Det ekonomiska intresset är färgblint

I Haiti tilltalas utlänningen ofta med ”blan!” Den okände identifieras på lättaste sätt, och det är inte mer med det. (Han behöver inte ens vara vit.) Själva kallar haitierna varandra ofta för nèg, vilket låter konstigt för den ovane. I värsta fall tolkar han det fel, som något nedsättande. Men nèg betyder helt enkelt ”grabben” eller ”hör du”. Nèg betyder emellertid också svart, i motsats till blan eller milat. Hudfärg har aldrig registrerats i några haitiska folkräkningar, men den överväldigande majoriteten av alla haitier är svarta. Mindre än tio procent är mulatter, och så knappt tusen levantiner – palestinier, libaneser och syrier – som kom till Haiti i slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet, och som i huvudsak gift sig inom sin egen grupp.

1979 publicerade den engelske prästen och statsvetaren David Nicholls en uppmärksammad bok, From Dessalines to Duvalier: Race, Colour and National Independence in Haiti, där han gör skarp åtskillnad mellan ras och hudfärg. Ras har enligt Nicholls alltid varit en enande faktor haitier emellan. Alla ser sig som sammanlänkade av det afrikanska biologiska arvet, och rasfaktorn var en viktig komponent i frigörelsekampen mot de vita. Hudfärgen däremot – svart eller mulatt – har tjänat till att splittra nationen. Nicholls ville se de sociala klasskillnader och den kamp om makten som karakteriserade Haitis hela artonhundratalshistoria som en kamp mellan svarta och mulatter. ”… politiken i Haiti mellan 1804 och 1915 var till stor del en maktkamp mellan två elitgrupper som utmärktes framför allt genom sin hudfärg”, skriver han.[i]

Tyvärr fungerar inte Nicholls tes. Inte ens i det av rasism genomsyrade kolonialsamhälle som existerade fram till slavupproret 1791 går det att förklara den sociala skiktningen enbart i hudfärgstermer. De vita återfanns givetvis längst upp i den koloniala hierarkin. Under dem stod de frigivna slavarna – affranchis (till övervägande delen mulatter, fransmännens avkomma) – men deras status grundades inte enbart på hudfärg. Den var också ekonomisk. De var ofta själva både jord- och slavägare. (Allt som allt ägde de upp till en tredjedel av all jord och en fjärdedel av alla slavar.) Längst ner fanns så de 450 000 slavarna. När den självständiga nationen Haiti proklamerades 1804, efter att fransmännen slagits ihjäl eller drivits ut, såg sig affranchis som deras naturliga efterträdare. De var ekonomiskt betydelsefulla och de identifierade sig gärna med europeisk kultur. Deras uppfattning delades emellertid inte av alla. De revolutionära ledarna hade i huvudsak varit svarta slavar, och de aspirerade givetvis också på elitstatus.

Dessutom skilde sig norra och södra Haiti åt. Det var i norra delen, på slätterna runt Cap Français (nuvarande Cap Haïtien) som den koloniala sockerekonomin utvecklades. Där fanns det förhållandevis flest slavar och där hade de vitas ställning varit starkast. Det var också i norra delen av landet som upproret mot fransmännen hade börjat. Södra delen var bergigare, vilket gjorde det svårare att odla socker, och där fanns det förhållandevis färre slavar. Där var affranchis starka. De geografiska skillnaderna mellan norra och södra Haiti motsvarades av skillnaderna mellan den militära eliten och den ekonomiska.

Nicholls redogör i sin bok för uppkoms ten av två olika historietraditioner i artonhundratalets Haiti. Mulatternas historieskrivning gick i långa stycken ut på att rättfärdiga den egna elitens dominerande position i samhället. Den utmålade Haitis svarta härskare som despoter som gjorde sitt bästa för att förtrycka mulatterna och den motsatte sig militär inblandning i politiken därför att denna inblandning bara ledde till (svart) autokrati. Intresseskillnader mellan olika samhällsgrupper tonades ner. Det bästa vore om nationen kunde enas under ett upplyst och civiliserat (mulatt)ledarskap, de mest lämpades ledarskap. De dugligaste, de som kännetecknades av intelligens, mod och redbarhet, borde leda nationen.

Den svarta historietraditionen var kanske inte lika uttalad eller entydig, men i den mån den existerade kastade den skulden för allt ont på mulatterna och skyllde svarta statsöverhuvuds svagheter på att de bakom kulisserna styrdes av mulatterna, det som i Haiti går under namnet politique de doublure. Detta synsätt föredrog paternalistiskt (svart) styre framför elitstyre, och där hade armén en given plats.

