Den ensammes insikter

Henrik Nilsson porträtterar Pessoa i artikeln, ”Glasskärvorna i jorden” ­(Axess nr 6/21), som rekommenderas för den som vill läsa mer. För den som vill läsa ytterligare cirka tusen underhållande sidor om detta geni (vars efternamn på portugisiska betyder ”person”, ett ord som har sin rot i latinets persona, mask) finns nu en biografi skriven av hans främste introduktör och översättare till engels­ka, Richard Zenith, Pessoa. A Biography (2021). Den kommer nog under överskådlig tid att vara den definitiva biografin.

Och den börjar med en presentation av 48 av de namn som Pessoa använde; enligt en beräkning skrev han texter under 136 olika namn, bara ett av dessa var ett kvinnonamn. Även om han publicerade sig regelbundet under sin livstid, var det mesta otryckt vid hans död och ännu har man inte kommit till slutet på de dryga 25 000 sidor text som nu förvaras i Portugals nationalbibliotek. En del är prydligt handskrivet eller maskinskrivet, mycket är fragmentariskt och svårt att tyda, på blad ur anteckningsböcker, sidor från kalendrar, bokomslag, kuvert.

Dikter, dramatik, fiktionsprosa, men också översättningar, politiska kommentarer, filosofiska studier men även texter av mera ockult slag såsom hundratals horoskop. Till svenska har han översatts av Arne Lundgren och Lars Axelsson, ibland i samarbete med Margareta Marin. (Respektive översättares initialer finns efter de citat som anförs längre ner i texten.)

Den upptäcktsglade Zenith ger många vida utblickar i den värld där Pessoa, faderlös vid fem års ålder, levde. I Durban, huvudstad i den dåvarande brittiska kolonin Natal, där Pessoa bodde sedan modern gift om sig med Portugals konsul där. I Lissabon, dit Pessoa återvände som 17-åring för att börja på universitet, i ett Portugal skakat av missnöje med en monarki som sedan den störtades ersattes med en rad föga kompetenta republikanska administrationer.

Av Pessoas reguljära studier blev det inte mycket. Han startade ett bokförlag som bara gav honom skulder, men fortsatte lansera luftiga projekt. 1920 startade han ännu ett förlag som faktiskt gav ut några titlar som angreps av konservativa studenter därför att de talade öppet om homosexualitet. Tack vare sina eminenta språkkunskaper, i portugisiska, engels­ka och franska, hankade han sig fram på jobb som affärskorrespondent för diverse företag.

För Zenith är Pessoa varken trasa eller enbart text, utan en människa i sin samtid. Den ende i denna samtid som förstod hans geni var Mário de Sá-Carneiro­ (1890–1916), en brådmogen diktare och extravagant livsnjutare, som tillsammans med Pessoa lanserade tidskriften Orpheu, vars blott två nummer innebar modernismens genombrott i Portugal. Vid den tid de lärde känna varandra skrev Pessoa homoerotiskt tonade dikter, men de tycks ha stått varandra närmast när de enbart umgicks via texter och brev – tills Sá-Carneiro tog sitt liv i Paris. Tragiskt och komiskt var förhållandet till Ophelia Queiroz, tolv år yngre än Pessoa då de träffades på ett av de kontor där han anlitades. Trots kyssar och smek sammanfattar hans avslutningsmeningar i ett av breven hans lockelse och tvekan: ”Jag är övertygad (för min del) om att jag tycker om dig. Ja, jag tror jag kan slå fast att jag känner en viss ömhet för dig.”

Men förmodligen blev det för hans del inga sexuella förhållanden med vare sig män eller kvinnor. Zenith skriver: ”Jag har genomgående i denna biografi undvikit att definiera Pessoas sexualitet, men om man grundar sig på hans andliga förklaringar och som visas av hans egen ’praktik’, sådan den var, är det möjligt att påstå att poeten, när allt kommer omkring, inte var heterosexuell, homosexuell, pansexuell eller asexuell; han var monosexuell, på ett androgynt sätt. Heteronymerna kan ses som en frukt av hans självbefruktning.”

