När Mona Lisa försvann

Det tog sju minuter för juveltjuvarna på Louvren att genomföra sin kupp i höstas, den 19 oktober 2025. De stal smycken värda totalt närmare 1 miljard svenska kronor. Lägg därtill smyckenas närmast ovärderliga historiska betydelse. En del av dem hade tillhört kejsar Napoleon och hans första hustru, Joséphine de Beauharnais. Kritiken efteråt av den bristande säkerheten på Louvren var massiv.

På Vatikanmuseerna i Rom, där oskattbar konst finns, använder man sig numera av AI-övervakning. Mer än 500 kameror, vars teknik baseras på AI, registrerar och analyserar varje sekund flödet av människor och föremål för att direkt kunna slå larm om något bryter mot de vanliga mönstren. Tekniken förbättras hela tiden och spås bli en naturlig del av övervakning överallt i framtiden.

Vad gäller Louvren i Paris borde museets ledning ha lärt av historien. Här stals trots allt en gång vad som skulle komma att bli världens mest berömda konstverk: Mona Lisa av Leonardo da Vinci. Verket är i dag mest omtalat, mest omskrivet och det verk som även folk som är helt ointresserade av konst ändå har koll på. Som liten hade jag i vardagsrummet i mitt Lundbydockskåp en Mona Lisa-tavla. Som elvaåring 1983 sjöng jag och hela Sverige med i Carola Häggkvists ”Främling” och strofen ”Som Mona Lisa har sitt leende, så gömmer också du en hemlighet”.

Exemplen är oräkneliga; Mona Lisa dyker ständigt upp i film, musik, konst och litteratur. Det är hon som lockar till den längsta kön på Louvren, det är hennes leende som fortsätter att gäcka oss alla. Vem var hon? Vad ler hon så mystiskt åt?

Det mesta tyder på att hon var en Lisa del Giocondo, född Gherardini, som levde i Florens 1479–1542. Hon var hustru till den förmögne sidenhandlaren Francesco del Giocondo. Det är därför som konstverket i Italien benämns ”La Gioconda”, frun till Giocondo. På italienska säger man ”Monna Lisa”, med två ”n”. Det är en sammandragning av ”Ma donna Lisa”, vilket ordagrant be­tyder ”Min kvinna Lisa”. Men ”madonna” är också samma uttryck som franska ”madame” och ett sätt att tilltala kvinnor. Dessutom finns ju en Madonna framför alla, den heliga jungfru Maria.

Universalgeniet Leonardo da Vinci var inte bara begåvad utan också pedant, och arbetet med porträttet ska ha pågått mellan 1503 och 1506; han blev aldrig nöjd. Man kan förstå om fru Lisa trött­nade på att sitta modell. Leonardo da Vinci sägs rentav ha anlitat musiker och gycklare för att underhålla henne när han arbetade med porträttet. Kanske är det helt enkelt därför hon småler så lurigt; hon har svårt att hålla sig för skratt.

Hur som helst tog konstnären med sig verket när han lämnade Italien för Frankrike år 1516 och fortsatte att förbättra det ända till sin död. Det var kung Frans I av Frankrike som bjöd den italienske konstnären att bo och arbeta för honom på ett av sina slott i Amboise. Kungen köpte sedan Mona Lisa och två andra konstverk av Leonardo da Vinci, som dog i Frankrike år 1519, 67 år gammal. Det var så konstverket hamnade på Louvren.

En del italienare har genom århundradena felaktigt fått lära sig att Napoleon tog Mona Lisa som krigsbyte från Italien under sitt första fälttåg där 1796–1797. Stora mängder konst, värdesaker och antikviteter stals då från Florens, Vene­dig och Rom.

Kyrkor, privata samlingar och kloster plundrades, allt för att berika Frankrike på order av Napoleon. Mycket fördes till Louvren i Paris.

Mona Lisa var inget krigsbyte men väck­te många konstkännares fascination. Emellertid var det en händelse som gjorde att konstverket blev berömt på en ny nivå över hela världen, nämligen då det blev stulet i en lika fräck som lyckad kupp den 21 augusti 1911.

