Till försvar för att samla på andra kulturers föremål

I The Museum of Other People resonerar professorn i socialantropologi Adam Kuper initierat om vilka de där andra folken varit och hur man i dag bäst kan arrangera utställningar ur samlingar av föremål skapade av dessa andra människor. Resonemanget är en idéhistorisk exposé som fokuserar på frågor kring hur vi ser och har sett på varandra och våra levnadssätt över tid. Han slår ett slag för research och menar att svaren finns i samlingarna. Vi är mer lika än vi anar och allt hänger ihop.

De allra rikaste i Europa har sedan 1400-talet ägnat sig åt att samla exempelvis grekiska antikviteter, renässanskonst och kinesiskt porslin. Inte sällan har också exotiska växter funnits i trädgårdar och kuriosa från när och fjärran har placerats i kabinett. Sedan slutet av 1700-talet har fler och fler av föremålen kommit att visas upp för en bredare allmänhet. I dag finns det museer överallt. Den här boken handlar specifikt om föremål som ofta kallats primitiva och som samlades in när Europa koloniserade världen.

Adam Kuper studerade socialantropologi på 1960-talet i Cambridge och är i dag bland annat knuten till London School of Economics som gästprofessor vid avdelningen för socialantropologi. Sydafrika och intellektuell historia listas som hans expertisområden. Adam Kuper föddes i Sydafrika 1941 men har mestadels bott i London och beskrivs som en publik intellektuell. I förordet skriver han att den här boken svarar mot den intellektuella kris han noterar inom sitt gebit.

Boken är indelad i tre sektioner med flera kortare kapitel. I del 1, ”Faraway people”, beskrivs hur olika synsätt på världen fått styra insamling och katalogisering. Del 2 ägnas specifikt åt nordamerikansk historia, bland annat berättelsen om hur enorma The Smithsonian Institution kom till. Tredje delen handlar om vårt nu och avslutas med kapitlet ”The Cosmopolitan Museum”, där samtida debatter sätts i fokus. Allt är inte bra; bakom fina ord och snygga deklarationer döljer sig inte sällan relativism, och öppenheten kan när man skrapar på ytan visa sig ha tydliga gränser. Kuper argumenterar övertygande för att ett museum som kan sina samlingar också har möjlighet att ge globala perspektiv och skapa större förståelse för andra kulturer.

Men vem kan veta något om någon annan? Under läsningen fascineras jag gång på gång av människans enorma nyfikenhet på sin egen art. Vilken ofantlig energi och kraft man lagt på att kvalificera, mäta och väga. För att inte tala om fäblessen för att plocka med sig prylar från när och fjärran utan att riktigt veta vad man ska med sakerna till. Modiga män i vildmarken möter indianer och köper pilspetsar. Men vem vet om det var pilar man hade använt om man inte på grund av sjukdom tvingats lösa matfrågan genom att handla i butik? Kanske tillverkade befolkningen snarare pryttlar som farbröderna kunde få köpa och behöll de riktiga verktygen själva?

I boken återkommer Kuper gång på gång till att det i museisamlingar finns föremål som man bytt till sig, stulit eller köpt. I vissa fall finns det dokumentation om förvärvet, andra gånger vet man inte hur det gått till. Metodiken kring föremålsinsamling har förändrats över tid och Adam Kuper resonerar ingående om hur viktigt det är att både hålla ordning på svunna tiders resonemang och förstå sin egen position. Som sagt, det är i skuggan av vad han ser som en intellektuell kris i vår samtid som han skriver den här boken. För vem är det viktigt att vi vet exakt hur det gick till? Hur säker behöver man vara för att kunna berätta om någonting?

Kanske tänker man att det bästa vore att bara lämna tillbaka allt så blir vi av med problemet? Kuper berättar sakligt om varför detta ofta är lättare sagt än gjort. Hur kan man kontrollera att det är rättmätiga arvingar som får föremålen? Beninbronsernas resa är bara ett exempel på hur invecklat det kan vara.

