Texasuniversitet som utmanar den progressiva hegemonin

I mars förra året meddelade Donald Trump att han skulle skrota det amerikanska utbildningsdepartementet. Reaktionerna lät inte vänta på sig. ”Politisk styrning av akademin”, var den demokratiska senatorn Elizabeth Warrens omdöme. ”Ett brott mot yttrandefriheten”, enligt Will Creeley, chefsjurist vid Foundation for Individual Rights and Expression – USA:s största organisation för yttrandefrihet inom högre utbildning. ”Beslutet skadar hela landet”, lät Harvards rektor Alan Garber meddela. Just Harvard – kronjuvelen i amerikansk högre utbildning – har blivit symbolen för Trumps utbildningspolitik; i april 2025 frös han 2,2 miljarder dollar i federala anslag och i en pågående rättsprocess vill Trump dra in Harvards tillstånd att anta internationella studenter.

Kongressen har ännu inte röstat om formell nedläggning av utbildningsdepartementet, men i slutet av 2025 har ungefär 47 procent av myndighetens anställda sagts upp. Presidentens utbildningspolitiska utspel är en reaktion på den ihållande progressiva dominansen i universitetsvärlden. Den akademiska friheten, särskilt inom humaniora, har sedan länge varit kraftigt kringskuren.

Universitetslärare har blivit avstängda för att ha undervisat i eller kommenterat politiskt känsliga frågor – till exempel blev juridikprofessorn Amy Wax vid University of Pennsylvania avstängd i ett år för att ha argumenterat att sociala normer som är särskilt vanliga bland svarta amerikaner skadar samhället i stort. Stephen Kleinschmit, professor i offentlig förvaltning, fick sparken från University of Chicago för att öppet ha motsatt sig ras, kön och sexuell läggning som anställningsgrundande faktorer. Juridikprofessorn Sandra Sellars avskedades från Georgetown University för att hon bekymrade sig över att svarta studenter sällan presterade bäst i hennes klass. Otaliga studenter har blivit föremål för disciplinära åtgärder efter att ha kritiserat universitetens progressiva dogmer.

Att illiberal mångfaldsideologi hade ersatt det förbehållslösa kunskapssökandet var ett problem långt före Trumps första mandatperiod. Forskningsresultat inom medicin och samhällsvetenskap som inte rimmat med rådande politiska normer avfärdades som illegitima.

Men medan Trumps Magarörelse och den illiberala vänstern slogs om de stora institutionerna konstaterade andra att det krävs något nytt för att lära unga människor att handskas med de interna problem och yttre hot som Amerika och västvärlden står inför.

I november 2021 lät Panos Kanelos, före detta rektor på St. John’s College som gjort sig känt för sitt Great Books Program (fyra års närstudier av världshistoriens mest betydelsefulla verk inom litteratur, naturvetenskap och filosofi), meddela att University of Austin i Texas (UATX) skulle instiftas. Tillsammans med välkända namn som Steven Pinker, Niall Ferguson, Deirdre McCloskey, Jonathan Haidt och Ayaan Hirsi Ali lade han grunden till ett universitet som vägrade att underkasta sig politiska krav och ta emot statliga pengar. Initiativet presenterades i mediesatsningen The Free Press, som Bari Weiss, en av UATX medgrundare och idag chefredaktör för CBS News, har lanserat. Weiss lämnade New York Times 2020 på grund av oenighet om bredden på tidningens debattsida. Under mottot ”Dare to think” utmanar UATX den etablerade universitetsvärlden och tilltänkta studenter genom att marknadsföra sig som en plats där egen tankeverksamhet går före likformighet. Med generösa donationer från välbärgade filantroper inom tech- och finansvärlden har universitetet attraherat så kallade fria intellektuella – syretörstande professorer som under de progressiva administratörernas piska tvingats rätta in sig i ideologiska led. På jakt efter sann akademisk frihet vallfärdade välkända akademiker från kusternas universitet till sydstaten Texas.

I september 2024 kunde UATX för första gången välkomna 92 studenter. Den fyraåriga grundutbildningen vilar på vad universitetet kallar för Intellectual Foundation – två dussin intensivkurser inom humaniora som lär studenterna det mänskliga förståndets arkitektur. Grundarna menar att detta har gått förlorat på de stora universiteten, som tidigare baserat sin utbildning på de fria konsterna men i dag har givit efter för postmodernismens förklaringsmodeller. Ett särskilt fokus lägger UATX på the Great Books, där man börjar med antikens grekiska och romerska verk och via exempelvis Konfucius, Augustinus, Ibn Tufail, Thomas av Aquino, Descartes, Hegel, Tocqueville, Dostojevskij och Nietzsche landar i Thomas Mann, Heidegger och George Orwell.

