Fabrikstillverkad popkonst

Den tionde augusti i år avled Tony Wilson, mannen bakom legendariska Manchester-skivbolaget Factory Records. Factory gav ut några av 1980-talets mest inflytelserika band: Joy Division (ständigt aktuella, men extra aktuella i höst när fotografen Anton Corbijns debutfilm Control, om sångaren Ian Curtis, har svensk premiär), New Order och Happy Mondays. Samt en rad andra band (Stockholm Monsters, Section 25, The Durutti Column, A Certain Ratio) som inte är lika kända idag, men som alla bidrog till den populärkulturella smältdegel som Manchester utgjorde vid den här tiden.

Factory Records skrev dessutom designhistoria med sin genomtänkta formgivning av allt som lämnade bolaget. Designen var så viktig att den till och med gick före lönsamheten: omslaget till New Orders maxisingel Blue Monday kostade så mycket att varje såld singel innebar en förlust för skivbolaget. Ironiskt nog blev Blue Monday världens mest sålda maxisingel någonsin.

I boken Factory Records – The Complete Graphic Album av Matthew Roberts (Thames & Hudson, 2006) finns nästan hela Factorys utgivning avbildad. Från de minimalistiska Joy Division-omslagen (kongeniala med bandets nerviga och montona ljudbild) till det sena åttiotalets snudd på psykedeliska färgprakt när Manchester blev ”Madchester” och Happy Mondays blev skivbolagets största namn.

Peter Saville var skivbolagets mest framträdande formgivare och designade flera av de skivomslag som skulle komma att bli bolagets mest kända, men hans oerhört långsamma arbetstempo ställde till problem mer än en gång. När Saville skulle ta fotot till Joy Divisions singel Love Will Tear Us Apart präglade han bandnamnet och låttiteln i en metallskiva som han la ut på balkongen för att oxidera. Fast det dröjde innan metallen uppnått den effekt Saville ville åt – så länge att när fotot väl var taget och omslaget var färdigt hade Joy Divisions sångare Ian Curtis redan hunnit begå självmord, och fick aldrig se singeln släppas.

Anekdoter av den typen finns det gott om i boken, och dessutom gott om exempel på den kreativa miljö som rådde på Factory Records. Den stab av formgivare som var knutna till bolaget pressade hela tiden fram gränsen för vad som var möjligt att göra när det gällde innovativ form och materialval (smörpapper, silverfolie, skivomslag som täcktes med sandpapper under pysselkvällar i enlighet med den punk-influerade gör-det-själv-anda som rådde de första åren). Allt som producerades av Factory Records försågs konsekvent med katalognummer och blev på så vis produkter: skivor, planscher, brevpapper, bolagets nattklubb The Hacienda samt en domstolsprocess initierad av en missnöjd f.d. medarbetare – Tony Wilson må ha varit begåvad på en rad områden, men inte när det gällde ekonomi.

Factorys skivomslag har blivit en del av det kollektiva medvetandet hos flera generationer, och att samla dem i en bok är närmast en kulturgärning. Att dessutom få höra historierna bakom dem är inte bara intressant utan ibland snudd på svindlande – som när man upplyses om vad de vita graferna på omslaget till Joy Divisions Unknown Pleasures egentligen föreställer. Det är radiovågorna efter en slocknad stjärna.