Absolut skogstokig

Hemma i Balåliden, där jag är barnfödd, har vägen upp till mitt hus inte något namn. Det beror inte på att den inte existerar, inte att den är ”ingenstans alls”, utan att den är oförneklig. Förstås. Det är nämligen den enda väg som leder dit. Mitt hus har ingen siffra på någon vägg, och nu när jag tänker på det så har vägverket aldrig satt upp en skylt med namnet på byn. (Balåliden består av tre hus i skogen, inget av dem inom synhåll från de andra två). Men! Så verklig är byn alltså, så bergfast att ingen någonsin har tänkt att det behövde skyltas om saken. Alla vet ju ändå. Det självklara. Den sortens självklarheter saknas tyvärr inne i Staden (vilken stad vi än menar med Staden, Helsingfors där jag sitter och skriver detta är inget undantag).

Jag minns när jag under en period bodde i miljonprogrammets Gårdsten utanför Göteborg och hur en kvinna en gång öppnade dörren till min lägenhet, inifrån lägenheten, och frågade vad jag höll på med när jag stod och var irriterad över att min nyckel inte passade i låset. Det var fel lägenhet. Jag var inte ens i rätt trappuppgång. Jag var inte ens full. Jag kunde bara inte orientera mig i betongens djungel.

Det är en av orsakerna att den är så skrämmande, Staden. Den andra är förstås dess invånare, de farligaste djur som finns.

När min man Peter var ambassadör i Moskva berättade jag om och om igen för människor där om skogen hemma, om ån och gäddorna, om tussilago. Samma sak när vi bodde i Istanbul. Med en frikyrklig predikants iver berättade jag om hur det är att faktiskt kunna se stjärnorna på himlen utan ljusföroreningar, och om att kunna gå över vägen utan att behöva trycka på en knapp. Om att strosa runt med hunden utomhus iförd ett trasigt nattlinne och inte någonsin behöva skämmas. Allt detta härliga och heliga! Daggdropparna, de som hänger helt annorlunda på granbarr än på park­rosor. Pelarsalar av stammar över mjuka mossgolv. Älgarna som så snällt trampar stigar upp åt alla som behöver ta sig någonstans alls.

Och jag berättade, förstås, om skägglaven, den som visar på hur ren luften är. Stackarna i Staden vet ju ingenting om riktigt ren luft, men att den ändå går att hitta om de bara tar den rätta vägen utan namn och inte låter sig förvillas av alla hus med siffror.

Jag berättade om hur man vet var i Balån (ån vid Balåliden) gäddorna står. Badade i Istanbuls Bosporen och var noga med att inte svälja vattnet, simmade över trasigt glas och gamla kärror. Blev som inspirerad ändå, och berättade sen för folk om kallkällorna i Västerbotten och bäckarna som släcker törst så bra, jo, berättade om vattnet. Om hur jag har en pump nere i kallkällan hemma i skogskanten och hur fint det är att veta precis var vattnet i kranen kommer ifrån, och vid strömavbrott också, att det bara är att hämta det med hink då. Den tryggheten. Att veta saker.

Nej, jag skröt inte.

Jag ville visa, ville dela denna rikedom! Mitt i Stadens hjälplöshet. Skänka folk en gnutta hopp.

Bara tänk er att vissa stackars stadsbor betalar flera miljoner för en liten lägenhet inklämd mellan flera andra (en form av boende som är så komplicerad att man som sagt inte ens hittar hem) och tänk sen vad dessa summor skulle kunna köpa ute i friska luften, där kvinnfolk inte ens behöver vara rädda för att gå ”ensamma” hem.

Kom till mig, sa jag. Kom till mig så ska jag visa er världen! Allt kan bli bättre. Det finns alternativ! Det finns vägar där ingen ens funderat på att bli vare sig ficktjuv eller flörtig fuckboy! (Det sista är egentligen inte hundra procent sant eftersom min pappa när han levde körde sin egen mix av dessa två stilar, fast jag är ganska säker på att han aldrig funderade särskilt mycket, så den delen stämmer i alla fall, dessutom stal han bara inne i Staden, så det gills int’.)

Men alla dessa ord om skog och vatten och välsignelsen i att vara trygg. Om allt det vackra. Om att till och med älgarna hittar i skogen utan nummer och stignamn eftersom ingen gjort allt fyrkantigt där. Hur det är lätt!

