Hitlertysklands favoritsvensk

Det mest kända fotografiet av Bengt Berg togs i januari 1939 under pressens bal i festsalarna vid Berlins zoo. I bildens mitt står en Volkswagen, ett av de förs­ta exemplaren från serieproduktionen. Bilen var första priset på en tombola som avslutade festen. Zarah Leander hade sjungit, en balett, en ”Tanzmaschine”, hade dansat med bar mage och ­Heinrich Himmler hade gått från bord till bord för att välkomna gästerna.

Inför överlämnadet av vinsten samlades några av kvällens celebriteter runt bilen. Till vänster står Ferdinand Porsche, bilens konstruktör, med fru och till höger Heinrich George, en av den tidens främsta skådespelare i Tyskland, folkkär och med goda förbindelser till den nationalsocialistiska eliten. Bakom honom, högrest, smal och med ett illmarigt leende: Bengt Berg, på höjden av sin karriär. ”En riktig viking” lär han varit, enligt en artikel i en tysk regionaltidning, ”en man med en lysande blick, … fylld av ungdomlig begeistring.”

Bengt Berg, född år 1885 i Kalmar, död i juli 1967 i Halltorp i Kalmar län, var en självlärd zoolog, ekolog, jägare, fotograf, filmare, författare, föredragshållare och mycket mer. Han var dessutom en av tjugo- och trettiotalets stora celebriteter, i Sverige och i Tyskland, men också i Italien, Spanien och Storbritannien. Idag är han nästan helt glömd. Spår efter honom hittas dock på många ställen. Inte bara på gården Eriksberg utanför Sölvesborg, som han köpte år 1938 och som idag är ett av Europas största vilthägn, med ett fyrstjärnigt hotell och en restaurang. Hans verk lever dessutom kvar inom zoologin, inte minst i det naturhistoriska Museum Koenig i Bonn, som fortfarande visar objekt som han samlat. Och så dyker han upp i oväntade sammanhang: i vissa tyska högerpopulisters engagemang för fjällpiparen till exempel. Deras intresse går tillbaka till Mein Freund der Regenpfeifer (Min vän fjällpiparen, Stockholm 1917, tysk översättning 1925), en djurbok som i tysk översättning trycktes i drygt tjugo upplagor eller mer än hundra­tusen sålda exemplar. Hermann Göring läste den flera gånger om, sista gången timmarna innan han begick självmord i oktober 1946, några timmar före den planerade avrättningen.

Kort efter sekelskiftet började Bengt Berg gå i lära hos konservatorn Gustav Kihlén­ i Göteborg som hade utvecklat uppstoppningen av djur till ett konsthantverk. Tidigare konservatorer hade tillverkat troféer, preparerat djur som skulle ingå i ett kuriosakabinett eller bli del av en vetenskaplig samling uppradade på hyllor bakom glas. Den nya taxidermin hyste högre ambitioner. Den skulle vara som naturen själv, ofta gestaltad i någon form av rörelse, för att visas i en ny typ av museum som utvecklats under 1800-talets sista år, med svenska biologer som pionjärer: det biologiska museet.

Många av dessa uppstoppade djur ingick i en ny form av framställning som kallas för ”diorama” (från grekiska ”di”, ”genom”, och ”hora”, ”se”). Ett diorama är ett överdimensionerat visningsskåp med målad bakgrund, eller en förminskad teaterscen med en detaljerad scenuppbyggnad, med djuren i förgrunden och en ofta avancerad belysning. Med dioramat utvecklade naturhistorien en egen presentationsform som används än idag.

År 1909 flyttade Bengt Berg till Tyskland för att ta anställning hos Alexander Koenig i Bonn som då höll på att skapa ett naturhistoriskt museum som än idag tillhör världens största. Han utvecklade där dioramorna till en än idag oöverträffad perfektion. För att kunna tillverka dem företog Berg flera långa resor, framförallt till Lappland som då uppfattades som ett slags Afrika i Europa, där han jagade, samlade ägg, stenar, sand, grenar, allt för att skapa en så autentisk miljö som möjligt.

Innan Bengt Berg började skriva böcker om djur och illustrera dem med egna fotografier hade han försökt sig på en skönlitterär karriär­ där han specialiserade sig på berättelser från Sveriges mest nordliga delar.