Hela tiden skrev han egna texter, men ofta under andra namn. 1914 var hans annus mirabilis. Då skapade han tre namn som var mera än pseudonymer, där ju författaren skriver under annat namn; han kallade dem heteronymer och menade att de var personer utanför författaren. Alberto Caeiro är en lantlig antifilosof som vänder sig mot de abstraktioner som ”ritar upp längdgrader och breddgrader/på själva den oskuldsfulla jorden som är alltför grön och blomstrande för sådant!” (LA) Ricardo Reis är stoiker, epikuré, lärjunge till Horatius: ”Lev tidlöst.” (LA) Alvaro de Campos är vital och sadomasochist i ”Ode till havet” och den futuristiska ”Triumfatoriskt ode”, men når högst i den fantastiska dikten ”Tobaksaffären”, där berättaren ifrågasätter allt (och indirekt Pessoas) geni men mynnar ut i en hyllning till det liv som representeras av en kund i tobaksaffären: ”Han vinkade åt mig, jag skrek Hej Esteves!/ och universum återuppstod för mig igen/utan ideal eller hopp och tobakshandlaren log.”(AL)

”Pessoa var snarast nationalist och hyllade tanken på en kommande guldålder dominerad av Portugal”

Richard Zenith tecknar ett tumnagelsporträtt av trion:­ ”Caeiro var gryningens poet, då ögonen öppnas för att se livet börja på nytt; Reis var eftermiddagens poet, då solen ger tingen tydliga konturer; och Campos representerade aftonen, när känslorna tar över och hela dagens förnimmelser inte bara dröjer kvar, de kastar djupare skuggor.” Det finns originalitet hos alla tre, såvitt jag kan bedöma av goda översättningar jag läst. Men jag undrar om de inte i framtiden kommer att läsas mest av Pessoas främsta fans och forskare. Endast enstaka dikter är starka nog för att leva vidare på egen hand.

Men Pessoas storverk är Livro do desassossego, som på svenska fått titeln Orons bok. Dess nominelle författare kallades först Vicente Guedes, men senare Bernardo Soares; Pessoa betecknar denne som en ”halv-heteronym”, vilket han definierar som ”jag minus förnuft och affekter”. De flesta texterna med dessa som författare återfanns i ett kuvert, utan inbördes ordning, men de bildar en fiktiv dagbok bestående av drygt 400 stycken. Av denna bok kommer det således aldrig att finnas någon definitiv version, det är ett av skälen att den lever så starkt, med aforistiska gåtor man aldrig blir klar med:

”Jag har alltid värjt mig mot att bli förstådd. Att bli förstådd är att prostituera sig. Jag föredrar att bli tagen på allvar som någon som jag inte är och att vara missförstådd på ett mänskligt sätt, anständigt och naturligt.” (LA & MM)

”Jag har uppnått en sådan klarhet när jag drömmer att jag uppfattar allting i mina drömmar som verkligt. Följaktligen är då hela dess värde som dröm bortkastat. När jag drömmer om att vara berömd upplever jag hela den känsla av likgiltighet som finns i äran och hela den förlust av intimitet och anonymitet som gör den så påfrestande.”(LA & MM)

”Och när jag lutade mig ut genom fönstret högt ovanför gatan och betraktade den utan att se den kände jag mig plötsligt som en av de fuktiga trasor som man använder för rengöring och som man går fram till fönstret för att hänga på tork men som man glömmer kvar på fönsterbrädet där de sedan ligger kvar och skräpar.” (LA & MM)

Pessoas politiska identitet kännetecknades liksom hans sexuella av ett slags solipsism, eller om man så vill elitism. Han hade inget till övers för folkstyre, än mindre ett klasslöst samhälle. Han var snarast nationalist och hyllade tanken på en kommande guldålder dominerad av Portugal som skulle ledas av en kung Sebastian, det Femte imperiet. Han ägnade hundratals timmar åt astrologiska studier och åt att ställa horoskop både för sig själv, sina vänner och sina heteronymer. Intresset för andra esoteriska läror – gnosticism, rosenkreutzare, frimureri, teosofi – tilltog snarare än avtog genom åren.