Väninnan i Istanbul springer upp och ner i gränderna eftersom hon tränar till något lopp. Väninnan i Istanbul dricker inte vin utan bara drinkar, det är en viktig del av hennes personlighet och Peter glömmer det hela tiden när vi ska umgås, och frågar om hon vill ha vin vid så många olika tillfällen att det till slut liknar ett internt skämt dem emellan. Väninnan i Istanbul är bekymrad över hur sällan jag ”tar mig tid” att besöka Konstbiennalen i Venedig (aldrig) men hon ser till att jag får uppleva de utställningar och mingel som är helt nödvändiga där vi befinner oss. Men Stina då, det kan du bara inte missa! Herregud! Så ungefär. Hon släpar oss till platser där Peter kan jamma på sin gitarr med andra män till sent på natten, ibland i rökiga lokaler i skumma förorter, varifrån jag aldrig skulle kunna ta mig ensam hem. (Istanbul har dubbla Sveriges befolkning bara i Staden, så det kan vara ett helt land mellan mig och min säng.)

Någon dag sprängs en bomb på fina promenadgatan, så nära att den hörs både hem till Väninnan och till oss där vi bor på svenska konsulatet. Människor dör. Men blodet blir snabbt bortsköljt och efter ett par dagar är blommorna också bortstädade. Världen pågår som vanligt igen och Väninnan i Istanbul springer upp och ner i gränderna i sina färgglada löparskor; för man kan ju inte låta terroristerna vinna. Det var värre förra gången det sprängdes dessutom, i tunnelbanan sist. Mycket värre. (Den senaste bomben registreras knappt på hennes radar, så liten var den.)

När det sedan blir sommar så hälsar Väninnan i Istanbul plötsligt på i Balåliden istället, men bara lite, för hon och hennes man vill passa på att besöka Stockholm också när de ändå är här. Stockholm är en plats ungefär lika långt ut i periferin som Balåliden, räknat från Sveriges mittpunkt vid Ytterhogdal, men de har fått för sig att den är speciellare för att just huvudstaden finns väl nämnd i någon guidebok och på någon vägskylt (det blir lätt så med turister som inte förstår riktig exklusivitet, utan vill se namngivna saker som andra redan sett).

Jag har inte haft mer än ytlig kontakt med Väninnan i Istanbul sedan dess. Inte för att jag blev så väldigt stött över att hon och hennes man ville till Stockholm (bara lite stött) utan på grund av de händelser jag nu ska beskriva:

Ett. Det börjar med bilbältet. Väninnan och hennes man vill inte ta på sig sina bilbälten när de blir upphämtade vid flyget, för de är ju inte barn och behöver inte bälte i baksätet, faktiskt. Jag blir tvungen att förklara om döden och sådant, att den drabbar även vuxna.

Två. De kallar kalhyggen vi passerar längs vägen för ”ödemark” och jag måste förklara att det snarare är ett aktivt industrilandskap, tyvärr. Ungefär som en fabrik. Man får skämmas när folk ser det, men det finns ju inte så många vägar att välja på, vi måste passera här.

Tre. Har faktiskt köpt hem gin och tonic så att hon kan få drinkar. Tyvärr är det svårt att hitta någonstans alls att sitta eftersom det finns mygg och man måste gömma sig. Jo. Tydligen måste man gömma sig. Vi har köpt nya utemöbler också, men vad hjälper det. Ingenstans är det tydligen tryggt att vara.

Fyra. Någon mygga surrar på natten när Väninnan från Istanbul ska sova. Tänk om jag klagade på att andra invånare i 20 miljonersstaden Istanbul hördes in i mitt sovrum när vi är där! Böneutropen och trafiken, gatuförsäljarna som ropar ut sina varor. Musiken. Bomben? Så fånig hon skulle tycka att jag var om jag inte bara ”kom över” bomben. Vi delar världen med andra, det är bara att acceptera det, så skulle hon ha sagt.

Fem. Väninnan från Istanbul vill inte gå in i skogen. Vill inte följa med och fiska. Vill inte. För därute, bortanför min ”gräsmatta” (det är inte en riktig gräsmatta) kan det finnas en björn. Hennes man föreslår att jag ska hämta en bössa, kanske vågar Väninnan följa med om vi har vapen med oss! Jag tror att de båda skämtar men hämtar farfars gamla luftgevär (oladdat) och spelar med. Haha! Kom så går vi! Men nej, detta är inget skämt. Väninnan från Istanbul har åkt flyg över flera länder för att komma hit, men tänker minsann inte gå in i skogen. Vill inte se mitt tempel, tallarnas pelare och himlavalvet, minst lika ståtligt som Hagia Sofia. Absolut inte! Inte skopa upp vatten ur någon av kallkällorna med en hand och se det glittra. Nej!

För att det skulle kunna finnas en björn?

En björn? Väninnan har sina färgglada springskor noggrant nedpackade, antagligen har hon tänkt sig att hon ska kunna springa igen när hon kommer till Stockholm. Till en trygg plats. Men jag har ju följt med henne genom Istanbuls djungler och litat på henne, gått in i lokaler där det myllrat av sådana som är farligare än alla nallar är. För att hon ville visa det ena eller andra.

Bilbälte behövs inte? Bomber bör ignoreras, för de får inte ­vinna! Men så: denna skräck för min skog.

Jo, jag blev synnerligen sårad.