Genom Ester och Dvärgen skildras kärlek – och bristen därpå

Den stora litteraturen har alltid sysslat med de stora frågorna. Den fungerar som förstoringsglas, låter oss se våra egna mänskliga futtigheter som delar av något större, något evigt. De går att finna i många verk, men kanske förstås de bäst när de visar sig uttrycka en mänsklighetens essens, den som vi aldrig kommer undan vilken tid vi än lever och läser i.

Kärlekens ibland obegripliga drivkraft är en sådan fråga. Det finns naturligtvis lyckliga exempel på när kärleken är lika stark som omedelbar hos båda parter. Men vanligare är nog konstellationen med den inbyggda grymheten i skepnaden av att en älskar och en blir älskad. Ibland är rollerna fasta, ibland är de alternerande. Men oavsett riktning är detta en plågsam lek, mer än en kär sådan. Det finns ingen svensk författare som så förtätat skildrat denna förtärande obalans lika skarpt och obevekligt som Lena Andersson gör i den moderna klassikern Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek.

Romanen, som märk väl inte betecknas som en kärleksroman utan en roman om kärlek, handlar om poeten och essäisten Ester Nilsson som förälskar sig i konstnären Hugo Rask. Efter att Ester hållit ett lovordande föredrag om Hugos konstnärskap inleds en platonisk relation i form av en förförande intellektuell dans, som bara väntar på att bli förlöst i köttslig förening för att slutligen uppgå i en kärleksförbindelse. Allt handlar om att ha tålamodet innan rätt tid och plats infinner sig – är Ester övertygad om. Dessvärre delar inte Hugo denna övertygelse. Ester vägrar tro på alla de tecken som säger att Hugo inte är intresserad, tvärtom ser hon dem som att han är just intresserad. Varför skulle han annars agera på sådant sätt att det går att tolka det så? Det är obegripligt, tycker Ester som tror på att det man gör och säger betyder något, varför skulle man annars göra och säga det?

”Du har tagit mig i anspråk”, säger hon mer uppfordrande än anklagande till Hugo och den juridiska termen egenmäktigt förfarande, som innebär att någon olovligt tar eller använder något som tillhör någon annan men utan avsikt att behålla det, förkroppsligas i den tragikomiska uppvisningen av obesvarad kärlek. Man känner för och lider med Ester samtidigt som man frustrerat vill säga åt henne att sluta förnedra sig. Gå vidare! Ha lite stolthet! Men det är lönlöst, även för en förnufts- och sanningstroende person som Ester.

Egenmäktigt förfarande gavs ut 2013, fick Augustpriset 2013, blev Lena Anderssons stora publika genombrott. Den har översatts till över 20 språk och återkommande dramatiserats för scenen. Lena Anderssons sparsmakade språkliga stil i kombination med begäret att förstå människorna och det samhälle de skapat åt sig går igen i både skönlitteraturen och de krönikor och andra texter hon skrivit i bland annat landets båda ledande morgontidningar. Alltsedan debutromanen 1999 med Var det bra så? har hon stadigt skaffat sig nya läsare som uppskattar hennes sätt att söka djupare förståelse bortom de enkla förklaringarna. Det är fel att kalla Lena Andersson kontroversiell, även om många av de frågor hon dissekerar blir kontroversiella i den offentliga debatten. Hon är intellektuell.

På sätt och vis går det inte att förstå Ester, eftersom hon är kär och kärlekens väsen och uttryck är oförståeligt, ogreppbart. Kärleken bara finns eller inte. Det som gör Egenmäktigt förfarande till en bok man inte glömmer är inte att kvinnan Ester vägrar låta sig behandlas som en förbrukningsvara av en man, utan kräver att få något tillbaka när hennes hjärta och kropp tas i anspråk. Det är en lika behärskat pedagogisk som passionerat oberäknelig studie i makt och maktlöshet, förförelsekonst, förnuftskollaps och känsloinvasion. ”Ester Nilsson hette en människa.” Så inleds romanen och denna enkla mening säger allt om vad som kommer därefter. Att detta är en tidlös berättelse om att vara just människa, eller för att ta ännu ett citat från romanens inledande sidor: ”De fruktansvärda glappen mellan tanke och ord, vilja och uttryck, verklighet och overklighet, samt det som växer i dessa glapp, är vad den här berättelsen handlar om.”

Samma ord hade kunnat inleda Nobelpristagaren Pär ­Lagerkvists roman Dvärgen från 1944. Men här får vi inte möta människans längtan och strävan efter kärlek och förförelse, utan det inneboende mörkret vi alla har i oss, som om det inte tyglas ofelbart kommer att söka förgörelse.

Romanen utspelas på ett italienskt furstehov under renässansen. Berättare är en dvärg som i dagboksanteckningar beskriver livet vid sin herres sida, som ensam dvärg efter att han strypt den andre dvärgen vid hovet. Dvärgen ser och hör allt och det han framförallt tycks avsky är att människor låtsas, att de leker, att de inte tar och ser saker för vad de är. Det är bara han som föraktar att låtsas, det är bara han som är.

Det brukar sägas att Dvärgen är en roman om ondska, men framförallt är det en roman som manifesterar Hjalmar Söderbergs ofta citerade ord från en annan bok om människans mörka sidor: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla.”

Vid det machiavelliska hovet där Dvärgen utspelar sig är det ingen tvekan om att det inte är vilken känsla som helst som spelar roll. Det är andras fruktan som driver både dvärgen och hans herre. Dvärgen älskar denna fruktan. Andra ser han ner på, alla de ljugande, svaga, okunniga människorna han har runt sig. Han äcklas av deras handfallenhet och den bildade och handlingskraftige furs­ten är därför den ende han inte föraktar.

Det kommer alltid att finnas mer eller mindre behov av att reflektera över oss människor. Vad är vi kapabla till? Vad driver oss? Varför väljer vi det onda när det goda är möjligt som alternativ? Dvärgen är en av de tydligaste litterära frågeställarna man kan hitta i vår svenska klassikerflora. I romanen finns ett stycke som inte bara förklarar dvärgens ställning vid hovet, det förklarar också till viss del varför vi människor ibland tolererar det som borde vara oacceptabelt.

Ondskan finns inte hos den andre, den finns även i oss själva. I ett avsnitt reflekterar dvärgen över att han ibland inger skräck, men att det egentligen inte är honom människorna blir rädda för, utan sig själva. ”De blir rädda, för de vet inte om att de har en annan varelse inne i sig. De skräms överhuvud när någonting dyker upp till ytan, upp ur deras inre, ur någon av dypölarna i deras själ, något som de inte känner igen och som inte har med deras verkliga liv att göra. […] Och de är vanskapta utan att det alls syns något på dem.”

Pär Lagerkvist skrev Dvärgen under andra världskriget och den brukar ses som en kritik av Europas främlingsfientlighet och nazism. Även om samtidsparallellerna bara tycks fler och fler till vår värld där fruktan återuppstått som främsta makt- och styr­medel, är romanens teman evigt tidlösa liksom de frågor som måste ställas som kontrast till ondskan, till mörkret i oss. Hur hindrar vi ondskan från att ta över den lilla såväl som den stora världen, hur hindrar vi den från att sprida sitt mörker i oss?

”Livet! Vad ska det finnas för? Vad ska det tjäna till, vad är det för mening med det?” utropar dvärgen i vanmakt under pestens härjningar. Och även dessa frågor är nödvändiga att ställa, för honom och för oss. För det är först när frågorna ställs, som vi förstår att vi kan och måste ge svaren innehåll. Och det är inte mörkret i oss, utan ljuset, som vi ska fylla det med.