Zenith sammanfattar: ”Pessoas elitism var också en kostym, en attityd, en skyddande rustning – liksom de fint skräddade kostymer som fick honom att se ut som en ordnad, ansvarig, trygg man med självförtroende.” Men Pessoas­ nationalism gjorde honom samtidigt skeptisk mot den gryende fascismen, som han förkastade av samma skäl som han förkastade kommunismens idéer om klasskamp: de reducerade individen till en utbytbar enhet i tjänst hos något kollektiv såsom nationen eller proletariatet. (Mer om Pessoas politik och den nyare forskningen i Portugal finns i en kunnig artikel av Nick Burns i New Left Review maj/juni 2021, även online.)

I början av 1930-talet blev Pessoa oväntat något av en politisk aktivist. Mot Salazarregimens planer att förbjuda frimurarna skrev han en artikel som framhöll frimurarnas broderskap och tolerans, en text som möttes av en storm av protester i högerpressen. Censuren vaknade och blockerade hans försök att försvara sig och förbjöd publiceringen av dikten ”Libertade”, Frihet, med en rad som uppenbarligen syftade på Salazar. Dock var Pessoa ganska ensam i sin politiska utveckling och övertygelser, många av de vänner han lärt känna på kaféerna och i kulturen anpassade sig till regimen. Paradoxalt nog var det just dessa vänner som fick honom att till slut utge en bok på sitt modersmål, Mensagem, Budskap, som innehåller 44 dikter, året innan han dog. Den belönades för sin ”upphöjda nationalism” med ett litterärt pris av den regim som Pessoa avskydde.

I artiklar intog han nu positioner som Zenith karaktäriserar som så radikala att vi knappast kan tro att det är Pessoa som har skrivit dem. ”Liberal nationalism” hävdar att nationen är summan av dess individer, vilket låter misstänkt demokratiskt. I ”En mycket enkel fråga” från hösten 1935 angriper han Mussolinis överfall på Etiopien och talar för något så sensationellt som internationell solidaritet, ser mellan oss och etiopierna – ett ”mänskligt broderskap”. Pessoa slutförde aldrig artikeln, men skrev en mycket kortare riktad mot Mussolini som stoppades av censuren.

Den sista november 1935 avled Pessoa på sjukhus, dödsorsaken är oklar, man har misstänkt levercirrhos efter Pessoas mångåriga och höga alkoholkonsumtion, men troligast är tarmvred. Internationellt ryktbar började han bli först på 1960-talet, och 1982 blev han en del av världslitteraturen då Orons bok gavs ut till slut. (1984 blev en av hans heteronymer huvudperson i en annan berömd bok, José Saramagos roman Året då Ricardo Reis dog). Och ännu finns, som sagt, ytterligare outgivet material av Pessoa.

Richard Zenith gör givande jämförelser med andra författare. Søren Kierkegaard och hans pseudonymer och geografiska isolering. W B Yeats och dennes ockultism. T S Eliots konservatism och sexuella hämningar eller avhållsamhet. För mig väcker Pessoa associationer till ett par andra författare som även de sällan publicerade vad de producerade men som fortfarande provocerar. Emily Dickinsons ensamma jag blir många i hennes 1 700 otryckta dikter, Franz Kafka som gestaltar allas vår vilsenhet i en handfull tunna böcker och tre opublicerade romaner. Fernando Pessoa, i gestalt av Bernardo Soares i Orons bok, spekulerar i att eftervärlden kommer att skriva att ingen förstod författaren under hans livstid: ”Men lika lite som min samtid förstår mig kommer den som skriver detta att förstå sin egen tids motsvarighet till mig. Ty männi­skorna tillägnar sig bara sådant som skulle kunna ha gagnat deras förfäder. Det är bara till de döda vi kan förmedla den sanna livsvisdomen.” (LA & MM) Inga gillanden på Facebook eller följare på Twitter, hur många de än är, kan uppväga den ensammes insikter.