Det var emellertid inte många som påverkades av mer eller mindre ideologiska skrifter. På det praktiska planet sköttes historieskrivningen mest av folk som inte besvärades alltför mycket av boklig bildning. Ofta var de analfabeter – och de hade andra intressen. Nicholls problem är att han inte hittar någon röd tråd i hudfärgsresonemangen. Gång på gång fastnar analysen. Hudfärgsfrågan reduceras till något i det specifika sammanhanget sekundärt och han tvingas hela tiden ta till ad hoc-förklaringar. Hudfärgen finns alltid med i haitisk politik, men oftast är den en ursäkt, en av många faktorer – och därtill en underordnad sådan.

Haitis artonhundratalshistoria är invecklad, men framför allt handlar den om maktkamp. 1843 störtades Jean-Pierre Boyer, som hade varit president sedan 1818. Därefter började en oredans tid med tjugotvå presidenter fram till 1915. Bara en satt tiden ut. Fyra dog under sin presidentperiod av någorlunda naturliga orsaker. Resten störtades. Elva satt mindre än ett år. Allt som allt fick landet uppleva över hundra mer eller mindre lyckade revolutioner, kupper, eller kuppförsök under denna tid. Att det blev så går inte att förklara med hudfärgsresonemang. De politiska partierna baserades inte på ideologier utan de stod och föll med sina ledare. Det är svårt att hitta någon färgsystematik i de politiska konstellationerna. Nicholls tvingas motvilligt själv konstatera att så var fallet i början på nittonhundratalet.

Vill man förklara maktkampen i artonhundratalets Haiti är det långt mer meningsfullt att se den som en strid mellan olika ekonomiska intressen. 1807 delades Haiti i ett nordligt kungarike under den svarte envåldshärskaren Henry Christophe och en sydlig republik under Alexandre Pétion, och fram till Pétions död 1818 rådde i princip krigstillstånd dem emellan. Paradoxalt nog var det elitmulatten Pétion som 1809 genom sitt beslut att upplösa plantagesystemet och börja omfördela jorden skulle göra mer än någon annan haitisk härskare för att öka den ekonomiska och sociala jämlikheten – låt vara att han förmodligen inte insåg vilka konsekvenser hans beslut skulle få. Det ledde till skapandet av en nation av småbrukare, en nation som skilde sig radikalt från resten av Latinamerika med dess polarisering mellan oändliga latifundier och ynkligt små minifundier.

< p> 

Pétions beslut fick emellertid också en oönskad politisk konsekvens. Den nya eliten var inte intresserad av att äta sitt bröd i sitt anletes svett. Nu var slavarna emellertid fria bönder, och jord fanns det gott om, så det gick inte att förvandla dem till arrendatorer eller lantarbetare. Däremot gick det att beskatta dem, men för detta krävdes att man hade den politiska makten. Kampen om presidentämbetet förvandlades till en kamp om statsintäkterna, för privat vinnings skull. Haiti kom att styras av en aldrig sinande ström av kleptokrater, ända in i vår tid. Vissa av dessa plundrare var ljusare än andra i hyn, och, som Nicholls visar, dök hudfärgen upp i politiken gång på gång, men den var aldrig en fundamental drivkraft i det politiska spelet. Det var det ekonomiska egenintresset som styrde och det var färgblint.

Det som trasslar till analysen för Nicholls är att det inte går att på ett meningsfullt sätt separera hudfärgen från de övriga kriterier som konstituerar socialgrupper i Haiti. Nästan fyrtio år innan hans bok kom ut hade Yalesociologen James Leyburn publicerat sin klassiska The Haitian People. Han hade också en tes: Haiti var inget klassamhälle. Verkligheten var betydligt värre än så. Det var ett kastsamhälle, med två grupper som skilde sig radikalt åt i de flesta avseenden. Eliten uppgick enligt Leyburn inte till mer än två eller tre procent av befolkningen i början av 1940-talet och över nittio procent av alla haitier var bönder. ”De är så olika som dagen och natten, som adelsmannen och bonden; och de är så oförenliga som olja och vatten”, skrev han.[ii]

Leyburn identifierade ett antal särdrag som skilde de båda grupperna åt. Eliten arbetade inte med händerna, utan dess medlemmar ägnade sig mest åt politik, eftersom vägen till rikedom främst gick via politiken. Massorna var bönder. Dessa bönder talade bara kreyòl, det folkspråk som hade uppkommit när slavar från över trettio afrikanska nationer fösts samman under fransk överhöghet. Eliten talade givetvis också kreyòl, men de talade dessutom, och företrädesvis, franska. Den tredje skiljelinjen var ekonomisk: eliten var rik och massorna fattiga. ”Eliten bär skor”, svarade den amerikanske marinkårsgeneralen Smedley Butler lakoniskt, när han under den amerikanska ockupationen av Haiti (1915-34) av ett senatsutskott fick frågan vad som skilde de sociala klasserna i landet åt. Det var bara en mild överdrift. Bönderna bodde vidare på landsbygden och eliten var urban. För det femte var eliten kyrkligt gift medan massorna levde i plasaj ònèt, ett ärbart samboförhållande utan sanktion av den katolska kyrkan. Katolicismen var elitens religion. Massorna höll sig till voodoo. Slutligen, ”den mest komplicerade distinktionen”,[iii] skilde sig de båda gruppernas hudfärg åt, men Leyburn varnade för falska generaliseringar. Det fanns svarta medlemmar av eliten och ljushyade bönder, fast båda var undantag från regeln.

