I Rwanda kopplas demokrati till våld

”Rwanda är bättre än Uganda. Uganda är alldeles för demokratiskt!”
Vi befinner oss i gränstrakterna mellan de båda länderna i norra Rwanda, där bananodlingar på böljande gröna kullar ramas in av de mäktiga Virungabergen. Min guide fortsätter sitt resonemang: ”De bara skjuter och dödar varandra!”

Kommentaren får mig att höja på ögonbrynen. Uganda är knappast ett demokratiskt föregångsland. Samma kväll berättar en tysk turist att ugandiska regeringen stängt ned internet och dagen därefter sprids medieuppgifter om att Ugandas oppositionsledare har gripits. Men i Rwanda är det vanligt att associera demokrati med våld och anarki. För att förstå varför måste vi backa bandet till 1994.

Medan Sverige dränktes i blågul VM-yra dränktes Rwanda bokstavligen i blod. Inom loppet av några veckor mördades 800 000 rwandier av folkgruppen tutsier. Befälhavaren för den lilla FN-styrkan i landet, kanadensaren Roméo Dallaire, försökte förgäves få högre chefer i FN att agera när han fick underrättelser om förberedelser till folkmordet. Men av chefen för FN:s avdelning för fredsbevarande insatser i New York, en viss Kofi Annan, fick han i stället order om att ligga lågt. För Nato var det internationella engagemanget redan rågat i och med kriget på Balkan.

Så det uppdämda hatet släpptes löst i Rwanda. Folkmordet bildade en skarp kontrast till Förintelsen. Här fanns ingen industriell organisation, ondskefullt dold för majoritetsbefolkningens ögon bakom byråkratisk prosa och lägergrindar. I stället sattes planen i verket genom ett upprop till folket på radion: ”Hugg ned de höga träden!”

Strax därefter gick hutumiliser lös på tutsierna med yxor och macheter. Folkmordet orkestrerades av regeringstrogna trupper och miliser, men många vanliga människor deltog i masslakten. Grymheten var ogripbar i sin omfattning och råhet. I Nyamata, ett par mil söder om huvudstaden, stängde kvinnor och barn in sig i en katolsk kyrka i hopp om att mördarna skulle skona helig mark. Men dörrarna bröts upp, och än i dag ligger de blodstänkta barnkläderna kvar i långa rader på kyrkbänkarna.

Den som besöker Rwandas huvudstad Kigali i dag, drygt 30 år senare, har svårt att förstå vad som hänt. Landet är ett av få i Afrika som har ett fredligt och ordnat samhälle. De senaste tio åren har tillväxten legat i snitt kring 8 procent, trots landets brist på naturresurser. Huvudstaden är så ren och så välskött att den fått epitetet ”Afrikas Singapore”. För den som passerar gränsövergången till Kongo-Kinshasa blir skillnaden visuell. ”Rwandas gränsvakter är seriösa och välklädda, de kongolesiska går runt i tofflor och kalasjnikov”, berättar en medelålders man som arbetar som projektledare i Kigali. Skillnaden i materiell standard mellan huvudstaden och landsbygden är visserligen fortfarande enorm, men även på landsbygden finns en viss samhällsservice.

Mest imponerande är kvaliteten på den rwandiska statsförvaltningen. ”Här ställer man krav på högskoleutbildning för att få ett statligt jobb. Kontrasten mot andra afrikanska länder är stor”, berättar Maria Brander som arbetar som projektledare för ett svenskt biståndsprojekt hos Rwandas lantmäterimyndighet i Kigali.

Rwandas återkomst har fascinerat en hel värld. En nyckel för att förstå den är en av Afrikas mest tongivande politiker, Paul Kagame, sedan år 2000 Rwandas president. Det var Kagame som 1994 ledde den tutsikontrollerade milisen Rwandan Patriotic Front (RPF), som stoppade folkmördarna. En hel del av hutumilisen skulle hamna i Kongo-Kinshasa och lägga grunden till två enormt blodiga inbördeskrig.

Kagame hade kunnat orkestrera en kolossal vedergällning 1994 med hjälp av den nu tutsikont­rollerade armén. Också tutsier hade genom RPF gjort sig skyldiga till ohyggliga massakrer på hutuer – enligt en opublicerad rapport av UNHCR kan så många som 15 000–30 000 ha dödats. Men Paul Kagame valde försoningens väg.

En vanlig uppfattning både bland västerlänningar och i officiella rwandiska kanaler är att det var den belgiska kolonialmakten som uppfann uppdelningen mellan hutuer och tutsier, men detta är inte helt sant. Som den belgiske statsvetaren Filip Reyntjens visar i sin välskrivna exposé Modern Rwanda. A Political History (2024) förekom uppdelningen mellan folkgrupperna redan i Rwandas urgamla folkmyter. Från mitten av 1800-talet cementerades hierarkin i det gamla kungariket, vilket gav tutsierna monopol på positionen som politisk elit vid det kungliga hovet. Då hade ingen europé ännu satt sin fot i Rwanda.

När Belgien 1922 tog över efter Tyskland som kolonialmakt gavs denna redan existerande sociala hierarki en etnisk förklaringsmodell. I linje med tidens rasteorier betraktades tutsierna som ett hamitiskt folk och därmed en högre stående ras. Från 1925 förstärkte kolonialadministrationen därför diskrimineringen av hutuer, dels genom inrättandet av elitskolor reserverade för tutsier, dels genom etniska identifikationskort.

