Gertrude Stein – arrogant, fascinerande kosmopolit

Under samma helg som jag ser Gertrude Steins liv gestaltas i en humoristisk och läcker fullträff av Johan Rabaeus på Dramaten besöker jag Moderna museets utmärkta utställning ”Sena Picasso” i Stockholm. Båda dessa kulturupplevelser pekar mot den biografi jag precis börjat läsa, skriven av Francesca Wade.

Gertrude Stein. An Afterlife handlar om den amerikanska författaren Gertrude Stein. Picasso avporträtterade henne: målningen hänger numera på MoMA i New York, och Picasso och Stein blev goda vänner, om beskrivningen duger för en särling som Stein. Deras förbindelse är i alla fall omskriven, precis som Steins salong på 27 rue de Fleurus i Paris som Picasso gärna besökte med olika damer. Här samlades stora delar av avantgardet under 1900-talets början, innan första världskriget skingrade stadens intellektuella.

Tillfälligheternas inverkan på hur trender uppstår är något att fascineras av, men är det bara en slump att Gertrude Stein tycks genomgå något av en bredare revival? Har hon något särskilt att säga vår tid som gör att intresset är större än på länge? Just nu tycks det finnas ett ökat kulturellt fokus på den tidiga modernis­mens genombrott, vilket eventuellt kan förklaras med att den tiden, liksom vår, präglades av politiska ytterkanter, krig, tekniksprång och svajiga ekonomiska marknader. Det finns också något i Steins framtoning – butch, kosmopolit, arrogant, ostoppbar – som gör hennes livsbana slående nutidsmässig.

Boken om Gertrude Stein är fascinerande på flera sätt. Francesca Wade har inte hunnit fylla 40 år men har redan etablerat sig som en mycket stilsäker biografiförfattare. För några år sedan utkom hon med en prisad och uppmärksammad gruppbiografi, Square Haunting. Five Women, Freedom and London Between the Wars, som behandlade fem författare under den tidiga modernismen. Där visade hon att en plats, Mecklenburgh Square i London, kunde bli ett eget subjekt och utgöra kittet för en samling kvinnoöden. Wade ingår därmed i en alltmer populär strömning där författare skriver liv för en bredare allmänhet än de specialintresserade genom att ta stor hänsyn till brev, dagböcker och biografiska uppgifter, och gärna använda en friare form än sakprosans traditionella leverans av akribi och viss torrhet.

En fördel med Wades angreppssätt är att fakta blandas upp med tidsandans atmosfär och avtryck, och att själva gestaltningen ger händelserna liv. Francesca Wade har precis en lagom mängd arkivtungt sittfläsk. För att en biografi ska få eget liv behöver den luftas, materialet måste skakas om genom nya vändningar och perspektiv.

Wade ger den ackumulerade kunskapen om Steins liv och verk andra valörer, inte minst genom noggrannhet och mod. Hon har lagt ner tid på att i den inledande delen av verket skapa en sammanhållen kronologisk kurva, utan att rabbla. Men sedan sker något lite oväntat när del 2 komplicerar och omtolkar det som är skrivet i del 1. Greppet innebär att bokens 400 sidor aktiverar läsaren på ett fängslande och behagfullt realistiskt vis.

Varje liv har givetvis en skuggberättelse; en biografi innehåller obesvarade frågor och tillrättalägganden. I del 2 väljer Wade att titta på sitt eget samlade material för att göra upp med myten om Stein. Hon tar avstamp i en rad tongivande bilder och citat, själva eftermälet, och suddar försiktigt genom ett slags omsorgsfull frottage-teknik med blyerts fram den kvinna och radarpartner som möjliggjort Gertrude Steins hela livsform: Alice B. Toklas.

Men låt oss börja från början. ­Gert­rude Stein föds i ett judiskt hem, förlorar sina föräldrar i ungdomen, och hennes äldste bror blir förmyndare över familjens tillgångar. Han investerar och planerar klokt, vilket leder till att varje syskon får en liten inkomst som gör att de kan leva frugalt utan att behöva arbeta.

