En Mann med många hemligheter

Det är 1890. Thomas Mann är 15 år och går i åttonde klass på Gymnasium Katharineum i Lübeck. På skolfotot sitter han längst fram. Det syns att han är ett huvud högre än de andra. Mann går om för andra året i rad, hans närmaste förtrogne Otto Grautoff går om för första gången. Han är en hopplös elev som drömmer om att bli poet, precis som sin storebror Heinrich Mann. Båda bryr sig närapå ingenting om familjeföretaget.

Han är en särling med en hemlighet. Han dras inte till sina kvinnliga skolkamrater men till sina manliga. När han bekänner sina känslor för sin första kärlek, Armin Martens, blir han utskrattad och förlöjligad. Nästa gång han förälskar sig, denna gång i Willri Timpe, förblir känslorna en hemlighet. Kontakten med Willri består i att han flyktigt lånar en penna av skolkamraten. Det förblir en kärlek på avstånd, men för den delen inte desto mindre stark. Längtansfull men med distans. Känslorna får inte visas oförblommerat, vare sig i livet eller i litteraturen, det var lärdomen den unge Mann fick med sig.

Kan man verkligen skriva någonting nytt om Thomas Mann? Allting borde väl redan vara bekant, Thomas Mann-forskningen täcker hyllmeter och borde ha dammsugit varenda aspekt av författarskapet. Drygt 50 biografier finns redan, och under fjolåret, 150 år efter att Thomas Mann föddes, kom en rad studier ut om författaren och hans verk. En står ut, och det är journalisten och litteraturhistorikern Tilmann Lahmes Thomas Mann. Ein Leben.

Lahme har tidigare skrivit en biografi över sonen Golo Mann, därefter en biografi över familjen Mann, på svenska 2017. Nu har han tagit sig an huvudpersonen, och han gör det med en tes: Kärnan i Manns personlighet har förtigits, författarens homosexualitet är ingen bisak, utan den har varit bestämmande för både liv och verk.

Den vanliga historien lyder: Thomas Mann var på sin höjd bisexuell. I sin ungdom hade han en viss böjelse för män, förpubertala, förvirrade men också övergående känslor. Lyckligt kunde han landa i ett borgerligt äktenskap och bli far till sex barn.

I verkligheten, menar Lahme, var Thomas Mann en homosexuell man på 1800-talet som fastställer, i enlighet med sin tids medicinska vetenskap, att han är sjuk i en degenerativ hjärnsjukdom, som han måste befria sig från eller åtminstone hålla i schack. Att ge utlopp för begäret kunde leda till fängelse och förlust av medborgerliga rättigheter. Manns liv må ha varit borgerligt och välordnat men, skriver Lahme, det vilade på en mycket prekär existens.

Michel Foucault visade i sin studie Sexualitetens historia hur statens, kyrkans och samhällets blick under 1800-talet vändes bort från det heterosexuella äktenskapet och mot de sexuella avvikarna. Det uppstår ett intresse för ”de perversas värld”, inte minst från medicinvetenskapen, som satte i gång en ivrig vetenskaplig kategorisering av de sexuellt avvikande. Det är i denna diskursiva förändring som böcker som Richard von Krafft-Ebings bästsäljare Psychopathia sexualis skrivs. Tusentals läste boken, som kom ut i reviderad utgåva flera gånger. I den första är homosexualiteten en bland många ”perversioner”, i de senare blir den dominant. En av dem som läste Krafft-Ebings bok var Thomas Mann.

En av styrkorna i Lahmes bok är att han läser den medicinska litteraturen från det sena 1800-talet och vad den har att säga om homosexualitet. Han läser så att säga samma texter som Mann – och tiotusentals andra homosexuella män – läste för att förstå sig själv och inte minst för att finna botemedel: hypnos, stränga program för kost, rörelse och inte minst avhållsamhet. Thomas Mann underkastade sig Nietzsches asketiska ideal, ett liv bundet av fasta strukturer: de homosexuella begären – hundarna i källarvåningen – skulle undertryckas med risdieter och gymnastik. Onani var uteslutet.

För Lahme var Thomas Mann en kärlekstörstande man som aldrig fick släcka sin törst. Han levde ett liv som kan liknas vid en vandring i öknen. Det sexuella avfärdar han med avsky, ”ett elakt element” (ein boshaftes Element) och försöker på ett konstgjort sätt uppbåda kärlekskänslor för det motsatta könet. Till slut gifter han sig med Katja Pringsheim, efter att ha ”förälskat sig” (också Mann satte det inom citationstecken) lika mycket i den borgerliga rikedomen som omger henne som i Katja själv.

