Varför har USA inget bra fotbollslag?

Torsdagen den 11 juni invigs världsmästerskapet i fotboll för herrar. I år hålls turneringen i USA, Kanada och Mexiko. VM är alltså tillbaka i USA 32 år efter den, inte minst för svensk del, underbara sommaren 1994. Men trots att värdnationen har en befolkning på 342 miljoner, planetens största ekonomi och överlägset flest olympiska medaljer, har dess herrlandslag aldrig varit en stormakt i fotboll. Varför är de inte bättre i världens popu­lä­raste sport? I berättelsen om den amerikanska nationens uppkomst, inre konflikter och relation till omvärlden finns ledtrådar.

Fotbollen anlände tidigt till USA. Redan på 1860-talet utövades sporten på Princeton University, och i samma delstat – New Jersey – etablerades år 1884 det första seriespelet utanför Storbritannien. Den amerikanska cupen, som har korat vinnare sedan 1914, är ett av världens äldsta riksmästerskap. Två år senare, mitt under första världskriget, spelade landet sin första landskamp mot Sverige i Stockholm. Och när det första världsmästerskapet avgjordes i Uruguay 1930 kom USA på tredje plats, det bästa resultatet hittills. Ändå fick fotbollen aldrig riktigt fäste i landet.

I boken Offside. Soccer and American Exceptionalism (2001) visar statsvetarna Andrei Markovits och Steven Hellerman hur sporten misslyckades med att bli en del av Amerikas hegemoniska idrotts­kultur, det vill säga de sporter medbor­garna aktivt följer och som ges mycket plats i medierna. Utrymmet för nya sådana sporter var i praktiken fullt när fotbollen kom till USA, och dessutom mötte fotbollen ideologiskt motstånd.

Mot bakgrund av Amerikas enorma makt i dag är det lätt att glömma att dess grundare år 1776 såg nationen som ett befrielseprojekt från det brittiska imperiet. Precis som i andra samhällen med en postkolonial identitet ville man bygga en idrottskultur fri från den forna kolonialmakten. Därför undveks engelska sporter såsom fotboll. I stället skapade man tidigt egna varianter av brittiska idrotter, som slagbollspelet rounders och rugby i form av baseboll och amerikansk fotboll. Tillsammans med den inhemska uppfinningen basket etablerade de sig under perioden 1870–1930 som landets hegemoniska sporter. Baseboll utvecklades till den vita arbetarklassens mest populära fritids­sysselsättning och ligan MLB blev 1876 världens första professionella idrottsserie.

På universiteten, bland den snabbt växande medelklassen, dominerade den amerikanska fotbollen. En av dess mest högljudda tidiga supportrar var president Theodore Roosevelt, anhängare av ideologin ”muskulär kristendom”, som såg den brutala sporten som en simule­ring av ett slagfält. En karaktärsdanande aktivitet som skulle göra män av pojkar. Basketen uppstod i samma kristna universitetsmiljöer, men fick under tidigt 1900-tal genomslag som de svarta slavättlingarnas mest älskade idrott.

Att lära sig uppskatta nationens sporter har varit viktigt för den som velat bli amerikan. Fotbollen har däremot associerats med nyanlända invandrare och globalisering. Exempelvis bar landets bästa klubbar ofta etniska namn som Brooklyn Hispano och Philadelphia Ukrainians, och de många försöken att marknadsföra fotbollen gjordes antingen genom uppvisningsmatcher av europeiska och latinamerikanska lag – bland annat spelade Djurgårdens IF mot Liverpool FC i New York 1948 – eller genom att i slutet av 1960-talet starta en påkostad professionell liga, NASL, och fylla den med flera av världens bästa spelare, som Pelé, Franz Beckenbauer och Johan Cruyff, med amerikaner som utfyllnad. Att satsa på dyra utländska stjärnor bar sig dock inte ekonomiskt och 1984 gick ligan i konkurs.

”Fotbolls-VM är inte bara tråkigt, det är ondska. Ett första steg mot en världsregering […] Det är en del i en diabolisk plan för att underminera det amerikanska sättet att leva”, sade den konservative tv-programledaren Tucker Carlson under VM i Tyskland 2006.