Seriösa studier av the Great Books ger en god grund för att förstå vår kultur, och därmed människans natur, men också för att belysa vad den tysk-amerikanske 1900-talsfilosofen Leo Strauss kallar för ”de permanenta problemen”. Dit hör den ständiga spänningen mellan människa och stat, tro och förnuft, kropp och själ, dygd och lust. Utan att överge upplysningstraditionen menar UATX att man tar vara på kritiken mot liberalismen att den har reducerat samhället till en fråga om problem med konkreta lösningar. Oförmågan eller oviljan att handskas med de permanenta problemen har gjort innehål­let i klassisk utbildning inom de fria konsterna matt och stumt.

Men för att förstå UATX arbete krävs att man tittar närmare på vad som enligt dess grundare har gått fel inom akademin i stort. De första universiteten i USA, där Ivy League-universiteten är de mest framträdande, syftade till att utbilda unga människor i statskonst för att leda den nyfödda republiken. Genom seriösa studier av de fria konsterna skulle de förstå vilka smala vägar samhället måste gå för att inte falla ner i kaos eller tyranni. Syftet var då inte att utbilda unga män, och senare kvinnor, till förvärvsarbete vars kunskaper kunde erhållas genom lärlingssystem och praktisk erfarenhet. Men när behovet av exempelvis ingenjörskonst växte i takt med den industriella revolutionen etablerades nya universitet. University of Michigan, i dag ett stort universitet, grundades just för att utbilda ingenjörer till den växande amerikanska jordbrukssektorn.

Efter andra världskrigets slut, då FN skapades och internationell politik blev ett seriöst akademiskt ämne, fick klassisk politisk realism stå åt sidan för processtyrd juridik. För att nå permanenta lösningar på samtidens problem rationaliserade man bort svåra frågor som störde ekvationen, som vad kunskap egentligen är och hur den skiljer sig från vishet. Tar människors död bort livets mening? Vad betyder det när vi säger att vi är moderna? Vilka intellektuella förutsättningar krävs för att förstå vad teknik är? Det är dessa frågor som UATX säger sig vilja diskutera. Genom att belysa svårigheten att besvara stora frågor hoppas man att studenterna ska utveckla något som västvärldens unga ofta har tappat – ett gott omdöme.

UATX ovilja att tillmötesgå de politiska kraven på en hudfärgsorienterad mångfald eller utbildningar som bottnar i ideologiska premisser om systematisk orättvisa har givit skolan ryktet att vara anti-woke. I USA antas inte blivande universitetsstudenter enbart på meriter, utan antagningsnämnden gör en helhetsbedömning av den sökande. I jakt på ökad mångfald har etnisk tillhörighet ofta vägt betydligt tyngre än formell kompetens, något som Heather MacDonald har redogjort för i sina böcker The Diversity Delusion (2018) och When Race Trumps Merit (2023).

När UATX öppnade för ansökningar hösten 2023 antogs däremot studenter enbart på betyg från gymnasiet och resultat från standardiserade tester. I den amerikanska utbildningsdebatten har detta tolkats som ett försök att utesluta minoriteter som på grund av den påstådda systematiska rasismen i landet inte har haft samma möjligheter att få goda betyg. UATX fokus på meriter fick delvis luft under vingarna när den amerikanska Högsta domstolen 2023 dömde affirmative action som oförenligt med den amerikanska konstitutionen. Att låta hudfärg, kön och sexuell läggning vara meriterande faktorer vid universitetsansökningar var aldrig ett lagtvång, men avkrävdes i praktiken både offentliga och privata lärosäten för att erhålla statliga anslag.

