Kina blir ingen demokrati för att vi önsketänker

Det är ingen överraskning att Kinas ledare Xi Jinping lyckades samla all makt kring sig själv och leda Kina i en totalitär riktning. Det var snarast en tidsfråga. Då den ekonomiska utvecklingen aldrig motsvarades av någon politisk liberalisering fanns alla de verktyg som en auktoritär ledare behövde på plats.

Redan när Kinas reformer påbörjades 1979 fanns radikalt olika visioner angående landets framtid. Den gamla revolutionären Chen Yun ledde en hårdför konservativ grupp som förespråkade ortodox kommunism och ville behålla en statlig socialistisk ekonomi.

I andra änden fanns en samling yngre politiker som ansåg att politiska reformer var nödvändiga i ett Kina som slagits sönder av Mao Zedong. Den högste ledaren Deng Xiaoping företrädde en tredje falang som ville se ekonomisk liberalisering men fortsatt politiskt maktmonopol för partiet.

Under Maos tid hade Kina fokuserat på tunga industrier. Fördelar i form av billig arbetskraft ignorerades. Detta förändrades då utländska företag fick öppna fabriker i Kina. Att landet vid kalla krigets slut sågs som en motvikt till Sovjetunionen gjorde det enklare att få kapital och teknologi från väst, liksom tillgång till dess marknader.

Det är dock felaktigt att tänka på Kinas ekonomiska reformer som bara utländska investeringar och växande exportsektor. Under det första årtiondet ägde den verkliga förändringen rum på landsbygden, där kollektiven avvecklades och produktiviteten ökade. Detta frigjorde arbetskraft och skapade kapital som lade grunden för en privat sektor.

År 1983 fick landets utarmade bondeklass äntligen tillstånd att ägna sig åt annat än jordbruk. Som att köpa kollektivens traktorer och andra fordon för att använda dessa inom transportsektorn. Det var här, genom företagande i byar och småstäder, som den största tillväxten av ekonomisk aktivitet ägde rum under reformerans början.

Radikala reformer utanför jordbrukssektorn var däremot svårare. Att om- strukturera statliga företag var politiskt riskfyllt och krävde ett fungerande juridiskt system och en kapitalmarknad. Häri låg också en paradox. Staten ville kontrollera ”ekonomins kommandohöjder” för att behålla makten. Därmed kunde statliga företag inte bli självstyrande eller fatta marknadsmässiga beslut.

Kinas inledande ekonomiska fram­gångar utgjordes av marknadsekonomi som växte fram utanför de olönsamma statliga bjässarna, som 1989 fortfarande stod för 56 procent av den industriella tillverkningen. Utländskt investerade företags andel av kakan var vid samma tid under 3,5 procent. En femtedel utgjordes därför av småföretag på landsbygden, som ett årtionde tidigare knappt hade existerat.

Ekonomiskt spelade Deng ut de andra två falangerna mot varandra. Politiskt fanns dock inte samma kompromissutrymme. Redan 1979 utfärdade han sina ”fyra kardinalprinciper”, som innebar att partiets maktmonopol skulle vara intakt och den officiella ideologin förbli oförändrad.

Hans politiska reformer gällde inte kommunistpartiets relation till samhället; de skulle stärka partiets disciplin och förbättra dess ledarskap. Begränsade mandatperioder för president och premiärminister infördes. Kollektivt ledarskap omfamnades, personkult bannlystes för att motverka framväxten av en ny Mao.

Men inga mekanismer för att säkerställa att partiet följde sina egna ändringar av konstitutionen tilläts. Deng lade in sitt veto mot den liberala falangens förslag om en övervakande parlamentskommitté. Fristående medier och domstolar var förstås otänkbara. Autokraterna skulle övervaka sig själva.

Men Deng följde inte sina egna regler. Viktiga beslut fattades inte av politbyrån, utan av ett fåtal revolutionära ledare under möten i hans hem. Liksom med de statliga företagen finns här en paradox: dels ambitionen att införa tydliga regler för partiet, dels motståndet mot alla reformer som försvagar dess makt.

I sin senaste bok om utvecklingen i Kina delar Minxin Pei in perioden efter Mao i tre distinkta faser. Den första når sitt slut med massakern på Himmelska fridens torg 1989. Händelsen fick Chen Yuns hårdföra falang att bli mäktigare inom partiet, medan de unga liberalerna försvann.