Visst, Thomas Manns homosexualitet är sedan dagböckerna gavs ut 1975 ingen hemlighet längre. Och verk som Döden i Venedig och Tonio Kröger skvallrade redan tidigare om begär som var allt annat än straighta. I Colm Tóibíns fiktiva biografi Magikern var homosexualiteten ett av irländarens huvudmotiv. Men Tóibín missförstod något när han diktade upp sexuella möten. Manns homosexualitet kan snarare beskrivas i termer av avstånd och avhållsamhet. I sin litteratur gestaltade Mann sin sexualitet litterärt på ett sätt där han visar sig utan att blotta sig.

Novellerna är dubbeltydiga. Tonio Kröger, Manns första öppet homoerotiska berättelse, slutar med att huvudpersonen försonas med det borgerliga livet genom Inge. Döden i Venedig kan å ena sidan läsas som en hyllning till det homoerotiska begäret, å andra sidan som en varning. Kärlek till samma kön leder inte någon annanstans än till förlusten av värdighet och död. Gustav von Aschenbach är ett avskräckande exempel som gör sig till en löjlig figur när han låter färga sitt hår och sminka sig för att se yngre ut. Kärleken, om den levs ut, slutar ofta i olycka och undergång, passionen hotar den sköra ordningen som livet beror på.

Lahme visar hur Mann pustar liv i sina litterära figurer med de egna erfarenheterna, och hur han i början av sin karriär upptäcker ”masken” som fruktbart litterärt grepp för att, som det heter i ett brev, ”ge uttryck för min kärlek, mitt hat, mitt medlidande, mitt förakt, min stolthet och mitt hån och mina anklagelser”. Genom litteraturen hålls livet på distans, och distans upprättar han också mot vänner och familj. Även sina närmaste vänner skulle han nästan livet ut komma att nia. För de sex barnen framstod han ofta som främmande och frånvarande. Han var familjefar – men deltog inte riktigt i familjelivet. Det skötte hustrun Katja, och när Katja emellanåt lades in på kurort för att bota orkeslöshet var det den äldsta dottern Erika som tog över.

Distansen uttrycks också genom ironin och humorn i Manns prosa, berättarkonsten blir ett sätt att höja sig över livet och omgivningen. I breven till sin barndomsvän Otto Grautoff anlägger han ofta en högdragen ton. Och när han märker att hans känslor för konstnären Paul Ehrenberg – Thomas Manns stora kärlek i ungdomsåren som skulle återkomma som den litterära figuren violinisten Rudolf Schwerdtfeger i Doktor Faustus – inte besvarades markerade han med sin intellektuella överlägsenhet.

Biografin lutar sig i hög grad mot brevväxlingen med Otto Grautoff – Manns barndomsvän och förtrogne och vittne till den pinsamma saken med Armin Martens. Barndomsvännen Otto Grautoff får hos Lahme upprättelse. När Manns brevväxling med Grautoff kom ut 1974 beskrev redaktören, Manns stora biograf Peter de Mendelssohn, Grautoff som anskrämlig och klumpig. I en stor artikel följde kritikern Marcel Reich-Ranicki efter. Bilden av den fule, obegåvade, lite dumme Otto som efterhängset söker kontakt med sitt geni till vän fick allmän spridning.

Thomas Mann höll länge kontakten med Otto Grautoff, som också han var homosexuell. De hade liknande ambitioner, delade dikter och berättelser med varandra, skrev om livet, kärleken och litteraturen. Inte minst ger Thomas Mann råd om hur Otto bör ”utrota sina drifter”. Vad Otto Grautoff skrev till Mann vet vi inte. Mann gjorde det till regel att bränna alla Ottos brev och uppmuntrade vännen att göra detsamma. Som tur är lydde Otto inte helt, men han censurerade delar. Sina dagböcker brände Mann också; alltför pinsamma och obekväma uppfattade han dem.

När J. Hellmut Freund, redaktör vid Manns förlag, dog hittade man sex hittills okända brev till Otto Grautoff. ”I några av dem uttrycker sig Thomas Mann tydligare än någon annanstans om sin homosexualitet och om den behandling som Grautoff genomgår.”