Hans första skönlitterära framgång var en avhandling i raslära förklädd till en roman som 1916 publicerades i både Sverige och Tyskland. En german. Berättelser från den nya tiden är en jämförelse mellan nationalkaraktärer. Här drivs tesen att de germanska folken måste sluta sig samman i en äkta gemenskap i vilken tyskarna var de intelligenta och överlägsna medan svenskarna var introverta, rättvisa och ärliga. Boken sålde dock inte så bra att Bengt Berg kunde fortsätta med skönlitteraturen; bättre gick det för de illustrerade naturskildringarna, ofta med en personlig berättelse i bakgrunden. ”Han är mannen som står på männi­skovärldens gräns, han återskapar banden till djurens rike, som den civiliserade européen klippt”, löd omdömet från en recension som Bengt Bergs tyska förlag använde i sin reklam. Berg utvecklade djurfotografins teknik i snabb takt med egna (och lånade) uppfinningar som ”gevärskameran” eller med kameror monterade på flygplan.

Framgången tycks bero på en medial närvaro i alldeles modern skepnad. Det gick inte att undgå ”den store pojken med det grånade håret” (Frankfurter Zeitung), på bokmarknaden, som föredragshållare och som deltagare i mer eller mindre politiserade evenemang. Redan runt år 1920 hade Bengt Berg utvidgat sina aktiviteter till ett nytt medium: filmen. Efter tre korta filmer, Storkarna (1920), Den duktiga ejderhonan (1922), Som flyttfågel i Afrika (1922), övergick han till helaftonsförställningar där hans filmer fyllde Tysklands största biografer många gånger om. Joseph Goebbels kallade De sista örnarna (1923) för en ”maje­stätisk film”. Goebbels fortsatte: ”Aristokratins höga visa. Mot massvansinnet. Bengt Berg helt vår man […] Livet är hårt och grymt, bland män­niskor och bland djur. Väl den som betvingar det.”

Efter publiceringen år 1930 av Die Liebes­geschichte einer Wildgans (En vildgås ­kärlekshistoria, skrev General-Anzeiger i Dortmund, den då största tyska dagstidningen utanför Berlin: ”Detta verk är en av dessa böcker som man måste äga, så som man äger Goethe, Shake­speare eller Bibeln.” Bläddrar man genom berömda människors memoarer eller minnesböcker från tjugo- och trettiotalet stöter man ständigt på Bengt Berg. Hans förmåga att komma djuren nära beundras djupt: ”ett stycke konstnär, ett stycke poet, ett stycke zoolog”, som Victor Klemperer beskriver den ”barnslige” Bengt Berg i sin berömda dagbok.

Med inkomsterna från Tyskland köpte Bengt Berg 1921 gården Bokenäs, belägen nära Värnanäs slott i södra delen av Kalmars län. Omfattande insatser gjordes för att åter etablera grågäss och örnar, som båda hade försvunnit från trakten. Naturen skulle bli ”ursprunglig” igen. Bland de många gästerna som han mottog på Bokenäs märktes boxaren Max Schmeling, världsmästare i tungvikt år 1930 och 1932, och diktaren Gerhart Hauptmann, Nobelpristagare i litteratur år 1912, och ännu vid denna tid Tysklands mest ansedde författare.

I Tyskland var Bengt Berg nu så berömd att han började ägna sig åt större projekt som krävde politiskt stöd. Den första planen gällde en stor del av en halvö vid den tyska Östersjökusten väster om Rügen, kallad för Darß, som utmärkte sig genom en så kallad urskog och frånvaron av all form av näringsliv, inte minst jordbruk. Enligt Berg skulle den bli ett naturskyddsområde, för de ”stoltaste djuren ur den förra urskogen”.

Bengt Berg fick så småningom hjälp av ­Hermann Göring som blivit hans jakt­kamrat och som ägde ett hus på halvön. Den som ser Hermann Göring, berättade Bengt Berg några år senare för nationalsocialisternas partitidning Völkischer Beobachter, ”vet genast att bakom denne blonde teutons ljusa, stålhårda blick finnes en varm kärlek till naturen och hjärtegodhet mot djuren”. Planen för Darß förverkligades dock enbart i begränsad form eftersom flygvapnet, ledd av just Hermann Göring, behövde området. Men Berg fortsatte att agitera för nya naturskyddsområden och utvidgade sitt aktionsområde från norra Europa till Indien och Afrika med berättelser om lejon, tigrar, noshörningar och träskonäbbar. År 1935 utnämndes han till hedersdoktor vid universitetet i Bonn, inte bara som en ”stor forskare”, som det hette i motiveringen, utan också som ”en trogen och pålitlig vän till Tyskland”.