Den seriösa djupläsningen av betydelsefulla verk och de små och lärartäta klasserna möjliggör viktiga diskussioner endast om det finns en djupt rotad respekt för yttrandefrihet i klassrummet. Kränkthetskultur, självcensur och grupptänkande – alla företeelser som präglade min egen masterutbildning på Georgetown University i Washington D.C. – släcker ner förbehållslöst kunskapssökande. När jag talade med Alex Priou, professor i politisk filosofi vid UATX, berättade han att när studenter hävdar att Västerlandet bär på en historisk arvsynd – eller i den motsatta änden av skalan att minoriteter är olämpliga att inneha ledarpositioner – blir de inte tillrättavisade. I stället måste de sakligt underbygga sina teorier; ett fenomen som är lika otänkbart som otillåtet i den väletablerade akademin.

Men åsiktsfriheten bland lärarna på UATX har ifrågasatts. I oktober 2025 lämnade Kanelos sina uppdrag. Hans avgång sägs ha handlat dels om strategiska prioriteringar, som balansen mellan djupstudier av the Great Books och en mer praktisk, tech-orienterad utbildning, dels om universitetets ställning i ideologiska frågor. Joe Lonsdale, universitetets styrelseordförande, ville under våren 2025 säkerställa en tydlig linje mot vad han såg som politisk ortodoxi. Flera tongivande akademiker menade att detta avvek från den akademiska friheten, och lämnade verksamheten. Ellie Avishai – dåvarande chef för Mill Institute, ett centrum för vidareutbildning i åsiktsfrihet för lärare – fick sluta efter att på sociala medier ha sagt att DEI (diversity, equity, inclusion), hade vissa fördelar. Universitetet kommenterar inte enskilda personalärenden men fastslog att ”UATX motsätter sig kategoriskt DEI. Vi anser att dessa program institutionaliserar ideologisk ortodoxi, sänker de akademiska standarderna och främjar en syn på mänsklig identitet som undergräver individens värdighet. Den ståndpunkten är central för vårt uppdrag.”

UATX är inte ensamt om en kritisk inställning till DEI. Flera kristna universitet, som Liberty University i Virginia (grundat 1971) och Wheaton College i Illinois (grundat redan 1860), har länge attraherat DEI-kritiska studenter till sina campus. Universiteten själva undviker att kalla sig för konservativa men gör gällande att klassiskt liberala universitetsstudier kräver en kristen förankring. Den kristna föreställningen att världen består av en gudomligt inrättad hierarki är en röd flagga för DEI-förespråkarna, som dels avfärdar kristendomen som sådan, dels menar att en kristen världssyn delvis är orsaken till de orättvisor man vill korrigera. Den klyfta som uppstår mellan kristna/konservativa och sekulära/liberala övertygelser på universiteten kunde enligt UATX grundare inte överbryggas på något annat sätt än att skapa ett nytt universitet som avvisar både religiösa dogmer och politisk ideologi.

De kristna universiteten är dessutom alltjämt beroende av statliga anslag och riskerar därmed politisk styrning. Namnkunniga universitet som katolska University of Dallas i Texas och University of Notre Dame i Indiana har förvisso lärarkårer som tagit avstånd från DEI men är beroende av federalt stöd och gör sig därmed mottagliga för politisk påverkan från Washington D.C.

Den DEI-kritiska rörelsens flaggskepps­universitet är i stället kristna Hillsdale College i Michigan (grundat 1844), som likt UATX har envisats med att tacka nej till federalt stöd och i stället helt lever på donationer. Hillsdale har i dagsläget nära band med Trumpadministrationen, främst genom historikern Larry P. Arnn, Hillsdales rektor, som Trump gjorde till ordförande för sitt utbildningspolitiska 1776 Project, med syftet att återinföra ”patriotiska värden” i den högre utbildningen. Precis som de etablerade progressiva universiteten har de konservativa – inklusive Hillsdale – blivit utbildningspolitiska brickor i kriget om de amerikanska studenterna.

UATX framhåller att den aversion mot DEI som universitetet delar med Donald Trump inte innebär ett stöd till Republikanerna i allmänhet. Medan den kristna kritiken mot DEI främst handlar om ett försvar för den kristna grund som USA vilar på, är UATX kritik akademiskt grundad. De mest namnkunniga intellektuella som associeras med UATX har förvisso visat visst stöd för Trumps universitetsreformer genom sitt arbete, men de vägrar att låta sig inkorporeras i politiska program likt exempelvis Michael Anton, professor i statsvetenskap vid Hillsdale och fram till hösten 2025 en högt uppsatt tjänsteman på amerikanska utrikesdepartementet.

