Därför älskar svensken naturen

En sak som har slagit mig när jag som forskare har intervjuat svenskar om deras relation till skogen är att de ofta svarat genom att berätta något om sitt eget liv. Låt mig ge ett exempel: En gång intervjuade jag en kvinna i 40-årsåldern som hette Selma. Jag träffade henne i ett skogsområde i utkanten av Stockholm. Vi satt på en bänk och tittade ut över fälten bort mot skogsbrynet på andra sidan.

”Berätta om den här platsen”, frågade jag, ”vad ser du?” Jag försökte alltid inleda intervjuerna med öppna frågor av det slaget.

Selma besökte regelbundet området där vi nu satt. Hon kom dit för att äta lunch eller för att promenera längs någon av de spår som kommunen iordningställt. Nu lyssnade hon uppmärksamt på min fråga och tittade på växligheten omkring oss. ”Den här platsen”, upprepade hon, ”vad ser jag?”

Jag väntade och höll tillbaka impulsen att fylla tystnaden med fler ord.

”Jag har ingen aning”, sa hon till slut, ”men jag antar att det finns många barndomsminnen. Kanske inte just till den här platsen, men till skogen, till landsbygden generellt. Jag tillbringade mycket tid i skogen som barn.” Hon fortsatte fundersamt, ”Så, på något sätt” – nu tittade hon ut över fälten mot skogsbrynet på andra sidan, och pausade för att hitta orden – ”antar jag att den här platsen bär på något slags koppling till mig själv, till den jag var när jag var liten.”

Dem jag har intervjuat om skogen har ofta svarat på det sättet, genom att berätta något om sina egna liv. Selma är ett rep­resentativt exempel. När jag frågar henne vad hon såg i land­skapet svarade hon genom att berätta om sina barndoms­minnen, hur skogen hjälpte henne att knyta an till dem, hur hon, genom den på något sätt fick en länk till sig själv. Det här mönstret upprepades gång på gång – frågor om skogen utlöste svar om personliga känslor och problem. Många svarade med att berätta om sitt behov av en fridfull tillflyktsort i sina hek­­tiska liv; många talade om stress och behovet av att ”ladda ­batteriet”; några talade om sorg, ensamhet eller dödsångest. Landskapet, berättade de, hjälper dem att hantera sådana saker. Mycket få talade specifikt om skogen. Endast två av mina sjuttiotvå intervjupersoner talade om skogen i termer av ett eko­system, om arterna som lever där och så vidare, och de två råkade vara biologer.

Det ska sägas att jag intresserat mig för den svenska majoritet som huvudsakligen nyttjar skogen som rekreation. Hade jag intervjuat skogsarbetare eller biologer hade jag sannolikt fått andra svar.

Under intervjuerna kom jag dock snart att inse att skogen, metaforiskt sett, var två typer av landskap för dem jag intresserat mig för: dels ett yttre landskap som utgjordes av de fält, ­skogar och vattendrag de såg på sina promenader, dels ett inre landskap av minnen, relationer och känslomässiga upp- och nedgångar som omgav dem på deras livsvandring. Dessa två landskap verkade sammanflätas på ett speciellt sätt när de besökte skogen. Som om den omgivande miljön öppnade upp nya utrymmen i det inre landskapet, och de sinnesstämningar som triggas av känslomässiga problem satte tonen för upplevelsen av de yttre fälten och skogarna.

Den observationen fick mig att inse att skogen på ett fundamentalt sätt är personlig för de svenskar som besöker den. Skogen i sig själv med sin mångfald av arter och ekosystem finns förstås där oberoende av dessa människor. Men för människorna är den något mer än summan av sina komponenter, den är sammanflätad med ens livshistoria, nära relationer, identitet och livskänsla. I kulturell bemärkelse är skogen djupt personlig.