När Bengt Berg köpte godset Eriksberg var syftet, förklarade han i maj 1939 i ett brev till Gustaf V, ”återerövring av sådana djurarter, vilka genom mänskligt oförstånd gått trakten eller landet förlorade, och acklimatiserande av sådana djurarter, vilka kunna utgöra ett värdefullt tillskott till vårt lands och vår världsdels fauna”. Samtidigt ansökte han om ett statsbidrag på 250 000 kronor (knappt åtta miljoner kronor i dagens penningvärde), men beslutet dröjde. Under tiden fick områdens torpare lämna sina hus, markerna inhägnades och landskapet grävdes upp. Älgar fanns i trakten, men mufflonfår importerades från Österrike, importerade från Sardinien, samt andra djur som ”aldrig hört dit” (Expressen 17/12 1945). Bengt Berg fick pengarna, på själva kungens initiativ. Dock först i maj 1945 och efter att Fritidsnämnden förgäves hade pekat på att ”en privatperson icke borde tilldelas dylikt anslag”, medan revisornerna hänvisade till att antalet besökare ”allenast uppgått till ett hundratal” under ett år.

Än idag påminner Eriksberg om Arthur Conan Doyles roman En försvunnen värld om ett avskilt område i Sydamerika där förhistoriska djur hade överlevt (Steven Spielberg lånade idén för filmerna om Jurassic Park) – även om visenter (europeisk bison) och grågäss inte är lika spektakulära som dinosaurier. Likväl krävs väldiga resurser för ett sådant projekt, samt en auktoritet för att påtvinga den egna viljan ett helt landskap. Eriksberg, förklarade Bengt Berg också för en tysk tidning, skulle bli en ”försöksanläggning” för vad som senare skulle ske i östra Europa, efter Tysklands seger i kriget. Ungefär vid samma tid lär Adolf Hitler ha sagt i ett av sina ”bordsamtal”, att Östeuropa om ”trehundra år” skulle ha blivit ”ett blomstrande parklandskap av utomordentlig skönhet”.

När nationalsocialisterna tog makten 1933 var biologi inte ett eget skolämne. Men det ändrades snabbt. Kännedom om”biologiska grundfakta” – som i själva verket betydde raslära – blev skolans viktigaste uppgift. Grundaren och ordföranden för Nationalsocialistiska lärarförbundet förklarade att nationalsocialismen skulle betraktas som ”politiskt tillämpad biologi”. Det stora intresset för biologin i allmänhet och zoologin i synnerhet gynnade Bengt Bergs karriär i Tyskland.

I december 1935 togs han emot av Adolf Hitler, efter ett tal i riksradion, i vilket Berg hade krävt upplösningen av alla zoologiska trädgårdar till förmån för stora naturskyddsområden där djuren kunde röra sig fritt (Bengt Berg tycks ha träffat Hitler åtminstone en gång till, under sommaren 1940, enligt en Säporapport.). En del av planerna förverkligades i Schorfheide norr om Berlin, i en ödslig skogstrakt, där Hermann Göring vid denna tid höll på att bygga sitt gods ”Carinhall” (uppkallat efter Görings första hustru, svenskan Carin von Kantzow). Samma år hade Tyskland infört en „Reichsnaturschutzgesetz”, ett ”riksnaturskyddslag”, som gick längre än någon annan naturlagstiftning i världen.

År 1937 satt Bengt Berg i hederskommittén för Internationale Jagdausstellung (Internationella Jaktutställningen) i Berlin som initierats av Hermann Göring. Efteråt gav Berg en eland (älgantilop) som han hade skjutit i Afrika och visats på utställningen till Göring och tidningarna meddelade att ett nytt, stort ”biologisches Museum” skulle byggas i Berlin, på initiativ av Bengt Berg och med Adolf Hitlers välsignelse.

Om ett ”återuppstått Tyskland” talade Bengt Berg i ”Wochenschau” (ett nyhetsprogram som visades före huvudfilmen på biograferna) när han i september 1936 lämnade den sov- och re­staurangvagn som hade tagit honom och de andra hedersgästerna till nationalsocialisternas partidagar i Nürnberg. Världen måste inse, förklarade han, ”att ledarskapet av idealisten Adolf Hitler är en välsignelse, inte bara för Tyskland, utan för hela världen”. Han övertygade inte alla, särskild inte den politiska vänstern i sitt hemland. Bengt Berg, skrev tidningen Socialdemokraten redan i september 1934, ”vet naturligtvis lika bra som vi att i Görings namn och under hans politiska överbefäl tusen och åter tusen värnlösa och oskyldiga människor i koncentrationslägren och S.A.-kasernerna misshandlas, förödmjukas, pinas och torteras på det mest djävuls­ka sätt […] en av de mest lögnaktiga författare i vår tid.” Goebbels antecknade i november 1939 att nationalsocialismen inte kunde räkna med något stöd i Sverige, förutom från Bengt Berg och Sven Hedin.

