Halal-hippiens paradoxer
Av Pernilla Ouis
Debatten om islam är på många sätt märklig. Radikala personer stöder reaktionära prästvälden, och Sverigedemokraterna angriper islamister, som de egentligen har mycket gemensamt med.
Den mest djupgående och fundamentala ideologiska paradox jag stött på är nog att Michel Foucault stödde den islamiska revolutionen i Iran. Jag kan inte nog understryka min förundran över detta. Foucault är Gud i den svenska universitetsvärlden, inte profet, utan Gud fader själv. Inom socialvetenskaperna är det han som banat vägen för det kritiska tänkandet kring hur språket formar våra sociala praktiker, hur makten förtrycker de avvikande med sina normalitetsnormer och uteslutningsmekanismer. Foucault är far till det postmoderna tänkandet och diskursanalysen. Varje student som aspirerar på högre studier måste begripa hans storhet och förhålla sig till hans tankar. Att kritisera dem är en omöjlighet i den akademiska världen.
Ändå stödde han den islamiska revolutionen och Khomeini, som praktiserade exakt det han kritiserade så briljant: det våldsamma utövandet av makt mot dem som skiljer sig från normen. Jag begriper det inte, men lever dagligen med hans arv: de vänsterradikala, genus- och diskrimineringsmedvetna studenterna, som i varje undervisningssituation där jag kritiskt undervisar om islam känner ett stort behov av att ge uttryck för protester mot mig och min undervisning. De tar ”den Andre” i försvar, denna okända Andre, icke-västerlänningen som blivit oantastlig i den akademiska världen.
Jag kallar Foucaults arv för halal-hippiens paradox. I sin iver att kritiskt ifrågasätta det västerländska moderna projektet, kolonialismens historia och förtrycket av ”den Andre”, är halal-hippien angelägen om att omfamna denna Andre med hull och hår, utan att uppfatta att just denna omhuldade Andre kan utöva precis samma mekanismer av förtryck, fast då inom sin egen grupp. Halal-hippie-tendenser fi nns överrespresenterade på den politiska vänsterkanten.
Nu finns det ju mer nyanseringar och problematiseringar att göra kring Foucaults val än att framställa det så enkelt som jag nyss gjorde. Här finns inslag av revolutionsromantik och en förtjusning över att västs sanningsanspråk blir utmanade. Kanske också vetskapen om att de viktigaste hjärnorna bakom revolutionen var influerade av vänsterideologier. Men i grund och botten menar jag att Foucaults – och därmed också halal-hippiens – syn på muslimer och islam som politisk ideologi rymmer, förutom en naivitet, ett förakt mot vad dessa muslimer själva säger att islam verkligen är för något. Det har man nämligen sällan bemödat sig att ta reda på.
Om islam betraktas som ett ideologiskt slagfält är det mest utmärkande att aktörerna på denna arena fullständigt ignorerar hur muslimerna själva definierar islam. Om vi börjar med vänstern, så verkar de drivas av idén att muslimer är de ”förtryckta Andra” som man ska föra kampen åt. Detta tänkande har inspirerat exempelvis ett antal AFA-grupper att stödja de mest reaktionära islamistiska gruppernas kamp i Rosengård när islamisternas lokal – helt i sin ordning för övrigt – sades upp i december 2008. Denna vänster insåg inte att det kanske mest anti-fascistiska som hänt i Rosengård var stängningen av just denna källarmoské. (Se Fredrik Ekelunds skarpsinniga artikel ”Våldspakt satte Rosengård i brand” Axess nr 2 2010).
Dessa AFA-grupper förstår inte att muslimerna varken tillhör eller ens sympatiserar med arbetarklassen, utan antingen är arbetslösa eller egenföretagare. Vet de inte att muslimerna sedan decennier tillbaka har bytt ut Kapitalet mot Koranen i sina bokhyllor? Ett bevis på att muslimer inte själva välkomnar vänstern är att Rosengårdsborna gick man ur huse och motade bort gruppen Reclaim the Street, när denna grupp satte igång aktioner i stadsdelen på första dagen av fastemånaden ramadan 2009 – en månad som ska präglas av frid och fred enligt muslimsk tro. Tala om att visa ignorans mot de förtryckta Andra och deras verklighet.
Jag menar att detta karaktärsdrag är synnerligt tydligt hos en av vänsterns mest högljudda talesmän i islamfrågan idag: Andreas Malm. Jag har kallat Malms attityd mot muslimerna för nykolonial och jag inser förstås att jag knappast kunde ha valt ett elakare skällsord mot honom. Jag tolkar hans beskrivning av muslimer som överlägsen och paternalistisk, vilket kommer till uttryck när han omyndigförklarar och misstänkliggör Ayaan Hirsi Ali och hennes svidande kritik mot islamismen. I sin bok Hatet mot muslimer (2009) ondgör han sig över muslimska kvinnor som väljer att kritisera islamiskt kvinnoförtryck utifrån västerländska, högerliberala positioner. Han undrar varför de inte uttrycker sin kritik inom den så kallade muslimska feminismens ramar, den feminism som av kritiker är kallad ”det möjligas konst”.