Men situationen förändrades på nytt i och med Sovjetunionens kollaps 1991. Det var inte längre trovärdigt att enbart förlita sig på ideologi för att rädda systemet. Redan inom en månad efter denna händelse gav sig Deng ut på sin mytomspunna resa till södra Kina som signalerade en fortsättning av de ekonomiska reformerna.

Detta blev startskottet på en fas av ”neoauktoritär utvecklingspolitik”; en kombination av marknadsvänliga reformer och integration med den västligt ledda globala ekonomin under fortsatt auktoritärt styre. Föredömen fanns sedan 1960-talet i form av Taiwan, Sydkorea och Singapore. Det var inte längre byföretag som skulle leda utvecklingen, utan exportzoner vid kusten.

Förutsättningarna var utmärkta. Under tidigt 1990-tal var Kinas arbetarlöner på 0,16 dollar i timmen lägst i Asien. Profitpotentialen gjorde omvärldens minne av massakern 1989 kort. Bara fem år senare meddelade Bill Clinton att man inte längre skulle koppla mänskliga rättigheter till Kinas status som mest gynnad handelsnation.

Kalla kriget var nu slut, och de segrande demokratierna var övertygade om att frihandel och globalisering skulle ena världen. Kina skulle bli demokratiskt bara genom handel. Men varifrån fick vi egentligen detta?

Minxin Pei citerar forskning som sedan mitten av 1970-talet visar att det inte finns något linjärt samband mellan ekonomisk utveckling och demokratisering. Den viktigaste faktorn i övergången från ett auktoritärt styre är personer inom den auktoritära eliten som vill se politisk liberalisering. Och i Kina rensades alla dessa ut 1989.

Tvärtom framhålls att den ekonomiska utvecklingen stärkte partiets makt. Statens intäkter gick bland annat till att tredubbla utgifterna för polis, domstolar och åklagarmyndigheter under första hälften av 1990-talet. Specialstyrkor sattes upp för att hantera demonstrationer. På ett årtionde formade Dengs handplockade efterträ­dare Jiang Zemin en omfattande strategi för att säkra partiets överlevnad. Den byggde på ekonomisk tillväxt, selektiv repression och samarbete med samhällseliten, som nu tilläts blir partimedlemmar. Allmänheten bearbetades med patriotiska utbildningskampanjer i kölvattnet efter massakern.

Men den kanske allra viktigaste byggstenen var kollektivt ledarskap. År 2002 togs stafettpinnen över av Hu Jintao, som tog makten med en rad fördelaktiga förutsättningar. Föregående år blev Kina medlem i Världshandelsorganisationen, mycket tack vare det amerikanska näringslivets påtryckningar på kongressen.

Medlemskapet beskrivs som en ”superkatalysator” för ekonomin. Utländska investeringar ökade till en början med 36 procent om året. Under två årtionden av ”neoauktoritär utveckling” ökade landets handel från 136 miljarder till 3,86 biljoner dollar, och en marginell utländsk valutareserv växte till världens största.

Hu lovade att spendera mer på välfärd. Exempelvis fick 95 procent av alla kineser sjukvårdsförsäkring. ”Pajbiten för vanligt folk blev aningen större”, skriver Minxin Pei, men konstaterar att detta inte förändrade underliggande faktorer. Merparten av tillväxten kom främst en exklusiv elit till godo.

Enligt Minxin Pei hamnar en neoauktoritär regim i fällan av ”partiell reformjämvikt”. För att behålla kontrollen över ekonomin genomförs endast begränsade reformer. Oviljan att utveckla en marknadsekonomi gjorde att reformerna tappade momentum under Hu. När den globala finanskrisen slog mot exporten sjösattes ett gigantiskt stimulanspaket som cementerade de statliga företagens ledande roll.

Ökad korruption kom som ett brev på posten. Den medförde ojämlikhet, under- målig välfärd och dåliga allmänna tjänster, miljöförstöring och tilltagande social oro. Vidare gjorde korruptionen regimen så rutten att den enkelt kunde svepas åt sidan av en ”hänsynslös stark ledare”.