Under vintern 1941 förde Tyskland krig mot Sovjetunionen och Storbritannien, tyska trupper slogs i Nordafrika och på Balkan. Frankrike, Danmark, Norge, Luxemburg, Belgien och Nederländerna var ockuperade. Bengt Berg höll sig dock till djuren och lanserade projektet ”Schont Bengt Bergs Wildgänse” (”Skona Bengt Bergs vildgäss”) via tyska riksradion. Publiken uppmanades att sluta jaga fåglarna och istället rapportera deras förekomst till det tyska ornitologiska sällskapet. Så småningom, lovade Berg, skulle det finnas ”flyttfågelstationer”, inom ramen av en ”euro­peisk fritidsplan”, som efter Tysklands seger skulle förverkligas i ett återuppstått Europa.

Samarbetet med åtminstone några av de ledande nationalsocialisterna måste redan innan antagit en nästintill halvinstitutionell karaktär. Den brittiske fascisten Ronald Nall-Cain använde sig av Bengt Berg som medlare när han i september 1939 sökte få till stånd fredsförhandlingar mellan Storbritannien och Tyskland (Sven Hedin fick för övrigt tjäna samma syfte). Och i augusti 1940 noterade Joseph Goebbels: ”Djuptgående och ärligt samtal med Bengt Berg. Jag lade fram våra planer för nyordningen av Europa under tysk ledning […] Han förstår och skall tala och skriva enligt detta […] hård dom om den svenske kungen.”

Vad ”nyordning” i detta sammanhang innebar är känt: ett storgermanskt rike, med de skandinaviska länderna som formellt självständiga, men i realiteten helt avhängiga stater. I november 1942 satt Bengt Berg under en konferens mellan ministrarna i Nor­dische Verbindungsstelle, organisationen som skulle samordna de tyska aktiviteterna i de nordiska länderna.

Bengt Berg övervakades av Säkerhetspolisen från november 1939 till krigets slut eftersom han var ”mycket intim vän med generalfältmarskalken m.m. Göhring (sic!) och andra tyskar i rege­ringsställning”. Observationerna verkar dock ha varit av blandad art. Till exempel ansåg polismyndigheten i Karlskrona att man hittat en kommunist. Och visst sympatiserade Berg även med den sidan – när det gäller honom måste man förstå ordet ”national-socialism” bokstavligen, med betoning på båda element. Andra företrädare för svenska myndigheter lade märke till att han fick mycket post från Tyskland, att han omkring en gång per vecka tog emot ”statssamtal” från Tyskland samt att han hade ett kärleksförhållande med en kvinnlig anställd vid arbetsförmedlingen i Kalmar. Och så uppmärksammades att Bengt Berg samlade uppgifter om försvarsanläggningar i närheten av Eriksberg (Blekinges kust var vid denna tid till stora delar militärt skyddsområde), att han läste militär facklitteratur i stora mängder samt utfrågade fiskarna om vattendjupet i trakten skulle räcka till för större båtar eller ”jagare”: ”Landstigningsmöjligheter för främmande trupper” skulle vara ”ganska stora”, trodde Landsfiskalkontoret i Karlshamn.

Planerna för en ”skollovskoloni för tyska barn” samt fågelskåderiet skulle således tjäna som en ”täckmantel” för ett spioneriuppdrag, varpå bostaden på Eriksberg genomsöktes under hans frånvaro, uppenbarligen med den dåvarande försvarsministern Per Edvin Skölds tillstånd. Säkerhetspolisens slutsats från februari 1946 blev dock mild: ”Berg är (varit) tyskorienterad, men han synes icke ha företagit någon illegal handling – i varje fall inte en känd sådan.”

Efter krigets slut lämnade Bengt Berg mer eller mindre offentligheten, både i Tyskland och i Sverige. Visserligen följde ännu några böcker, dock utan att nå samma uppmärksamhet som hans tidigare verk. Han tycks mest uppehållit sig på Eriksberg. En redogörelse för hans gärningar, inte minst de politiska, gjordes aldrig. Hans inflytande levde dock kvar, till exempel hos zoologerna Bernhard Grzimek och Heinz Sielmann som med sina djurfilmer blev stora stjärnor i tysk teve. Eller hos Konrad Lorenz, Nobelpristagaren i medicin år 1973 och den mest kände företrädaren för en numera halvglömd vetenskapsdisciplin som ägnar sig åt djurens beteende och som kallas för ”etologi”.

Några av hans idéer verkar fortfarande vara vid liv. Tidskriften Vi publicerade i december 2022 en utförlig artikel i vilken skribenten kräver en ”rewilding” av den svenska naturen och hänvisar till Bengt Berg och Eriksberg med uppmaningen: ”Gör Sverige vilt igen.”