Det var ännu tidig morgon dagen därpå, den 22 augusti, när målaren Louis Béroud och gravören Frédéric Laguillermie kom till Louvren för att få arbeta i lugn och ro innan alla besökare började anlända. De två jobbade med att reproducera konstverk, och denna dag skulle de ägna sig åt Mona Lisa.

Tyvärr var hon inte på plats längre. Där hennes porträtt hängt fanns bara en tom ruta med fyra metallfästen kvar, mellan två andra tavlor. Vakterna som tillkallades vägrade först att tro att verket verkligen var stulet. Man trodde att det bara var bortskickat på fotografering, för museets egen dokumentation. Men snart hittade en vakt den ram med glas som suttit på tavlan, i en trappa.

Uppståndelsen blev enorm. Frank­rikes gränser stängdes. Tåg, båtar, diligenser och andra fordon genomsöktes. Tidningar från hela världen rapporterade om stölden.

Många besökare kom också för att beskåda tomrummet efter Mona Lisa. Det fanns fingeravtryck på den kvarlämnade renässansramen och inte mindre än 257 anställda på Louvren fick lämna sina avtryck. Men inga matchade.

Kritiken blev till sist så överväldigande att Louvrens direktör Theóphile Homolle tvingades avgå. Förundersökningen fortsatte, personer greps och förhördes, däribland den unge konstnären Pablo Picasso, som några år tidigare haft sitt första konstnärliga genombrott.

Stora belöningar till den som fann verket utfästes. Men Mona Lisa var och förblev försvunnen.

Hon låg under en säng, i en liten sjavig lägenhet på Rue de l’Hôpital. Där bodde den snart 30-årige italienske glasmästaren och immigranten Vincenzo Peruggia. Han hade tidigare jobbat på Louvren i tre månader och där sett Mona Lisa och andra italienska konstverk och fyllts av vrede över Napoleons konststölder. Peruggia hittade överallt på museet och kunde alla rutiner.

Den 21 augusti 1911 var museet stängt för allmänheten. Vincenzo Peruggia visste det och gömde sig kvällen före i en städskrubb, där han tillbringade natten. Morgonen därpå gick han helt lugnt in i den då tomma Salon Carré och tog ner Mona Lisa från väggen, något som inte var helt enkelt då tavlan var otymplig och tung. Han smet ut i trapphuset som planerat, tog bort ramen och glaset, lindade in själva konstverket i sin vita arbetsrock och tog sig ut och hem utan att någon anade något. Han gömde konstverket i en falsk kistbotten under sängen medan hela världen i mer än två år letade efter det.

I november 1913 blev dock den florentinske antikhandlaren Alfredo Geri kontaktad av en man som i sitt brev kallade sig ”Leonard V” och sade att han ville sälja Mona Lisa och att hon sedan skulle hängas upp på Uffizierna, Florens världsberömda konstmuseum. Alfredo Geri sökte genast upp chefen för Uffizierna, Giovanni Poggi. I december kom Vincenzo Peruggia till Florens och tog in på Hotel Tripoli, där de tre männen möttes.

Giovanni Poggi konstaterade att tavlan var äkta men sa att han måste ta den med sig och att de skulle ses dagen därpå. Den 12 december stormade i stället karabinjärpolisen in på hotellet och grep Vincenzo Peruggia.

Han sa i det första polisförhöret: ”Det var helt öde, allt gick så lätt. Målningen var där och hon log mot mig.” Vincenzo Peruggias bild spreds nu över världen tillsammans med nyheten om att ­”La Gioconda” var återfunnen. Hon fick dock åka på turné och visas upp i bland annat Rom och Florens innan hon återvände till Paris och Louvren den 4 januari 1914 och togs emot med jubel och stora rubriker. Efter stölden och återfinnandet blev Mona Lisa världens mest berömda konstverk.

Vincenzo Peruggia ställdes inför rätta i Italien, där han hade folket med sig, och dömdes till sist till blott sju månaders fängelse. Sedan utbröt första världskriget, vilket han överlevde, för att dö endast 44 år gammal av en hjärtinfarkt, på sin födelsedag.

Mona Lisa hänger numera bakom skottsäkert glas i salen Salle des États, den största i Louvren. Mer än 500 år efter att hon målades lockar hon miljontals besökare varje år, med sitt hemlighetsfulla leende och sin blick som tycks säga att hon vet något som vi aldrig kommer att få reda på.