När Rwanda väl blev självständigt 1961 briserade det uppdämda, diskrimineringsdrivna hatet i den unga och sköra demokratin. Redan före självständigheten hade etniska intressepartier för hutu­majoriteten bildats som hetsade till förföljelser mot tutsier. I slutet av 1980-talet hade 600 000 tutsier lämnat landet. Det prekära läget för tutsier blev något bättre efter Juvénal Habyarimanas statskupp 1973 och bildandet av den diktatur som kom att bestå fram till 1990. Men när denna väl öppnades upp för flerpartikonkurrens, under tryck från internationella biståndsgivare, var Rwanda inom ett år tillbaka i våldsamma etniska strider.

I ett land där pluralistisk partidemokrati gång på gång har urartat i anarki är det inte konstigt att Kagames auktoritära fred har en fördel. Här finns också fröet till det auktoritära samhällskontrakt som han sedan dess har byggt upp.

”För några år sedan kom miliser som stöttar folkmordet över gränsen”, berättar en ung man som bor i utkanten av den djupa regnskogen Nyungwe på gränsen till Burundi. I Kongo pågår fortfarande kriget. Mot denna bakgrund är det inte märkligt att president Paul Kagame satt säkerheten i centrum för samhällskontraktet. För detta avkrävs rwandierna ett högt pris. Under hans styre har demokratiska friheter systematiskt underminerats genom hot, fängslanden, förföljelser och lönnmord. Kritiska journalister har mystiskt försvunnit eller omkommit.

Kritiken från Human Rights Watch har varit hård. Repressionen riktas mot alla journalister, oppositionella och civilsamhällesorganisationer som trotsar RPF:s maktdominans. Ett av verktygen är den lag mot ”folkmordsideologi” som antogs 2008 och som i praktiken används för att tysta och fängsla alla kritiker av regeringen. Den rwandiska polisstaten når långt utanför landet. År 2012 utvisade UD en rwandisk diplomat som spionerat på sina landsmän i Sverige.

Samtidigt har Kagame starka incitament att inte få majoriteten emot sig. RPF vet att dess existensberättigande som statsbärande parti hänger på att staten levererar säkerhet och tillväxt för folkflertalet, inte bara för tutsier, som trots allt bara utgör 15 procent av befolkningen. Därför använder man sig av vad som kallas ”konsensusbaserad demokrati”, en förankringsprocess som står inskriven i konstitutionen, där olika samhällsgrupper konsulteras innan förslag läggs fram.

Rädslan för en uppblossande konflikt gör att åsiktspluralism ses som ett hot. I norra Rwanda berättar min guide att staten nu vill få bönder att flytta från öar i två stora insjöar till fastlandet för att kunna ge dem bättre samhällsservice och göra öarna tillgängliga för lukrativ ekoturism.

”Så det finns en konflikt mellan statens vilja att utveckla turismen och böndernas jordbruk?” säger jag för att påtala det uppenbara.

”Nej, nej, det är mer som ett samarbete”,
svarar han.

Den internationella bilden av Rwandas rege­ring som representant för folkmordets överlevare har givit den ett moraliskt företräde på den internationella arenan. Man bör dock inte göra sig några illusioner. Slagord som ”Vi är alla rwandier” är ett tacksamt fikonlöv för att dölja det faktum att landet i dag är en tutsisk etnokrati. I såväl armén som på chefsnivå i den statliga förvaltningen dominerar tutsier. I statsvetenskapliga termer lever Kagames styre inte ens upp till kriteriet för ”auktoritära valstyren”, dit exempelvis Ryssland räknas. Ändå verkar många rwandier föredra ett mer auktoritärt styre framför den partidemokrati man prövat.

Kagame gör vad han kan för att skapa en nationell identitet i vilken det ingår en kollektiv hantering av folkmordstraumat. I ett land där omkring hälften av männen i majoritetsbefolkningen var direkt delaktiga i slakten på 800 000 medborgare är både kollektiv skuld och försoning obestridliga komponenter. Det ställer höga krav både på rättssystem och på de överlevande. I de folkdomstolar (gacaca) som inrättades för att staten skulle klara av att döma i omkring två miljoner fall av folkmordsförbrytelser var förlåtelse ett lika uttalat mål som bestraffning. Är sådan försoning ens möjlig?

Här famlar både forskare och journalister i mörker. Att tala om etnicitet är förbjudet, men en del rwandier i exil vittnar om att hatet och misstron mellan folkgrupperna fortfarande pyr under ytan.

När den fransk-rwandiske författaren Gaël Faye berör temat i sin delvis autofiktiva roman Jacaranda (2024) riktas hoppet mot nästa generation. ”Tror du förlåtelse är möjlig?” frågar romanens huvudperson sin faster, vars man och barn mördades under folkmordet. ”Nej, jag är en överlevare”, svarar hon. ”Men rättsprocesserna är ändå helt nödvändiga för efterkommande generationer. Så att ni ska kunna leva med förbrytarnas barn.”

Gör det glömskan till försoningens främsta hopp? När jag ställer frågan till författaren över en cappuccino på hans gym i Kigalis mer fashionabla kvarter tar han lång tid på sig att svara: ”Jag tror glömskan spelar en viktig roll. Men den kan bara komma som ett resultat av tidens gång.”

Här skymtas det kanske mest paradoxala i dagens Rwanda: En förutsättning för Kagames auktoritära fred är både den officiella myten om etnicitetens irrelevans och minnet av den masslakt som etnicitetens betydelse i en inte alltför avlägsen dåtid motiverade. När nästa generation rwandier nu växer upp, i takt med bankskraporna på Kigalis gröna kullar, riskerar denna säregna kombination av minne, skuld och skam att försvinna.

Kagame lyckas kanske övertyga denna nya generation om att etnicitet inte längre är relevant. Då kommer man också att ställa den logiska följdfrågan: Varför styrs vi i så fall fortfarande som om den vore det?