Kan republikanerna rädda Kalifornien?

I höst, närmare bestämt den 3 november, är det guvernörsval i Kalifornien. Demokraten Gavin Newsom har redan suttit två mandatperioder, maxtaket för delstaten, och kan därför inte väljas om. Spelplanen öppnas med andra ord upp för politiska ambitioner över hela det politiska spektrumet. Newsoms efterträdare står dock inför en rad växande problem. Hemlösheten i Kalifornien har nått rekordnivåer och kriminalitet och missbruk ignoreras medvetet. Bostadspriserna är bland de högsta i USA samtidigt som delstaten ofta hamnar i botten av nationella rankningar av livskvalitet och säkerhet. Människor och företag flyttar till stater som Texas och Florida, lockade av lägre skatter, mer stabila sociala förhållanden och bättre framtidsutsikter.

Guvernörsvalet är dessutom en nationell angelägenhet. Kalifornien har 40 miljoner invånare och rankades i april förra året som världens fjärde största ekonomi (före Japan) med en bnp på motsvarande 38 biljoner kronor. Delstaten ses ofta som president Donald Trumps ideologiska motkraft, med progressiv lagstiftning, strikta klimatmål och USA:s högsta statliga inkomstskatt.

Den lagstiftande makten utövas visserligen i tvåkammarsystem, där Demokraterna i dag har majoritet i båda kamrarna. Guvernören sätter dock den politiska agendan, styr byråkratin och påverkar det allmänna opinionsläget. Sedan Newsom tillträdde 2019 har delstaten kommit att förkroppsliga den progressiva identitetspolitik som växte obehindrat fram till att Trump omvaldes 2024. Med liberala Hollywood som nationens kulturella exportcentrum kunde Kalifornien sätta standarden för vilka sociala värderingar som skulle vara norm i samhället.

Demokraternas identitetspolitik har även format Silicon Valley, republikens ekonomiska centrala nervsystem. San Francisco Bay Area, där Silicon Valley ligger, har en årlig bnp på motsvarande cirka 9,4 biljoner kronor och hyser flera av världens högst värderade bolag, som Apple, Meta och Alphabet (Google).

Den enorma ekonomiska produktionen i Kaliforniens tech-, nöjes- och jordbruksindustri har genererat betydande förmögenheter för individer och företag. Samtidigt har den koncentrerade rikedomen skapat en bostadsmarknad som är praktiskt taget otillgänglig för stora delar av befolkningen. Med medianpriser för hus och hyror som ligger dubbelt så högt som rikssnittet har även medelinkomsttagare svårt att etablera sig i San Francisco och Los Angeles, där de stora ekonomiska möjligheterna finns.

Allt fler hamnar i stället utanför bostadsmarknaden. 2024 hade delstaten över 187 000 hemlösa per natt – 28 procent av landets alla hemlösa, trots att delstaten endast har 12 procent av landets totala befolkning. Även om kriminaliteten har gått ner de senaste åren, har den synliga sociala utsattheten ökat. Det öppna missbruket är i dag omfattande och sträcker sig över hela kvarter i städerna. Snatterier och stölder går ostraffade; sedan 2014 anses stöld vara ett lagbrott endast då värdet på de stulna varorna överstiger motsvarande cirka 9 000 kronor.

Det demokratiska styrets progressiva politik har visat sig illa lämpad för de svåra samhällsproblem som delstaten står inför. Flera bedömare menar till och med att Demokraterna är en bidragande orsak till problemen, som den amerikanske författaren Michael Shellenberger i San Fransicko. Why Progressives Ruin Cities (2021). Svarta, latinamerikaner och andra minoriteter är kraftigt överrepresenterade bland hemlösa, missbrukare och gatukriminella och har format subkulturer där antisocialt beteende inte ifrågasätts. Men enligt den identitetspolitiska ideologi som fått fäste inom Demokraterna beror sociala problem inte på bristande personligt ansvar utan på strukturell rasism. Politiska och sociala reformer riktade mot minoriteter har inte tolkats som omsorg utan som förmynderi. Detta tänkesätt har låtit en växande del av delstatens befolkning falla ner i djupare misär, samtidigt som förmögna familjer i allt större utsträckning avskärmar sig i skyddade stadsdelar och bostadsområden. Parallellt har tech-bolagen kunnat växa utan att ta höjd för de sociala problem som växer utanför huvudkontoren.

