Potentiella identiteter

som språkforskare är frågan om identitet ständigt levande. Språket, vårt sätt att hävda oss i den sociala världen, är intimt förknippat med vår identitet. Detta synliggörs kanske som mest i mötet med ett nytt språk och en ny kultur. Vi kan känna att vår identitet hotas av att vi inte kan uttrycka oss själva fullt ut utan enbart presentera en begränsad del av vår personlighet. Vi kan också känna att det nya språksystemet innehåller element som skaver gentemot den identitet vi utvecklat genom vårt förstaspråk. Som exempel från de språk som jag själv navigerar mellan oftast – svenska och franska – kan det gnissla på olika nivåer. Många av de ljud som gör franskan så njutbar att lyssna till, är främmande ljud för den vars munmotorik utvecklats genom svenskan. Får jag ta dem i min mun? För att inte nämna de många idiomatiska uttryck där språken skiljer sig åt – kan jag förmå mig att säga att ”någon tar sig i huvudet ” (fr. ”se prendre la tête”), för att säga att den grubblar för mycket? Och att anpassa sig till ett mer hierarkiskt samhälles artighetsdiskurs kan också leda till ett slags identitetsmotstånd. Den informelle svensken pådyvlas om inte annat en identitet som oartig, när denne snarare ser sig själv som prestigelös. Som andraspråkstalare blir det, hursomhelst, uppenbart att jag har en identitet och att det finns andra potentiella identiteter.

Men denna självklarhet har förpassats in i dimman under många år. Mitt första akademiska möte med just identitet var 1997 då jag läste etnologi. Det viktigaste att ta till sig var att identitet var något som ständigt omförhandlades och omstrukturerades. Kontentan var att begrepp som ”identitet” och ”kultur” i princip var omöjliga att definiera. Jag säger inte att det inte ligger en del i detta, men detta mycket starka fokus har också lett till att identitet under många år var väldigt svårt att tala om. När det trots allt är en realitet.

Synen på identitet som svårfångad och kanske inte ens relevant har dock inte varit konsekvent. Under de senaste fyrtio decennierna i Sverige har man inom politiken värnat minoriteters möjligheter att bevara just sin identitet. Denna policyinriktning kan tyckas paradoxal, när man i de akademiska rummen har talat om att identitet är något som ständigt omförhandlas.

I min forskning om svenskar i Frankrike och fransmän i Sverige hanteras identitet på mycket olika vis av deltagarna. Det är inte så vanligt att till varje pris vilja behålla sin identitet. Många är ganska nöjda med att kunna alternera mellan olika identiteter och känna sig hemma i två kulturer. En del upplever att det skulle vara svårt att helt återknyta med hemlandet, eftersom de upplever att de förändrats mycket och fått en ny identitet, som de bejakar. De har inget behov av att ”bevara” sin ursprungliga identitet. Det som kanske sticker ut allra mest är att en mindre grupp njuter av att frigöra sig från sin gamla identitet utan att heller gå in i den nya. Det vakuum som de beskriver upplevs som befriande.

Bourdieu skulle invända att svenskar och fransmän har ett annat språkligt och identitetsmässigt kapital än många mer utsatta migranter. Det stämmer, men hur man förhåller sig till identitet i mötet med en ny kultur kan nog vara allmänmänskligt. Låt oss varken vara rädda för eller bejaka andra människors identitet. Den bör de frimodigt få utforska själva.