Globaliseringen och jobben som försvann för alltid

Tårgas är som en osynlig vägg som man märker först när man studsar tillbaka. Det fick tusentals tillresta ministrar, sakkunniga, diplomater och journalister, bland dem undertecknad, känna av på gatorna i centrala Seattle i slutet av 1999. Mer än ett kvartssekel har gått sedan frihandelsförhandlingarna havererade vid midnatt efter några kaotiska dygn. Drömmen om att ministermötet i Världshandelsorganisationen (WTO) skulle vara öppet och avspänt grusades med en gång, eftersom en mycket välorganiserad proteströrelse drog in och kravallpolis fick mobiliseras med vapen, tårgas, staket och säkerhetskontroller.

”Aktivisternas målsättning var att upplösa konferensen och blockera alla frihandelsavtal”, konstaterar David J. Lynch, som självklart ägnar många sidor i sin nya bok The World’s Worst Bet åt vad som blev ”ett förödmjukande bakslag för USA” och en triumf för motståndarna.

I en av många översvallande recensioner placerar en kritikerkollega boken i måste-läsa-facket. Där är det trångt just nu, med åtskilliga volymer om skräck och möjligheter med AI, oro kring tullarna, uppblåst börsbubbla, klimat­relaterade naturkatastrofer, flera krigs­härdar och spekulationer om hur de geopolitiska kontinentalplattorna kommer att röra sig. Och ja, Lynchs framställning av motsättningarna kring frihandeln är otroligt välmatad, med faktagenomgångar, nedslag i amerikanska rostbältet, blickar in i det innersta i departement och enstaka riskkapitalisters hjärnor – och samtal med experter som följt handelsfrågor i årtionden.

Lynch, som var utrikesreporter och korrespondent i Kina runt förra millennieskiftet, tar avstamp i Asien. Då var globaliseringen ett vinnande koncept, ”välfärd hemma, fred i världen”, och löften om att det skulle gå smidigt att inlemma invånarna i det sönderfallna östblocket avgavs.

Det Lynch bevittnade i Peking när han anlände 2002 tycktes stärka tesen om att en allt större och rikare medelklass skulle välkomna mer demokrati. Studenter vid universitetet bedyrade att medlemskap i Kinesiska kommunistpartiet (KKP) inte lockade någon. Kina framstod heller inte som något akut hot, eftersom den amerikanska eko­nomin var nästan åtta gånger så stor som Kinas.

Det återkommande begrepp som Lynch lånat från tre ekonomer lyder: Kinachocken. Mellan 1999 och 2011 försvann, lågt räknat, 2,4 miljoner jobb i USA till följd av konkurrens från låglönelandet mitt i de globala produktionskedjorna, som styrdes av effektivitetsbegrepp som just-in-time. Egentligen utgjorde dessa jobb en ganska liten del av den totala arbetskraften (och sysselsättningen i tillverkningsindustrin hade krympt länge), men ett antal orter och regioner drabbades hårt när fabriker slog igen. På plussidan, både där och på andra håll, betydde den stadigt växande billiga importen att inflationen kunde hållas i schack år efter år, med ökad köpkraft för hushållen.

Globaliseringen nådde sin kulmen ungefär samtidigt med bolåne- och finanskrisen 2008, noterar Lynch och radar upp svagheterna som blottlades en efter en. Sarsepidemin, olyckan i det japanska kärnkraftverket Fukushima, den ryska annekteringen av Krim och, naturligtvis, covid-19-pandemin som härjade i stora delar av världen. Under tiden skärpte Xi Jinping, den mäktigaste kinesiske ledaren sedan Mao Zedong, sitt och KKP:s repressiva grepp om Kina.

Bill Clinton, president 1993–2001, är genomgående huvudperson (eller ska man säga skurken?) i boken. Han utmålas både som slipad visionär och politiker, men också som hopplöst naiv i övertygelsen om att marknadsekonomin skulle leda till en demokratisering i Kina. Det var han som lättade på en tidigare regel om att handelslättnader måste kopplas till människorättsframsteg, det var han som drev på att Kina skulle bli medlem i WTO och det var han som utsåg nitiska tjänstemän med uppdrag att baxa den så kallade Uruguayrundan framåt.

