Vänsterns verklighetsförankring

Payam Moula är chefredaktör för Socialdemokraternas tidskrift Tiden och har en licentiatexamen i filosofi. Han har givetvis partibok. Men han är en av få inom svensk politik som försöker förstå samhällsutvecklingen och tänka vidare – för att stärka sitt parti, men ännu mer för att förändra världen till det, i hans ögon, bättre. Vid upprepade tillfällen har han skrivit och sagt saker som vänsterns opinionsbildare reagerat negativt på – inte minst om invandringen och dess kostnader. Han ligger i sin syn rätt nära LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö och representerar faktiskt en mera traditionell vänsterhållning: fri invandring är en nyliberal utopi, ska man kunna hålla lönerna uppe kan det inte vara ett fritt tillflöde av ny arbetskraft hela tiden. Detta var tidigare en självklarhet, men debatten har varit stängd från både höger och vänster för argument av det slaget.

Marx menade att filosoferna tidigare hade försökt förstå världen, men att det nu (då) gäller att förändra den. Den där lilla frasen ligger bakom den höga graden av aktivism inom akademin, särskilt inom samhällsvetenskaper och humaniora. Men den som vill förändra världen måste verkligen först förstå den, och för det krävs att man inte väjer för obehagliga fakta eller insikter som går emot ens egen vilja och känsla, ens etos.

Moula har fått en del skit för sin benägenhet att säga som det är. Man har inte automatiskt rätt för att man får skit, men hans förmåga att säga rakt ut att migrationen är ett problem för Socialdemokraterna är lovvärd. Nivån har inte bara varit så hög att den hotar välfärden och sammanhållningen, håller nere lönerna i vissa yrken och splittrar samhället. Den har dessutom varit på en sådan nivå att vi inte kunnat ta hand om dem som kommer hit. Det skadar både dem och oss, långsiktigt dessutom. Psykiatern Johan Cullberg skrev i sin bok Kris och utveckling (femte upplagan, 2006) att uppemot 30 procent av invånarna i ”många nya förorter till storstäder” var i behov av specialisthjälp. Tjugo år och nästan två miljoner ytterligare invandrare senare har problemet knappast blivit mindre. Både de som vill reducera våldsbrottsligheten till ett socialt och ekonomiskt problem och de som vill förklara allt med kultur och klaner är antagligen rätt fel ute.

När Moula i sin nypublicerade bok Det goda skriver om varför folk i så hög grad vänt sig från politiken eller till populister (inklusive SD, även om beteckningen inte riktigt passar dem längre) förbigår han några viktiga saker. För det första det enkla faktum att politikerna under så många år gick rakt emot den folkvilja som önskade minskad invandring, och i stället öppnade för en allt större och de senaste tio åren proportionellt sett orimligt stor invandring. Den hotar välfärden, helt enkelt för att den kostar för mycket – trots alla underbara invandrade undersköterskor. Den förändrar även landet kulturellt, och det kan man gilla eller vara neutral inför, likaväl som ogilla, men att det inte har gått att diskutera är inte ett gott betyg till den demokratiska offentligheten.

En annan företeelse som drivit folk från de traditionella partierna, inte bara i Sverige utan i hela EU, är tendensen att förlägga allt mer makt till internationella organisationer och dito juridik. Detta har gjort att folk tappat känslan av politisk agens. Populistiska partier är olika i olika länder, beroende på kultur och tradition, men ett har de gemensamt: de säger sig vilja återge folket agens, även om de inte uttrycker sig så. (Och sedan gör de det inte heller, men det är en annan historia.)

Liksom borgerligheten, med Mo­­­­deraterna i spetsen, länge verkade ha ockuperats av nyliberaler har Social­demo­kra­terna i hög grad representerats av en akademisk kulturvänster utan markkontakt. Även Moula är en utpräglad akademiker, filosof rentav, men med en vilja att se igenom teoriernas raster.