Gertrude Stein etablerar sig på östkusten och skriver in sig på den del av Harvard som blir Radcliffe College 1895, för att läsa medicin. En av lärosätets framstående professorer, William James, bjuder in Stein till ett särskilt seminarium där man studerar hjärnan och medvetandet. De sysslar med frågor som rör huruvida färger kan uppfattas subjektivt och på vilka sätt den mänskliga hjärnan kan uppmärksamma omvärlden. Frågor som rör vad vi ”gör automatiskt” leder Stein vidare, och som 23-åring antas hon till Johns Hopkins-universitetet i Baltimore för att kombinera läkaryrket med experimentell psykologi. Hon delar bostad med sin bror Leo, som tagit examen vid Harvard, och de öppnar ett slags informell salong med eklektiska gästlistor samtidigt som Stein arbetar hårt.

Wade beskriver hur könsroller och stereotypa förväntningar på hur en kvinnas personlighet ska formas plågar Stein, och plötsligt, bara månader innan hon blir färdig med sina examina, väljer hon att resa till Europa. År 1903 bosätter hon sig med Leo i Paris och återvänder inte till Amerika på 30 år.

De inledande åren i Paris, med en växande konstsamling till vilken hon tillsammans med Leo införskaffar Cézanne, Matisse, Picasso, hur hon möter sin livskamrat Alice B. Toklas samtidigt som hon utstuderat medvetet vill göra sig till en betydande intellektuell på vänstra stranden, är medryckande läsning. Dels finns det en spännande kontrast i Steins liv, som jag inte kände till tidigare, mellan de två kulturerna vetenskap och humaniora, skiljelinjen som C.P. Snow lanserade 1959, där Stein ju så hemtamt rörde sig mellan de båda.

Dels blir det tydligt hur oerhört hårt, nästan aggressivt, Stein arbetade för att bli en respekterad författare. Refuseringsbreven är många, hennes experimentella stil obegriplig för nästan alla. Prosan och lyriken är ”extremkubistisk”, men hon ger inte upp utan fortsätter med hårdnackad envishet att hävda att hon är en av om inte den största – ”ärligt talat är mina verk det enda av vikt som kommit från Amerika sedan Henry James”.

Hon vägrar träffa James Joyce i Paris eftersom han är så framgångsrik. Hon ser honom som en konkurrent. Ödmjukheten lyser med sin frånvaro, liksom erkännandet. Trots att Gertrude Stein framstår som kantig och furiöst inställd på att ta sig fram lockar hon människor till sig. Ibland funderar jag på om hon var rolig. Så spelas hon ju av Rabaeus i uppsättningen på Dramaten. Men få uppgifter i boken tyder på en Steinsk espri. Intelligensen går dock inte att förneka. På sensommaren 1932 blir Stein orolig över hur pengarna ska räcka till. Hon har självfinansierat utgivningar av böcker som floppat, hon och Alice har köpt ett hus i byn Bilignin, ett lyckokast eftersom södra Frankrike inte blir ockuperad zon på samma sätt som Paris under andra världskriget. Men ekonomin är ett problem. Hon beslutar sig för att författa Alice B. Toklas självbiografi, som blir en världssuccé och hennes stora genombrott, vid 58 års ålder. Boken är självbiografisk, berättad genom Toklas ögon, tonen är lättsam och den blir en queerklassiker.

Publiceringen av självbiografin tar henne tillbaka till Amerika, där hon får revansch. För utsålda hus och på föreläsningsturnéer talar hon om de många missförstånd hon menade förelåg kring hennes verk. Att utelämna kommatecken och skriva långa meningar är inte att ”spöka för läsaren” utan ett sätt att låta språkets rytm bestämma läsarten, menade hon. Vad innebär det att skriva nymodigt? Stein utvecklar ett slags poetik, och det är välkommet att Wade stannar till vid innehållet i Steins tankevärld och inte nöjer sig med biografins mer lättfångade, tydligt identifierbara positioner.

Avslutningen, den andra delen, är ännu bättre än, men beroende av, den första. Här får äntligen Alice B. Toklas en egen röst. Det är en händelse som ser ut som en tanke att Dora Maar, Picassos musa, älskarinna och partner, målar av Toklas efter Steins död. Dessa ”bifigurer” knyter ett eget starkt band. Porträttet av Maar, liksom den Alice som framträder i Francesca Wades bok, är inte längre Gertrude Steins påfund utan en människa i egen rätt.

Läs den här boken. Den är kraftfull, avslöjande och vacker.