Pressen från låglönekonkurrensen – parad med amerikanska investeringar i Kina – märktes snart i Dalton i Georgia, Lynchburg i Virginia, Akron i Ohio och otaliga andra städer. Bitterheten tilltog bland permitterade och avskedade, vilka som bäst kunde räkna med att bli om­placerade på annan ort eller försöka få något av de fåtaliga jobben i amerikanska låglönesektorer, alltså snabbmatskedjor och liknande.

Var femte amerikan är bosatt i dessa områden och har tvingats åse hur jobb i stället har tillkommit i storstäder nära de ledande universiteten. Parentetiskt kan inflikas att långa avstånd från transportnav och för stor dominans av gamla industrigrenar ingår i förklaringarna till kräftgången här. Klyftorna mellan rik och fattig växte parallellt med allt större förmögenhetskoncentration i toppen och Nobelpristagaren Angus Deatons och hans hustru Anne Cases väldokumenterade rön om ”dödsfall av förtvivlan” bland medelålders vita som avled i förtid genom alkohol och droger.

Efterordet består mest av en lång intervju med Clinton på dennes kontor i New York. Han är äldre, magrare, med vitt hår men med samma raspiga röst och villighet att prata. En enda gång ”smög sig ett defensivt” tonfall in, nämligen när det gällde hans inställning till Kina då: ”Jag trodde på vad jag sa. Jag trodde att de gradvis skulle bli mer öppna och mer välkomnande […] och jag trodde att de så småningom skulle ersätta oss som den största ekonomin i världen. Och mitt mål var försäkringar om att det inte skulle bli så dåligt för oss eller farligt för dem när så skedde.”

Clinton hade lockat väljare både i storstäder och på landsbygden och pekar i intervjun på att han minsann vunnit övertygande i valkretsar som Donald Trump tog hem med sitt America First-budskap. Clintons egna planer på ett starkare socialt skyddsnät, särskilt i sjukvården, föll på motstånd i kongressen, och det hjälpte inte att hustrun Hillarys kampanjmakare struntade i hans råd att lägga mer krut på de gamla industristaterna i presidentvalet 2016. Hon stämplade ju föraktfullt invånarna på de orterna som ”a basket of deplorables”, en korg full av ömkliga stackare, medan Bill Clinton förklarar de bittra och uppgivna stämningarna med ekonomiska, kulturella och känslomässiga faktorer. Han säger: ”Det som verk­ligen trycker ner folk är när de tit­tar sig i spegeln varje morgon och tänker att alla morgondagar kommer att bli som i går.”

Parallellt med de politiska besluten reste ett lämmeltåg av driftiga investerare till Kina i jakt på ny business. De hade med sig både kunnande och kapital. Motståndet hemifrån var till en början tamt, egentligen bara märkbart i den tämligen tandlösa fackföreningsrörelsen och bland enstaka demokrater i kongressen.

Näste president, republikanen George W. Bush, backade också WTO-medlemskapet men drog upp mänskliga rättigheter i möten med kineserna. Han be­traktades som en renlärig ”free tra­der”, men i likhet med flera presidentkolleger kunde han inte motstå kraven på att skydda den inhemska stålindustrin med tullar. WTO dömde ut dessa tullar som olagliga, vilket i sin tur fick amerikaner att granska konkurrenternas affärsmetoder mer kritiskt. De anklagade kineserna för att fuska med statistikrapporter och överträda förbud mot statliga subventioner. Senare kom allt trovärdigare misstankar om valutamanipulation och industrispionage, vid sidan av slavliknande villkor på arbetsplatserna.

Ännu en toppdemokrat, Joe Biden, figurerade i kulisserna under hela den här perioden, som senator, vicepresident och president. Biden vacklade mellan olika ståndpunkter med en röst för det nordamerikanska frihandelsavtalet Nafta och en för Kinas inträde i WTO. Men han var uppenbarligen lyhörd för stämningarna som skulle bana väg för Donald Trump och ställde sig skeptisk till Barack Obamas planer på ett avtal som täckte länderna runt Stilla havet med undantag för Kina, TPP. ”Hans hjärta höll inte med”, vittnar en medarbetare.