Det amerikanska fotbollsförbundet kom med i det internationella förbundet Fifa redan 1913, men trots det var amerikanerna under hela 1900-talet ofta ovilliga att rätta sig efter organisationens regelverk. Till exempel spelade man fyra perioder på 22 minuter och tillät fria byten. Man använde fem- och tiominutersutvisningar och straffar där straff­läggaren springer med bollen från mitt­plan. Och tidvis spelade man hellre inomhus i hockeyrinkar övertäckta med konstgräs än ute.

Medan man i de egna sporterna själva bestämde reglerna och utnämnde vinnar­na till världsmästare, var amerikanarna här tvungna att mot sin vilja an­passa sig till en multilateral världsordning. Att man kallar fotboll för ”soccer” är även det ett särdrag. Ordet är dock ett ålderdomligt brittiskt smeknamn på den formella beteckningen ”association football” och inget unikt amerikanskt påfund.

Journalisten Franklin Foer beskriver i sin bok How Soccer Explains the World (2004) hur ligan NASL likväl bidrog till att fotbollen på 1980-talet fick ett ge­n­ombrott som motionsaktivitet för barn hos den vita progressiva medelklassen. För föräldrar som var unga under väns­tervågen på 1960-talet passade sporten tidsandans moral: mindre våldsam än amerikansk fotboll, inte lika ångestladdad som basebollen med sin ensamme slagman och utan basketens koppling till innerstädernas svarta slum.

Samtidigt finns där hela tiden andra i det amerikanska samhället som, likt Carlson, är mer kritiska till fotboll. Enligt Foer tror många av dem på en idé om att USA:s historia och statsskick har gett nationen en unik roll att spela i världen och att landet därför inte behöver underkasta sig internationella lagar och organ. För dessa människor är fotbollen en symbol för att Amerika övergett sin egen tradition och underkastat sig resten av världens program. Dessutom har afroamerikanerna aldrig helt tagit fotbollen till sig. Kanske som en symbolisk protest mot den vita medelklass som gjort sporten till sin. Kanske därför att ungdomsfotboll i USA nästan alltid har spelats i klubbar mot betalning, vilket gör den dyr.

Foers tes, att synen på fotboll i Ame­ri­ka är länkad till kulturella och politiska motsättningar i samhället, har bekräftats i vetenskapliga studier. I en rapport framkom att personer på landsbygden med låg utbildning och negativa attityder till invandring och etnisk mångfald i högre grad ogillade sporten, än utbildade stadsbor som var positiva till immigration och mångfald. En annan studie visade att fotboll inte bara är mer populärt i demokratiskt styrda delstater, utan även att stödet för partiet ökade i alla stater som arrangerade matcher under världsmästerskapet 1994. I ljuset av det ovanstående är det nog ingen slump att det demokratiska partiets nya stjärnskott, New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, flitigt profilerade sig som fotbollsentusiast under valkampanjen förra året.

Måhända är det den sortens unga progressiva kändisar som en dag ger fotbollen sitt stora genombrott i USA, men där är vi inte ännu. Förvisso blev VM -94 en publiksuccé, och sedan 1996 finns proffsligan MLS, men det är alltjämt klart färre som ser den än de tre in­hemska sporternas högstaligor, och få amerikaner – den stora gruppen latin­amerikanska invandrare inkluderad – anger fotbollen som sin favoritsport.

Synen på världens största idrott delar således amerikanerna sedan nationens barndom – gamla och nya invandrare, svarta och vita, fattiga och rika, konservativa och progressiva. En schism som bidragit till att fotbollen i landet aldrig fått en hegemonisk position och ett riktigt bra herrlandslag. Ett undantag finns emellertid i Donald Trump.

Vid minst två tillfällen har den republikanske presidenten föreslagit att amerikanerna, likt större delen av mänsk­lig­heten, bör kalla sporten för fotboll i stället för soccer. Och fastän han regelbundet avfärdar internationella organisationer som FN och Nato samarbetar han gladeligen med Fifa. Enligt tidningen Politico är även de dekret han utfärdat med besöksförbud för medbor­gare från främst muslimska länder försedda med undantag för sommarens VM. Trump hamnar alltså närmare Mamdani än Carlson i sin attityd till sporten. Vad det betyder för Republikanerna och fotbollens framtid i Amerika återstår att se.