Skogen och skogsbruket har på sistone kommit att bli ett allt mer omdebatterat ämne. Dagens konflikter är dock bara det senaste kapitlet i en tvist som pågått under mer än ett sekel. Vid en första anblick kan frågan verka enkel: att bruka eller att bevara. På ena sidan står skogsägarna och industrin och på den andra miljörörelsen och samebyarna. Men konflikten blir betydligt mer komplex om vi också tar hänsyn till de djupa, ofta outsagda, kulturella och personliga betydelser som skogen har, både för skogsägare och inom miljörörelsen. Under ytan finns dimensioner som rör skogens betydelse i vår personliga historia, i våra familjearv och våra kulturer. Dessa underliggande lager lämnas ofta obeaktade, vilket kan skapa missförstånd och förstärka fastlåsta positioner. Så hur har den kulturella betydelse skogen har i svensk majoritetskultur formats?

En övergripande insikt är att naturkärleken utgör en bärande del av vår bild av skogen. Det finns förstås undantag, men för de allra flesta är det självklart att betrakta skogen som vacker, skyddsvärd och rogivande, och att beskriva sig själv som en naturälskande person, även om man i sin vardag inte har möjlighet att besöka skogen så ofta som man egentligen skulle önska. Det bör framhållas att det är den urbana huvudfåran av befolkningen som detta gäller.

Historiskt sett växte det här sättet att tala om naturen fram från andra hälften av 1800-talet, parallellt med industrialiseringen och urbaniseringen. Sedan medeltiden hade det svenska samhället varit en självförsörjande, jordbruksbaserad ekonomi byggd på småskaliga familjeenheter, samordnade och övervakade av den lutherska statskyrkan. Människorna levde och arbetade i direkt anslutning till landskapet och var beroende av det för sin överlevnad. Skogen var därför inte ett exotiskt område avskilt från vardagslivets stress, utan tvärtom människors vanligaste arbetsplats.

Industrialiseringen förändrade denna situation i grunden. År 1850 bodde cirka 10 procent av den svenska befolkningen i städer medan förhållandet idag är det omvända, endast tio procent bor utanför dem. Detta innebär att vardagslivet för svenskarna gradvis förändrats från att vara uppenbart sammanlänkat med landskapet till att vara nästan helt avskilt från det.

Parallellt med urbaniseringen utvecklades nya tekniska hjälpmedel och en ny infrastruktur för transport och kommunikation. Livsmedelsproduktionen och skogsbruket blev industriellt. För de svenska skogarna innebar utvecklingen en nästan fullständig exploatering. I det nya industriella skogsbruket omvandlades mer än 90 procent av våra skogbevuxna områden till plantager, oftast med förödande konsekvenser för artrikedom och ekosystem. Och det är en process som fortfarande pågår.

Kulturellt ledde urbaniseringen och industrialiseringen till ett liv som alltmer var inriktat på inomhusaktiviteter och, som en följd, skilde människor från de fält och skogar som tidigare varit deras hem. I dagens Sverige är platserna vi bor på, vägarna vi trafikerar, maten vi sätter på bordet, varorna vi köper, liksom våra arbetstimmar och sömnvanor – i motsats till hur det var för hundrafemtio år sedan – helt oberoende av det landskap som omger oss. Under de senaste decennierna har till och med barnens lek flyttat från det naturliga landskapet till de digitala fält och skogar som datorspelsvärldarna tillhandahåller. Vi har aldrig varit så fjärmade från skogen som vi är nu.

Samtidigt ser många, kanske de flesta, av oss på oss själva som naturälskare. Hur hänger det ihop? Den svenska naturkärleken har djupa historiska rötter, och vi är en nation vars urbana livsstil ännu inte helt kommit att genomsyra kulturen. Jag själv kan, trots att jag växt upp i Stockholm, fortfarande känna att jag inte får missa att plocka bär åtminstone en gång per säsong. Det är ett arv av den naturnära självhushållarkultur som, tills för bara några generationer sen, dominerande hela samhället.