I en debatt om islamofobi i Malmö den 1 juni 2009 förtydligade han sig gentemot min kritik; han hade hellre föredragit att dessa kvinnor valt en socialistisk feminism, framför den muslimska. Men varför gör de inte det då? Svaret är att dessa muslimska kvinnliga fritänkare inte vill det, för det stämmer inte med deras ideologiska övertygelse. Socialismen är sedan länge död som politisk idé i den muslimska världen. Är det så svårt att ta in vad muslimer själva tänker och tycker?
Men vänstern är förstås inte enad i denna fråga. I Storbritannien har gruppen bakom Eustonmanifestet ifrågasatt hur denna ”multikultivänster” okritiskt förenar sig med alla grupper så länge de är emot USA och Israel. Under ovan nämnda islamofobidebatt ställdes en fråga från publiken. Mannen presenterade sig som Mikael Wiehe och ställde ödmjukt frågan till Malm om det inte är ett grundläggande problem att vissa grupper (läs: muslimer) tror att makten kommer från Gud, inte från folket, vilket är vänsterns grundinställning. Malm avfärdade arrogant frågan som irrelevant, för det handlade inte om denna ideologiska skillnad alls utan om diskrimineringen av muslimer, menade han. Malm har tidigare hävdat att han stödjer Hizbollah, eftersom en seger för dem ”producerar det mest önskvärda resultatet” (Malm i Expressen: ”Därför ska vi stödja Hizbollah”, 1 augusti 2006). Samtidigt hade Malm på sig en tröja till stöd för den marxistiskt-leninistiska gruppen Folkfronten för Palestinas Befrielse (PFLP) under denna debatt, en ståndpunkt samma Hizbollah-anhängare hade kunnat mörda honom för.
Jag kan inte annat än tycka att det är en ohelig allians, där den ena parten – vänstern – bekvämt väljer att ignorera den andra partens genuina uppfattningar. Kanske skulle de själva hävda att de bara gör så av ren pragmatism, men jag ser det som ett uttryck för överlägsenhet manifesterad i oviljan att betrakta den andra parten som en jämlik diskussionspartner, som man reder ut politiska och ideologiska olikheter med.
Men om vi ska fortsätta att uppehålla oss vid Malm, är det intressant att notera att dem han argast anklagar för att sprida islamofobi inte är främlingsfi entliga grupper, utan liberaler generellt och speciellt dem som uttrycker sig på Expressens kultursida. Dessa liberaler är ”vädermakare i ett Europa där himlen ser allt mörkare ut för muslimer” (Malm i Aftonbladet, ”Liberal hetsjakt på svenska muslimer”, 17 december 2009). Vad säger då liberalerna?
Liberalerna sätter individens frihet i centrum. Liberala kritiker menar att om islamisternas tolkning av islam får alltmer utrymme i det multikulturella samhället blir det ett problem om konsekvensen blir att den muslimska minoritetens mänskliga rättigheter åsidosätts. Den politiker som kanske tydligast har framfört denna sorts argument är Nyamko Sabuni, och jag väljer henne som ett bättre exempel för denna politik än Expressens kulturskribenter. Att exempelvis kritisera islamisternas homofobi och patriarkala värderingar är att ta andra muslimer i försvar gentemot ett internt förtryck – det är alltså den liberala hållningen.
Sabuni har i sin skrift Flickorna vi sviker lagt fram ”tio frihetsförslag för flickor från hederskulturer”. Skriften är ett talande exempel på svensk liberal politik i relation till islam idag. Sabuni kräver att begreppet hedersvåld införs i brottsbalken, att staten slutar fi nansiera religiösa friskolor, att det införs åldergräns för slöja, obligatorisk gynekologisk undersökning på flickor för att kontrollera om de har utsatts för könsstympning och att tvångs- och barnäktenskap kriminaliseras. Det är inte uttalat att dessa förslag riktas mot muslimer, men indirekt målas en bild upp av en specifi k problematik som bara finns hos ”den Andre”. Kritiker menar att sådana förslag skapar islamofobi och förstärker myten kring den förträffligt jämställda svensken.
