätt hemlighålla sin passion för den kommunistiska rörelsen PAIGC. Hon föreföll smickrad av att bli deras affischflicka.

PAIGC presenterade en lista på det materiel som efterfrågades från Sverige, och Sida fick genast problem med den. Många gånger var det omöjligt att bedöma om viss utrustning skulle kunna ha en militär användning eller inte. Det gällde i synnerhet fordon som givetvis kan användas civilt eller militärt, precis som man önskar. PAIGC ville ha lastbilar och mindre terränggående fordon, och så fick det bli. 1973 levererade Sverige 12 större och 6 mindre lastbilar, 15 fyrhjulsdrivna bilar av jeepmodell med släp och därtill några personbilar.

Sida kunde inte resa till befriade områden för att på plats inspektera hur dessa fordon användes. PAIGC hävdade alltid att de inte kunde garantera svenska besökares säkerhet. Amilcar Cabral tyckte inte att svenskarna skulle vara så ängsliga. Hans inställning var att allt stöd till PAIGC var humanitärt, oavsett form och innehåll, eftersom stödet var ägnat att föra mänskligheten framåt, som han uttryckte det. Det kunde bara tolkas som att han ansåg att även vapen utgjorde ett humanitärt stöd.

Sverige och Sovjetunionen blev PAIGC:s främsta bidragsgivare. Forskaren Tor Sellström skriver i sin bok Sweden and National Liberation in Southern Africa att det fanns en icke koordinerad men likafullt verklig de facto fördelning av Sveriges och Sovjetunionens roller i förhållande till PAIGC. Han tillägger att samma fenomen senare upprepades i stödet till befrielserörelserna i Sydafrika, Angola, Moçambique, Rhodesia och Namibia.

Sverige breddade sitt bistånd för att inkludera alla de rörelser som stred för nationellt oberoende med militärt stöd av Sovjetunionen. När de portugisiska kolonierna erhöll självständighet vid mitten av 1970-talet förvandlades frihetskampen till inbördeskrig. Då kom Kuba att engagera sig starkt i framförallt Angola och hade under 1980-talet tiotusentals stridande soldater inklusive pansarvapen och flyg på plats. Samtidigt som både Angola och Kuba tog emot bistånd från Sverige.

Det samlade statliga biståndet till befrielserörelserna i södra Afrika fram till början av 1990-talet uppgick till 9,5 miljarder kronor, uppräknat med konsumentprisindex. Avsikten var att bidra till byggandet av demokratiska rättsstater. Guinea-Bissau, Angola och Moçambique utgör idag några av världens mest korrumperade och rättsosäkra länder. Namibia och Sydafrika har mycket långt kvar innan de kan betraktas som väl fungerande demokratier.

En total genomlysning av Sveriges de facto samarbete med Sovjetunionen i stödet till marxistiska väpnade grupper i Afrika under flera decennier återstår att göra.

 

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) En känsla av någon av Fredrik Johansson

3) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

4) Inte lika roligt längre av Dan Korn

5) Socialism som evangelium av Annika Borg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

2) Vedumsbakat av PJ Anders Linder

3) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

4) Försjunken i Goethe av Johan Frostegård

5) Den femte drottningen av Carina Burman

NR 2 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...