Samtidigt är det så att den typ av naturkärlek som så många svenskar idag ger uttryck för, utvecklades som en konsekvens av separationen från landskapet under 1900-talet. Den urbana livsstil som medelklassen antog under detta århundrade var teknologiskt avancerad, framåtsträvande, individualistisk, rationell, vetenskaplig, sekulär och kommersiell. Den var också kopplad till det professionaliserade arbetsliv som utvecklades under denna period.

Det gjorde att skogen och landsbygden, i det allmänna medvetandet, blev en sorts kontrastplats laddad med allt det som inte passade in i det moderna stadslivet: Om staden var teknologisk, fick skogen bli tidlös; om staden var framåtsträvande, fick skogen vara länkad till det förflutna; om staden främjade individualism, fick skogen bli en plats för familjegemenskap; och om staden var rationell och vetenskaplig, fick skogen vara emotionell och mystisk; om staden var arbete och stress fick skogen bli en plats för fritid, avkoppling och vila; och om det moderna urbana livet kändes ytligt eller kommersialiserat, fick skogen bli autentisk.

Enligt detta mönster skapades den polariserade tudelning av stad och skog som fortfarande dominerar vårt sätt att tänka. Den är närvarande i svensk kultur – i allt från litteratur, poesi, konst och film till mäklarannonser och skolböcker – och den genomsyrar också berättelserna från dem jag intervjuat. Även mitt eget förhållningssätt till skogen är helt präglat av denna tudelning. Jag vistas bara i skogen på helger och semestrar och söker mig dit för att koppla av och samla kraft, för att det är en plats som är något annat än det urbana liv jag vanligtvis lever.

När jag är där är det dessutom, liksom för de flesta svenskar, nästan alltid ett rekreationsområde i närheten av en storstad som jag besöker. Det finns trettio nationalparker i det här landet och mer än 4 600 naturreservat. De flesta av dessa ligger i närheten av en tätort och är utrustade med anläggningar riktade till oss urbana medborgare. De är också utformade på ett sätt som färgas av den där tudelningen. I fråga om stil för de ofta tankarna till ett pastoralt landskap från förra sekelskiftet. Det är en estetik som påminner om svensk nationalromantisk konst och de idealiserade miljöer som ofta skildras i våra barnböcker.

Till exempel omvandlas asfaltvägar vanligtvis till grusvägar när ett rekreationsområde anläggs. Om betesmarker inhägnas, byts ofta de vanliga trådstaketen ut mot gedignare trästaket eller traditionell gärsgård med liggande granslanor. Bondgårdar som finns i närheten av rekreationsskogar är oftast småskaliga med enstaka djur som hålls av pedagogiska skäl, och bland träden görs ofta insatser för att främja artrikedom och biologisk mångfald. Att besöka en svensk rekreationsskog är således lite som att besöka ett utomhusmuseum. Det är en gestaltning av de värden som vi tillskriver skogen och landsbygden i kontrast till det urbana vardagslivet, en gestaltning som i allt väsentligt skiljer sig från tillståndet i de gran- och tallplantager som täcker större delen av landets yta.

En del av den dynamik som ger sig till känna i skogskonflikterna handlar således om en kollision mellan det bruksperspektiv som präglar den som har skogsplantagen som arbetsplats, och det personliga perspektiv som färgar den som har den som kontrastplats.

Det finns en reell värdekonflikt här, men det finns också ett element av språkförbistring. För vad är egentligen en skog? I vardagsspråket använder vi ordet både för granplantager och vilda naturskogar, men skillnaden är förstås lika stor som den mellan en vildvuxen sommaräng och en kornåker.

Det är uppenbart för alla att skogen (både plantage och naturskog) har ett ekonomiskt värde, och det är lika uppenbart att de har ett ekologiskt. Mer svårgripbara är de kulturella och personliga värden som dessa miljöer också har. Med byråkratiskt språkbruk kallas ibland dessa värden för ”kulturella ekosystemtjänster”.

Bakom det begreppet ryms de många svårfångade kulturella och personliga betydelser som skogen också har och som sannolikt påverkar skogsdebatten och bidrar till dess ofta låsta positioner.