Den nära kopplingen som Hillsdale College och de andra kristna universiteten har till politiken har öppnat karriärvägar för både studenter och lärare. Republikanska kongressledamöter rekryterar flitigt från universitet som de kanske själva har examen från, eller som de vet utbildar framtida medarbetare med en viss syn på världen. Att ”utbilda den styrande eliten” blir således en ambition som de konservativa universiteten delar med de progressiva. Därigenom kan det stora hjulet som binder ihop akademi och politik fortsätta snurra.

Detta hjul hoppas UATX på att sätta en käpp i. Universitetet vill i stället att dess studenter ska inlemmas i samhället genom det breda nätverk som skolans finansiärer utgör. Under 2025 forskade jag själv under filosofen och dåvarande dekanen för Intellectual Foundation Jacob Howland, där vi undersökte förhållandet mellan Leo Strauss essä Three Waves of Modernity från 1959 och Platons femte bok i Staten. Genom Howland kom jag i kontakt med de stora tech­entreprenörerna i Silicon Valley. En av dem var Paypalgrundaren Peter Thiel, en av UATX finansiärer, vars många företag i stor utsträckning väljer bort ung arbetskraft sprungen ur de progressiva elitinstitutionerna. Thiel blev ett namn i amerikansk utbildningsdebatt när han 2010 lanserade The Thiel Fellowship, som erbjöd studenter upp till 200 000 dollar – nästan 1,9 miljoner kronor – i två år för att avbryta sin universitetsutbildning och satsa på egna entreprenöriella idéer.

Thiel är tillsammans med tidigare nämnde Joe Lonsdale och affärsmannen Alexander Karp grundare av Palantir Technologies, ett mjukvaruföretag inom big data och försvarsanalys där Thiel är styrelseordförande. Karp, som är vd, skrev i sin bok The Technological Republic (2025) att stora delar av den snabbt växande amerikanska techsektorn inte längre premierar produkter som skapar mervärde för nationen. I stället handlar allt om sociala medier och konsumtion som förvisso gör företagens personal omåttligt förmögen, men som lämnar samhället därhän – ett resultat av att de stora universitetens tyngdpunkt i utbildningen ligger på idén om självförverkligande. Karps kritik mot högre utbildning kom även till uttryck då han i november förra året lanserade Meritocracy Fellowship, som ger personer utan universitetsstudier möjlighet att under ett halvår studera den västerländska civilisationen i Palantirs regi och eventuellt bli anställda på företaget.

När studenter på UATX når ytan efter de första två årens djupdykning i den västerländska civilisationens litteraturkanon kan de med nya ögon välja att ta sig an naturvetenskaperna, och då med vetskapen om att den högteknologiska framtid vi går till mötes måste balanseras med kunskap om vad människan är.

Vid sidan av de partipolitiska striderna om de stora universitetens framtid växer således ett parallellt ekosystem, där UATX har tagit rollen som plantskola för framtida amerikanska makthavare. Våren 2028 tar de första studenterna examen. Då kommer också en ny amerikansk president att ha installerats, som antingen kommer att fortsätta kriget mot de uppburna lärosätena på kusterna eller återinföra den mångfaldsideologi som är djupt rotad bland Demokraterna. Om UATX, som ännu är i sin linda, lyckas bli vad grundarna hoppas på eller om det kommer att dras in i den partipolitiska omloppsbanan är ännu oklart. Men för svenska universitet väcker UATX experiment en särskild fråga.

Den amerikanska universitetsvärlden har länge vilat på privata donationer, vilket gjort det möjligt för nya lärosäten att utmana de etablerade. I Sverige är universiteten däremot statliga myndigheter, hårt styrda av politiska mål och beroende av statlig finansiering. En svensk motsvarighet till UATX vore därför svår att tänka sig, inte minst eftersom filantropiskt stöd till humaniora nästan helt saknas. Medan UATX vill återupprätta de fria konsterna som grund för gott omdöme, reduceras den svenska högskolans uppdrag ofta till att förse välfärdsstaten och arbetsmarknaden med processutbildad arbetskraft.

Kanske är det just därför som exemplet UATX kan spela en roll även här. Vi tycks alltjämt mottagliga för allting amerikanskt.

Om vi låter oss inspireras av något från Austin bör det vara insikten att de fria konsterna inte är en lyx, utan själva förutsättningen för att förstå det samhällsbygge vi ofrånkomligen måste ta
oss an.