För den som är nyfiken på Sveriges inblandning presenterar Etnografiska museet i Stockholm en utställning i ämnet. År 1897 plundrade engelska trupper Benin City i Nigeria och plockade med sig flera tusen föremål gjorda i bland annat brons. Föremålen är spridda över världen, händelsen är noga kartlagd och i dag finns en digital plattform, webbplatsen Digital Benin, där man bland annat kan lyssna på intervjuer om hur händelsen påverkar i dag. Beninbronsernas öde är alltså en väldokumenterad historisk händelse, samtidigt som det pågår ett aktivt arbete för att bringa reda i allt. Men trots det har vi montrar i Stockholm som visar upp föremål som har plundrats. Det illustrerar om inte annat att ett återlämnande kan vara problematiskt. För vem ska man återlämna till? Hur vet man att föremålen kommer att tas om hand på rätt sätt? Och under tiden, nu när föremålen finns här, är det inte ett gyllene tillfälle att lära av deras historia och försöka förstå vad som hänt och lära mer om andra människor?

Adam Kuper beskriver hur museipubliken är en kraft att räkna med. Människor är nyfikna. År 2020 blev BBC:s tv-serie Secrets of the museum, som spelades in på Victoria & Albert Museum i London, en succé. Publiken bänkade sig framför tv-skärmarna och tog sig nyfiket an kuratorernas arbete bakom kulisserna. Vilket fint sätt att förklara vad museiarbete handlar om! tänker jag. Adam Kuper slår ett slag för potentialen i tillfälliga utställningar som fokuserat kan berätta om en specifik aspekt, presentationer som alltid föregåtts av arbete som bottnar i gedigen ämneskunskap.

Givetvis hoppas jag att både politiker och tjänstemän som arbetar med kultur läser den här boken och att varenda programansvarig på varenda mediekanal genast börjar skissa på programidéer, artikelserier och reportage. Förhoppningsvis läser också museibranschen boken och låter sig inspireras. Man kan onekligen förhålla sig till sina samlingar på många olika sätt. I London öppnade Victoria & Albert Museum våren 2025 en filial i en park, i stadsdelen Stratford, som piffades upp i samband med olympiaden 2012. V&A East är som att kliva in i ett magasin. Publiken kan själva strosa runt och det finns personal som jobbar med att ta hand om föremålen live och som är där för att interagera och prata med besökarna. Kanske det här är en form som kan locka fler att besöka och lära av museets enorma samlingar och all den kunskap som de som arbetar där faktiskt har?

I sammanhanget är det bra att påminna sig om att museer inte är undanskymda platser. Många museer är destinationer, veritabla turistmagneter. Riksorganisationen Sveriges museer rapporterade 2024 en uppgång för branschen och att 19,4 miljoner människor hade besökt svenska museer under året. Adam Kuper påminner om att antalet museer i världen ökade från 23 000 till 55 000 på fyra decennier fram till 2018. Omkring 4 000 öppnades i Kina. Besökssiffrorna störtdök under pandemin men pekar nu uppåt, och sektorn omsätter stora summor. American Alliance of Museums rapporterar att USA:s museer under 2025 genererade 725 000 arbetstillfällen och omsatte över 50 miljarder dollar.

The Museum of Other People är fak­ta­späckad men flödande, trevlig och engagerande läsning. Texten vänder sig lika mycket till en nyfiken allmänhet som till akademiker. Författarens nära relation till museisektorn och akademiskt arbete märks under läsningen, på ett bra sätt. Redan i inledningen berättar han om givande samtal med kollegor som haft tjänster som överintendent på institutioner som Smithsonian och Museum of African Art i New York, och han betonar vikten av deras samtal, inspel och uppmuntran. Adam Kuper tycker inte att allt var bättre förr och är hoppfull inför framtiden. Den intellektuella kris han noterar menar han bäst möts med stor kunskap om egna samlingar och med resonemang. Museisamlingar är till för att användas, diskuteras och visas upp. Föremål och deras historia har potential att lära oss mycket och är en utmärkt startpunkt för vidare diskussioner.