Mann skriver här om sin läsning av Krafft-Ebing och Albert Molls Die conträre Sexualempfindung, han ber om de recept som Grautoff ska ha fått ut av en läkare och försöker ge sin vän kraft att hålla ut; själv ”är jag ännu i stånd till att betrakta mina ’anomalier’ med – hur dumt det än låter vill jag säga: – litterära ögon”. I den här boken har breven getts ut i tryck för första gången.

Det är symtomatiskt, menar Lahme, för hur man umgåtts med Manns biografi. När dagböckerna öppnades, 20 år efter författarens död, läste sonen Michael Mann dem först av alla och förberedde en urvalsutgåva. Biografen Peter de Mendelssohn tog strid för att dagböckerna skulle ges ut oavkortade. När Michael Mann oväntat dog 1977 tog de Mendelssohn över med ambitionen att visa Mann i sin ”helhet”. Ändå strök han vissa ställen, meningar som ”tillhör det allra mest privata”.

Inte minst i dagboken mellan 1918 och 1921, den enda bevarade av dem han skrev före 1933 (Thomas Mann avstod nämligen från att bränna den då han på 1940-talet behövde material om åren i München till sin Doktor Faustus). I denna dagbok blir de sexuella kvalen tydliga. Mycket noggrant noterade han misslyckandena i den äktenskapliga sängen, de tidiga ejakulationerna, de ”autoerotiska handlingarna” och nattliga utlösningarna. Förutom breven till Grautoff trycker Lahme också de hittills utelämnade meningarna från dagböckerna på ett svart uppslag med vit text.

Lahme skriver med en mission. Sexualiteten ska inte förtigas längre utan skrivas ut, utan de skygglappar som han menar att den tidigare forskningen har begagnat sig av: ”de Mendelssohn svär den högsta ed man kan tänka sig, här visas den hela, sanna, äkta och oförfalskade Thomas Mann, ’utan kompromisser’. Och sedan presenterar han en Thomas Mann som visserligen också i den publicerade dagboken låter blicken vandra efter vackra servitörer, som ibland till och med har problem med ’rencontre med K.’, men vars livslånga kamp med sexualiteten är borttagen så gott det går. Som om det inte hade något med saken att göra.”

Lahme läser som en detektiv. Mycket i livet förblir ju oskrivet. Hur hittar man fram till ”sanningen” om en människa, ifall det finns en sådan? Man får pussla, fylla i luckorna – det hos Mann välkända stilmedlet med de tre punkterna. Vad betyder det till exempel att Mann antecknat adresser till två läkare och en hypnotisör i Zürich dit han och Katja reser på bröllopsresa? Vad signalerar de många medikamenten, alla lugnande piller och sömnmedel? Finns det en grund till att Onan i hans Josefromaner är homosexuell? Hur ska man tolka passagen i Buddenbrooks där den unge Hanno ligger på sin dödsbädd och den käre vännen Kai oupphörligen kysser hans händer? ”Kysste han hans händer?” frågar damerna Buddenbrook. ”Ja, flera gånger. Häröver grubblade alla en stund.”

Man kan undra vilka slutsatser de drog, frågar Lahme retoriskt.

Varför ska vi veta allt detta? Hjälper det oss att förstå Thomas Manns litteratur, vilket till syvende och sist är det viktiga? Är det inte bara ett slags ”voyeurism”, som kritikern Roman Bucheli i Neue Zürcher Zeitung beskyllde Lahme för att hänge sig åt? ”Eftervärldens hyenor är obevekliga”, skrev Bucheli. ”De ger sig inte förrän allt, till sista smutsfläcken, ligger på bordet.” Man kunde fråga sig vad Bucheli menar med ordvalet ”smutsfläck”.

Tilmann Lahme är investerad i sin tes. Han vill övertyga, vill att ingen läsare efteråt ska känna en gnutta osäkerhet. Argumenten hamras in, återupprepas, fraser återkommer. Biografin faller då in i ett argumenterande modus och inte i ett berättande. Och ändå måste man erkänna: Lahme argumenterar väl för sin sak och visar hur ny och förtigen kunskap fördjupar bilden av Thomas Mann, och ytterst även för litteraturen. Med lätt penna och stilistisk briljans avtäcker Lahme nya betydelseskikt, inte bara i böcker som Döden i Venedig, utan även i Bergtagen, Doktor Faustus och En opolitisk mans bekännelser. Det är i sig en bedrift som man hoppas kommer svenska läsare till godo.