Den föreslagna och vida omtalade ”miljardärsskatten” ska ses i detta ljus. Tunga fackföreningar har lagt fram ett förslag om en engångsskatt på 5 procent på förmögenheter på motsvarande ca 9,4 miljarder kronor. Ambitionen är att kompensera för Trumpadministrationens nedskärningar i federal finansiering av delstatens sjukvård, skolor och matbidrag till fattiga, utan att faktiskt behöva skära ner på exempelvis skattefinansierad sjukvård till illegala invandrare. Före den 25 juni i år måste minst 875 000 registre­rade röstberättigade stödja förslaget, som vid ett godkännande når valsedlarna samtidigt som guvernörsvalet i november.

Kritiker menar att lagförslaget kom­mer att driva rika individer, bolag och arbetstillfällen ut ur delstaten. Ett uppmärksammat reportage i The Free Press från januari i år berättar om hur flera kapitalstarka individer planerar att lämna delstaten om miljardärsskatten klubbas. Men i själva verket har den stora utvandringen från Kalifornien redan pågått i snart två decennier.

Finanskrisen 2008–2009 bröt en långvarig trend av inflyttning från resten av USA till Kalifornien. Den samlade befolkningssiffran hölls därefter hyfsat intakt genom stor internationell immigration, men mellan 2011 och 2019 låg nettoutflödet till andra delstater mellan 120 000 och 160 000 individer om året. Kaliforniens hårdföra covidrestriktioner ökade antalet utflyttare under pandemin. Stigande bostadspriser och ökat skattetryck, som i sin tur skulle täckas av en mindre del av befolkningen, bidrog till utflödet. De allra rikaste har hittills stannat kvar, tillsammans med dem som inte har råd att flytta.

Nu har dock flera kapitalstarka individer och bolag börjat söka sig annorstädes, ofta till Texas eller Florida. Sedan 2020 har miljardbolagen Tesla, Oracle och Chevron flyttat till Texas, vars huvudstad Austin har fått smeknamnet Silicon Hills. Och ju fler rika individer och bolag som väljer att lämna Kalifornien, desto svårare kommer det att bli för kommande guvernör att få The Golden State att gå runt.

Trots utmaningarna har ovanligt många kandidater ställt sig på startlinjen inför höstens guvernörsval. Den demokratiska poolen är särskilt trång, med i skrivande stund nio kandidater. En av de favorittippade är före detta kongressledamoten Katie Porter, känd för sin tuffa inställning till storföretag och sin progressiva profil. Jämte henne kandiderar kongressledamoten Eric Swalwell, känd för sin roll i riksrättsprocessen mot Donald Trump. Ett tredje namn är Tom Steyer, miljardär och klimataktivist som själv finansierar sin kampanj och lovar att beskatta sin egen förmögenhet. Ingen av dessa tre toppkandidater har än så länge presenterat en politik som på allvar gör upp med det kaliforniska tillståndet, utan de lovar i breda drag ”mer av samma”.

Detta har skapat en möjlighet för Steve Hilton och Chad Bianco, två republikanska kandidater som i mars 2026 faktiskt leder i opinionsmätningarna (som dock i USA måste läsas med försiktighet). Hilton, före detta Fox News-värd och rådgivare till den tidigare brittiske premiärministern David Cameron, talar till oberoende och moderata väljare och fokuserar på avreglering, skattesänkningar och tekniska innovationer. Sheriffen Biancos program vilar på lag och ordning, gränssäkerhet, avskaffande av statlig inkomst- och bensinskatt samt kritik mot ”fristadspolitiken” som försvårar för polisen att agera mot illegala invandrare.

Guvernörsvalet i Kalifornien illustrerar en större förändring i USA:s politiska klimat. Både Trumpadministrationen och de progressiva demokraterna tolkar politik i termer av konflikt snarare än kompromisser – det viktigaste är inte vilka reformer som får genomslag utan att blockera den politiska motstånda­ren. De republikanska kandidaterna hoppas att den konservativa vind som sveper över västvärlden ska kunna lyfta Kalifornien ur sin kris. De demokratiska kandidaterna tycks inställda på att fortsätta på den inslagna vägen i hopp om att väljarna ska fokusera på att ta avstånd från Donald Trumps politik snarare än på vilka reformer som behövs.