Jag delar inte Malms uppfattning att det är liberaler som sprider islamofobi. Däremot kan deras beskrivningar av muslimer leda till att man inte ser hur heterogen gruppen är. Det finns en förändringspotential och det fi nns progressiva tolkningar av religionen – de är inte vanliga men dock existerande – som försvarar homosexualitet och kvinnors rätt till jämställdhet. Ijtihad, nytolkningen, är ett rop på reform som har funnits i islams historia under århundraden och är ingenting som den lesbiska, muslimska journalisten Irshad Manji hittade på i sin senaste bok Det muslimska problemet (2008) då hon utlyser ”Operation Ijtihad”. Om min invändning mot vänstern är att de inte ser hur konservativa och reaktionära muslimer är, så är min invändning mot liberalerna den motsatta: många misslyckas med att se att det trots allt finns reformvänliga, progressiva muslimer. Samtidigt måste man problematisera det faktum att liberaler inte kan diskutera vissa gruppers kultur eller religion, utan att för den skull bli slentrianmässigt anklagad för ett ”vi-och-dom”-tänkande.
I sin kamp att rädda muslimerna undan sitt eget förtryck har både liberaler och islamister hamnat på ideologisk kollisionskurs med sina ideologiska grundvalar. Liberalismen har problem med läror som innebär att de individuella rättigheterna kränks. Det tydligaste exemplet är med den heltäckande ansiktsslöjan, kallad ömsom burka, ömsom niqab i debatten. Kvinnors mänskliga rättigheter kolliderar med idén att de ska täcka sitt ansikte, enligt liberalismen. Ska man förbjuda dem det i så fall och därmed inskränka den personliga friheten? Sabunis ovan citerade förslag genomsyras av förbud och ”hårdare tag”. Hur rimmar sådana förbud med liberala värderingar?
Men intressant nog är de kvinnliga islamister som hävdar sin rätt att täcka ansiktet inne i en motsvarande ideologisk paradox. I sin iver att rättfärdiga sitt val, måste de åberopa liberalismen och hävda att de har gjort ett frivilligt och självständigt val. De måste hänvisa till ideal om frihet, tolerans, likabehandling och icke-diskriminering, samtidigt som man lätt kan visa att deras egen tolkning av islam är precis det motsatta: ofri, intolerant och en grund för olikabehandling och diskriminering mellan könen. Att de hänvisat till en liberal värdegrund för att kunna kräva rätten att bära heltäckande ansiktsslöja rimmar illa med deras ”egentliga” ideal.
Samma paradox hittar vi i debatten kring mänskliga rättigheter. Islams försvarare verkar mer och mer få gehör för uppfattningen att islam, profet Muhammed och Gud själv skall åtnjuta mänskliga rättigheter. Dessa tre blir då mer heliga och okränkbara än yttrandefrihet och människors liv; de blir överordnade principer. Det mest märkliga är att dessa krav har kunnat föras fram på högsta nivå i FN och Genève. Att ge mänskliga rättigheter till islam, banar vägen för att legitimera att verkliga människors rättigheter kränks ifall de väljer att kritisera, eller ”kränka”, islam.
Den som är osäker på om mänskliga rättigheter och liberalism är förenliga med islam, kan enkelt studera vad islamisterna själva säger om detta. Islamister har formulerat ”mänskliga rättigheter i islam” i Kairodeklarationen från 1990. Artikel 2a i denna deklaration lyder: “Life is a God-given gift and the right to life is guaranteed to every human being. It is the duty of individuals, societies and states to protect this right from any violation, and it is prohibited to take away life except for a Shari’ah-prescribed reason.” Alltså, människans liv är okränkbart om inte den islamiska lagen kräver annat, och de fl esta vet att just denna lag har dödsstraff för otrohet och för ”avfällingar” från islam.
Artikeln 22a om yttrande- och åsiktsfrihet lyder: ”Everyone shall have the right to express his opinion freely in such manner as would not be contrary to the principles of the Shari’ah.” Den yttre begränsningen för människors frihet är således den islamiska lagen. Det rimmar illa med vad som egentligen avses med mänskliga rättigheter. Den som fortfarande tvekar kan läsa artikel 24: ”All the rights and freedoms stipulated in this Declaration are subject to the Islamic Shari’ah.”
Men det finns fler paradoxer på det ideologiska slagfält som kan kallas islam. Det mest intressanta är att Sverigedemokraterna, som är det enda parti som positionerat sig som islamkritiskt, inte heller verkar ha koll på hur muslimer tolkar sin religion. Hade man det skulle man ha upptäckt en stor intresse- och värderingsgemenskap med dem i exempelvis synen på familjen, genusrelationer och avvikande sexuell läggning; det är samma traditionella konservatism i båda lägren.