I kampanjen 2020 vände han tillbaka till sina rötter, som Fackförenings-Joe eller Medelklass-Joe. Och som president drev han igenom gigantiska paket för att stärka tillverkningsindustrin, den gröna omställningen och infrastrukturen. Något tack fick han knappast. Efterträ­daren river upp så mycket som möjligt och antalet industrijobb fortsätter att minska. Återstår att se hur de fortsatta efterdyningarna av Kinachocken tacklas under resterande tre år av det Trumpska presidentskapet.

Det är svårt att tänka sig en lika fyllig och levande beskrivning av den här perioden, men en kronologi – kanske till och med små journalistiska miniporträtt av de viktigaste aktörerna – skulle inte ha skadat. Lynch sympatiserar uppenbarligen med de krafter som försökte stoppa globaliseringen. Lori Wallach, som var en av de ledande bakom Seattleprotesterna, förekommer flitigt. Här och där på bok­sidorna hytter Lynch med ett an­­klagande finger mot storföretags-­Amerika, men det saknas en mer in­gående analys av vad som drev direktörerna att flytta ut verksamhet och om, och när, de upptäckte att en backlash väntade.

Walmart, till exempel, som svarade för tiotals miljarder dollar av importen från Kina år efter år finns inte med i registret. Ett par makthavare dyker dock upp: Jamie Dimon, chef för storbanken J.P. Morgan Chase, som gärna talar med medierna, erkänner att uppvaknandet borde kommit tidigare. Vidare mega­investeraren Warren Buffett, som bestämde sig för att sälja innehavet i halvledartillverkaren TSMC i Taiwan eftersom han ogillade tanken på en eventuell kinesisk invasion. Men, i övrigt verkar det sannolikt att ansvariga i välkända jättar inte ville ställa upp och att det fanns mindre offentligt material att tillgå.

”Jobben som försvann under Kinachocken är borta för all framtid. Därtill kommer att USA inte definitivt kan klippa av de kommersiella förbindelserna med Kina och lär knappast ens försöka”, skriver Lynch med konstaterandet att varuutbytet fortfarande uppgår till 600 miljarder dollar per år och att kinesiska leverantörer håller USA i ett strupgrepp. Utöver de omtalade sällsynta jordartsmetallerna kontrollerar Kina andra vitala komponenter i allt från läkemedel till drönare.

I titeln utlovar David J. Lynch idéer om vad som kan göras för att rätta till det ödesdigra bakslaget i vadslagningen. Huruvida han lyckas kan diskuteras, men i förslagen ingår fördelningspolitik, utbildning och olika typer av arbetsmarknadsåtgärder. Kort sagt, vilket Lynch medger, sådant som sällan lyckas i USA. Antingen för att insatserna varit för halvhjärtade eller på grund av ideologiskt motstånd från Republikanska partiet och deras uppbackare i näringslivet.

I ett kort avsnitt framkommer att Frankrike och Tyskland avsatt fem gånger så mycket resurser som USA till stöd på arbetsmarknaden, och Danmark hela 20 gånger så mycket. Fler stresstester väntar det amerikanska systemet i och med AI, som kan drabba kvinnor utan collegeutbildning hårdast eftersom de oftare arbetar på kontor, i detaljhandeln och finans, det vill säga: med uppgifter som lättare kan automatiseras.

Rådet från Bill Clinton, om nu någon lyssnar, är att inse att det finns två alternativ: att låtsas att inget kommer att förändras, ”då försvinner fler jobb än vad som tillkommer”, eller att ”bli vän” med förändringarna och att ansvariga politiker, government med Clintons ord, hjälper människor som ratas i nästa nya ekonomi.

Samtidigt varnar David J. Lynch för att antiglobaliseringshetsen som pågår leder till en rekyl, med protektionism och höga tullar eller en brytning med Kina. Alltså att ”hyperglobaliseringen” ersätts av en ”hypernationalisering”. Han förordar vad han kallar för ”en kall ekonomisk fred” eftersom följderna av en öppen konfrontation – läs: Taiwan – inte kan överblickas. I skrivande stund tycks en annan geopolitisk vadslagning vara på gång, nämligen diskussioner om att välkomna Ryssland tillbaka in i västvärmen med förhoppningar om att åtföljande välstånd skulle påskynda demokratiseringen. Det gick ju inte så bra när Vladimir Putin tog över makten. Samme Putin som styr i Moskva i dag.