Redan innan Xi tog makten 2012 var maktbalansen som underbyggde den neoauktoritära ordningen i upplösning. Inte på grund av ideologi, utan på grund av maktkamp mellan olika fraktioner. Xi sågs först som en harmlös kandidat utan eget nätverk – men väl på plats agerade han snabbt och hänsynslöst.

Perioden av ekonomisk tillväxt som garant för regimens överlevnad var över. Den ”tredje fasen” efter Mao präglas i stället av Xis två strategier för att slå vakt om maktmonopolet: återinförandet av ideologisk indoktrinering inom partiet och en upptrappad förföljelse av politiska motståndare. Man genomförde en ”blitzkrieg-taktik” mot allt från aktivister till liberala akademiker. Över 300 advokater arresterades på bara några dagar. Hundratals internetanvändare greps, straffades och visades upp i tv. Miljontals människor från etniska minoriteter låstes in, och Hongkong fråntogs det självbestämmande som var utlovat. Inom partiet blev Xi den mest fruktade ledaren sedan Mao på grund av ”permanenta utrensningar” och ”monopoliserat beslutsfattande”. Tidigare hade främst tjänstemän på lägre nivå bestraffats för korruption för att blidka en ilsken allmänhet. Men Xi lanserade en jättelik ”antikorruptionskampanj” för att montera ned sina företrädares nätverk på alla nivåer och dessutom ta full kontroll över militären.

Förvisso beskrivs en ekonomisk stagnation under Xi Jinpings era som ”oundviklig”. Skuldnivån var högre och demografin mindre fördelaktig. Investeringar i infrastruktur gav inte längre lika stor avkastning och det varnades för en fastighetsbubbla.

Ändå trappade Xi upp attacken mot näringslivet genom att ge sig på kända entreprenörer som Alibabas Jack Ma. Partiet ska arbeta för att göra statliga företag ”starkare, större och bättre”, lät Xi meddela 2016 och fortsatte ge dem bättre tillgång till lån trots sämre lönsamhet. Den ekonomiska situationen blev särskilt allvarlig då tuffare regler infördes mot fastighetssektorn samtidigt som covid-19-pandemin slog till.

Förutom stark tillväxt kännetecknas perioden före Xi av konsensus i det politiska ledarskapet. Minxin Pei beskriver detta lugn som det undantag som bekräftar regeln; det går inte att institutionalisera politiska regelverk i en diktatur.

Möjligen blev Xi själv överraskad av hur enkelt det gick att omkullkasta den gamla ordningen. Minxin Pei säger att konsensus och tillväxt förvisso hade kunnat fortsätta ett tag till om någon annan hade tagit över, men det gamla systemet hade ändå försvunnit till slut, låt vara genom ”en långsam död”.

För enligt Minxin Pei var totalitarismens återkomst med facit i hand närmast självklar. Bristen på institutionella hinder var en tragisk konsekvens av Dengs motstånd mot politiska reformer. Den neoauktoritära utvecklingspolitiken efter massakern sådde vidare ”fröna till sin egen undergång” och banade väg för en ny totalitär ledare. På tal om undergång så är Kinas bristande ekonomiska dynamik en återkommande punkt i boken. Exempelvis beskrivs Made in China 2025 som ett projekt där medel slussas till statliga företag för att uppnå en politisk målsättning. Men samtidigt har denna plan varit framgångsrik för att minska det teknologiska beroendet av väst och för att bli världsledande inom flera områden.

Är ledare i Kina verkligen mindre pragmatiska än i väst? Det var våra naiva politiker som skulle integrera Kina i den liberala världsordningen. Detta trots att varje kinesisk ledare har motsatt sig detta och avfärdat sagda ordning som illegal och orättvis. Xi Jinping i synnerhet har utmärkt sig med en konfrontativ utrikespolitik med fokus på nationell säkerhet. Mot slutet av boken försäkras att detta är en tragedi som kommer att beröva befolkningen ”ett ekonomiskt välmående och politiskt liberalt och öppet Kina” i ännu en generation.

På den sistnämnda punkten råder väl ingen tvekan. Men ekonomiskt och teknologiskt har Kina lyckats utnyttja våra öppna samhällen och vårt inbördes bråkande för att positionera sig mycket bättre än vad boken The Broken China Dream faktiskt medger.