På Sverigedemokraternas hemsida kan man studera deras principprogram. Under rubriken ”Familjen” kan man läsa:
Sedan mänsklighetens begynnelse, och i så gott som alla samhällen, har familjen varit den grundläggande enhet varpå samhället baserats. Förhållandet mellan man och kvinna, och deras barn, är den nödvändiga förutsättningen för harmoniska samhällsförhållanden. Familjen är samhällets innersta kärna och själva förutsättningen för den mänskliga fortplantningen, vilken överallt utgör grunden för respektive nations fortlevnad. Familjens funktion som bas för samhället är en förutsättning för ett fungerande samhälle. Familjen är kulturförmedlande och fostrande. Män och kvinnor är inte skapade likadana och kan därför i olika sammanhang ta olika utgångspunkter och göra olika saker på olika sätt. Män och kvinnor kompletterar varandra, och därför är också alla barns rätt till en mor och en far av väsentlig betydelse.
Denna fomulering är slående lika vad som står under rubriken ”Familjeliv i islam” på den svenska informationssajten om islam, www.islamiska.org:
Det finns många regler som rör familjen och dess funktion och de syftar alla till att skapa en fungerande, lugn, harmonisk och kärleksfull omgivning för den nya generationen muslimer. Islam ser på mannen och hustrun som varandras komplement. Ingen skall dominera den andra. Var och en har individuella rättigheter och skyldigheter – tillsammans bildar de en fridfull och lycklig familj, vilken utgör basen för ett sunt och blomstrande samhälle. […] Inom Islam är alla människor jämlikar. Män och kvinnor är jämlika, men inte identiska. Statistiskt sett är ju genomsnittsmannen starkare, tyngre, muskulösare och längre än genomsnittskvinnan. Kvinnor kan bli gravida och föda barn, vilket inte män kan. Männen är jämförelsevis mer rationella och mindre känslosamma än kvinnorna, som ofta tänker med hjärtat först.
Familjen ses inom båda lägren som en enhet i samhället, där ”harmoni” skapas utifrån traditionella könsroller för föräldrarna. De har en gemensam syn på att män och kvinnor ”kompletterar” varandra i sina olikheter, trots att de i teorin ska vara jämlika. Underliggande finns en heteronormativ kritik mot de individer som väljer en annan livsstil än traditionell familjebildning. Är det då inte ironiskt att dessa lika goda kålsupare är varandras antagonister? En aktör som gjort slag i saken av denna värderingsgemenskap mellan islamism och fascism är antisemiten och Förintelseförnekaren Mohamed Omar. Han har nyligen bildat ett ”antisionistiskt” parti dit han, enligt egen uppgift, välkomnar högerextremister, radikala muslimer och personer från den radikala vänstern. Hans initiativ är osmakligt, men fullständigt logiskt ur en ideologisk synvinkel.
En intressant konsekvens av att den främlingsfientliga högern sällan inser sin gemenskap med konservativa islamister, är att de tvingas inta ideologiskt nya ståndpunkter i sin strävan att försvara ”det svenska”. Yttrandefrihet, sexuella rättigheter och andra liberala ståndpunkter blir något ”svenskt” som i debatten måste försvaras mot den föreställda islamiska invasionen. I sin opposition mot islam försvarar de åsikter som egentligen går på tvärs med den egna ideologiska huvudfåran, precis som burkaklädda islamister på ett paradoxalt sätt försvarar individens frihet.
Valrörelsen har precis börjat i Sverige och till min förvåning har frågan om muslimska kvinnors rätt att bära heltäckande ansiktsslöja kommit upp som en het valfråga. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över att denna icke-fråga kan få så stort utrymme. Muslimer har betydligt viktigare problem, som politiker borde ägna sin tid och energi åt. De flesta muslimer, liksom de flesta svenskar, tycker inte att frågan om rätten att täcka sitt ansikte är den mest väsentliga ur ett diskrimineringsperspektiv. De flesta muslimer, liksom alla andra för övrigt, verkar tycka det är rimligt att man kan förbjuda slöjan i vissa sammanhang där den kan tänkas olämplig. Det är inget allvarligt hot mot religionsfriheten i så fall. Det är många som anser att möjligheterna till integration av rent praktiska skäl försämras med ansiktsslöja. Är detta verkligen samhällets problem eller är det något som den individ som väljer slöjan själv måste ta ansvar för? Och är det en het valfråga för vanliga muslimer?
Vänstern har förstås rätt i att diskrimineringen av muslimer borde få mer uppmärksamhet, samtidigt som liberaler gör rätt i att uppmärksamma inomreligiöst förtryck. Sverigedemokrater borde inse att de har potentiella väljare hos andra grupper än de främlingsfi entliga. Men det gemensamma för alla deltagarna i islamdebatten är att de inte bryr sig om muslimernas egna uppfattningar.