Helt utan någon förklaringsmodell, metod eller ideologi går det förstås inte att förstå verkligheten. Det är viktigt med en fungerande karta. Moula menar att den liberala demokratin inte levt upp till sina löften: vi har inte fått någon fungerande meritokrati, utan de som tillhör eliten, särskilt kapitalisterna, skyddar sina positioner bakom retoriken. Den liberala demokratin saknar skyddsvallar mot kapitalets makt – de kulturradikala uppfattningarna och den ideologiska individualismen som dominerar diskursen är inte något uttryck för motstånd, utan anpassning. Moula är inte ensam om denna typ av kritik. Yascha Mounk och Musa al-Gharbi har skrivit mycket klok kritik från vänster mot vad som svepande kan kallas woke.

Men Moula vill alltså ha mer, inte mind­re demokrati. Intressant nog sätter han sitt hopp till vad han kallar postliberalismen, en huvudsakligen konservativ ideologisk tendens. Dess kritik mot den totala frihetens och hyperindividualismens evangelium mynnar ut i önskemål om mer gemenskap och en starkare stat. De till höger betonar gärna kristendomen och är kritiska mot HBTQ-rörelsen. Moula, som verkar förstå varför folk är trötta på att bli förelästa för av blåhåriga hen, framhåller Blue Labour som något de svenska Socialdemokraterna borde titta på. Ävenså den danska socialdemokratin, som vinner val på sin restriktiva invandringspolitik – och, naturligtvis, Danmarks lägre arbetslöshet och bättre ekonomi.

En mera konservativ vänster skulle absolut ha framtiden för sig, det är jag också övertygad om. Men för det krävs en ordentlig förnyelse, och samtidigt en djupare anknytning till de egna traditionerna. Det är trots allt Socialdemokraterna som byggt det folkhem som gett oss förutsättningen för den svenska statsindividualismen. Vilka kollektiv ska vi uppgå i? Kyrkan? Nationen? Partiet? Det är slående när man läser partiprogram från 1950-talet att hela bygget
syftade till att befria individerna. Har friheten gått för långt? Men vem kommer att välja mindre frihet? Individualismens utbredning är den djupa globala megatrenden i vår tid, och även om det finns flera olika politiska och religiösa rörelser som reagerar mot den lär det bli svårt att förhandla fram mindre frihet för folk; utom för dem som väljer det själva, för sig själva, som individer.

Moula resonerar genomtänkt utifrån sina åsikter, men vissa centrala begrepp är märkligt vaga. Särskilt ”ekonomisk demokrati”, något Socialdemokraterna alltsedan löntagarfondernas dagar har varit väldigt försiktiga med att prata om. Det verkar inte räcka med lagstiftning som begränsar rätten till rovdrift eller starka fackföreningar som kan förhandla fram rimliga löner. Vad är det mer han vill ha? Jag tror inte han vill förstatliga allt. Och att arbetarkommittéer skulle ta över alla företag verkar bara … fånigt. Det är möjligt att jag missat något, men jag förstår inte vad ekonomisk demokrati skulle vara.

Det finns så mycket i Det goda som är intressant. Den följer inte alla tankar till slut – om det nu ens skulle gå – men Moula verkar på allvar vilja förändra och fördjupa det politiska samtalet. Något jag själv anser vara absolut essentiellt för att vi ska kunna hålla liv i vår demokrati, utan att den förvandlas till ett allt sprödare utanverk bakom vilket den verkliga makten gör vad den vill, abstrakt, svårgripbar, otillgänglig för seriös kritik. Moula säger mycket jag inte instämmer i och flera saker som jag förbehållslöst kan instämma i. Inte minst hans konstaterande att vår tids politik är föråldrad: ”De stora ideologierna – socialism, liberalism och konservatism – är formade i en tid då världen såg radikalt annorlunda ut […] Ändå står vi kvar i samma debatter, på ett sätt som fördummar politiken.”

Vad är ett gott liv och är det politiken som ska ge oss det? Det självklara liberala svaret är att politiken huvudsakligen ska hålla sig undan människors livsval. Payam Moula vill att politiken, det vill säga politikerna, det vill säga tjänstemännen, ska ha större inflytande över våra liv. Som författare har jag viss erfarenhet av hur dessa kadrer påverkar mitt fält, och jag är inte säker på att jag skulle vilja ha mer av det i mitt privatliv heller. Men Moula är värd att tas på allvar.