Leyburn kallade det haitiska samhället ett kastsamhälle. Det var inte hudfärgsbaserat, för det var helheten, inte kriterierna var för sig, som bestämde samhällsställningen, men karakteristika tenderade att gå hand i hand. Eliten var i princip endogam. Det skulle aldrig falla den in att gifta sig med någon ur massorna, möjligen med vita utlä nning ar. Enligt Leyburn låg Haiti farligt nära Indiens klassiska kastsamhälle, karakteriserat av såväl social som ekonomisk orörlighet.

Leyburns tes om kastsamhället ifrågasattes av Jean Price-Mars, Haitis främste intellektuelle, i en recension som upptog ett helt nummer av Revue de la Société d’Histoire et de Géographie d’Haïti.[iv] Lika gärna skulle man kunna hävda att USA, med sin i långa stycken rasistiska lagstiftning, var ett kastsamhälle. I Haiti hade efter frigörelsen ingen lagstiftning någonsin diskriminerat varken svarta eller mulatter (däremot vita). Price-Mars ifrågasatte de tre fundamentala dragen i kastsystemet: rigiditeten, beständigheten och ärftligheten, liksom deras ofrånkomliga följd: endogamin. Det rådde inget tvivel om att det haitiska samhället var kluvet, precis efter de rågångar som Leyburn hade indikerat, men rågångarna gick att flytta på, om än med visst besvär. Haiti var ett klassamhälle, inte ett kastsamhälle. 

Leyburn hade fel beträffande rigiditeten i det haitiska samhället. En sak som han förbisåg, och som Nicholls betonar, är framväxten av en svart medelklass och nya idéer – négritude – om Haitis afrikanska arv just under den tid då han arbetade med sin bok. Något sådant hade inte varit möjligt i ett kastsamhälle. Denna medelklass var en av de viktigaste aktörerna när Dumarsais Estimé blev president 1946, den förste svarte presidenten på trettio år, och när François Duvalier, ”Papa Doc”, som förfäktade diverse ”etnologiska” hudfärgsidéer, valdes 1957.

Däremot är Leyburns analys av vad som betingar de sociala distinktionerna riktig. Det är bara på ett ytligt plan som de sociala skiljelinjerna sammanfaller med skillnader i hudfärg. ”Nèg rich, se milat. Milat pòv, se nèg” – ”En rik svart är mulatt. En fattig mulatt är svart” – sammanfattade Jean-Jacques Acaau, legendarisk upprorsledare på 1840-talet. Det är fortfarande så. De sociala skiljelinjerna är djupa, och de är framför allt ekonomiska. Överklassen är rik, ofta ofattbart rik, och massorna är fattiga. Idag lever tre fjärdedelar av alla haitier på en inkomst motsvarande mindre än två dollar om dagen, hälften på mindre än en, och inkomstfördelningen i landet är lika sned som någonsin den i Sydafrika eller Brasilien.

Men spelar då hudfärgen ingen roll? Det gör den visst, den har alltid gjort det och den gör så än idag, men det går inte att reducera Haitis samhällsstruktur eller historia enbart till ett problem om relationen mellan svarta och mulatter. Alla Leyburns kategorier måste tas med i bilden, och till och med David Nicholls tvingades konstatera att efter Papa Docs död 1971 kom hudfärgen att spela en långt mindre politisk roll än den hade gjort under de föregående tjugofem åren. I sitt avslutande kapitel skriver han att det inte lagts ner tillräcklig möda på att ”studera den konkreta sociala, ekonomiska och politiska strukturen i landet.”[v] Det är precis vad han själv borde ha gjort i stället för att envisas med att betrakta det haitiska samhället genom sina förhandsutprovade ”tvåfärgade glasögon”.

MATS LUNDAHL

Fotnoter:

[1] David  Nicholls, From Dessalines to Duvalier: Race, Colour and National Independence in Haiti, Cambridge University Press, Cambridge, 1979, s 8.

[1] James G Leyburn, The Haitian People, Yale University Press, New Haven och London, 1966, s 4.

[1] Leyburn, s 7.

[1] Jean Price-Mars, ”Classe ou caste? Étude sur ’The Haitian People’ (Le peuple haïtien) de James G Leyburn”      Revue de la Société d’Histoire et de Géographie d’Haïti, vol 13, nr 46, 1942.

[1] Nicholls, s 243.