Försvaret har gott om pengar – men ont om tid

Bred politisk enighet råder om att Sverige måste rusta upp. Det brådskar – men mentala och byråkratiska hinder sätter käppar i hjulen. ”Vi är inte i krig, men vi är inte heller i fred”, så löd statsminister Ulf Kristerssons (M) besked till svenska folket vid rikskonferensen Sälen i januari i år. Även om hans budskap var oroande så andades det en viss tillförsikt. Sverige var då sedan nio månader fullvärdig medlem av Nato och riksdagen hade beslutat om upprustning till år 2030.

Men nio dagar efter Kristerssons tal tillträdde Donald Trump och européernas värsta farhågor besannades. Natos viktigaste land ska minska sin militära närvaro i Europa, européerna borde satsa 5 procent av bruttonationalprodukten (BNP) på sina försvar. Blir det krig får Europa klara sig självt – vilket undergräver trovärdigheten i Natos försvarsgaranti. En 80-årig era av transatlantisk Pax Americana ersätts nu av America First där ett europeiskt ”rest-Nato” ter sig alltmer sannolikt.

Samtidigt ökar oron för att ett vapenstillestånd i Ukraina kan uppmuntra Ryssland till nya angrepp mot länder i det tidigare Sovjetimperiet. De kan ske inom två tre år, och då skulle Sverige riskera att dras in eftersom vi som Natoallierad regelbundet numera håller 500 soldater i Lettland.

Det är bakgrunden till att Ulf Kristersson i april meddelade att riksdagens alla partier­ enats om en ännu snabbare och kraftigare upprustning. Kostnaden för militärt försvar höjs stegvis från dagens 2,4 procent av bruttonationalprodukten (BNP) till 3,5 procent år 2030. Nästan ofattbara 300 miljarder kronor ska lånas upp. Utöver det kommer cirka 1,5 procent till civilt försvar och stöd till Ukraina. En berättigad fråga är varför det behövs så mycket pengar.

Ökningen till 3,5 procent av BNP till militären innebär visserligen stora belopp, men är faktiskt i samma storleksordning som Sverige mäktade med under statsministrarna Olof Palme (S) och ­Thorbjörn Fälldin (C) på 1970-talet. Då kunde det stora invasionsförsvaret mobilisera 850 000 man.

Det militära försvar som nu byggs upp är betydligt mindre med 90 000 män och kvinnor, varav 20 000 från hemvärnet. Att det ändå kräver stora försvarsanslag (i år 138 miljarder kr) beror på att politiker och försvarsledning underskattat hur djupt försvaret sjönk när Sverige rustade ner. Den eran kallas idag ironiskt för ”den eviga freden” och inleddes med riksdagens försvarsbeslut 1992.

Svensk säkerhetspolitik byggde då på att Berlinmurens fall, Sovjetimperiets upplösning och Europas enande och integration minskade risken för krig i vårt närområde. Under regeringarna Ingvar Carlsson, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt intecknades en fredlig utveckling flera gånger om. Även andra västländer tog ut en fredsvinst genom att spara på försvaret. Ett mindre svenskt försvar var motiverat, men få länder rustade ner lika nitiskt och ­historielöst som Sverige. Finland, som behöll värnplikten och stora delar av sitt försvar, är det främsta exemplet på motsatsen.

Av det svenska försvaret från 1988 återstod till slut endast 7 procent av arméförbanden, 28 procent av flottans fartyg och 15 procent av flygdivisionerna. År 2000 slutade Försvarsmakten att planera för rikets försvar och riksdagens försvarsbeslut 2004 raserade slutligen den nationella förmågan att försvara territoriet.

Trots Rysslands krig mot Georgien 2008 så avskaffade riksdagen året därpå värnplikten. Kvar blev ett så kallat insatsförsvar där mindre förband av yrkessoldater sändes på fredsuppdrag utanför Europa enligt mottot ”Sverige försvaras bäst i Afghanistan”.

Säkerhetspolitiken byggde 2009 mer på hur politikerna ville att omvärlden skulle utvecklas, än på vart den var på väg. Underrättelser och oro för ett aggressivt Ryssland med ökad militär förmåga avfärdades som ”alarmism”. Tidsandan fångades 2012 av försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) som twittrade från Moskva: ”Ryssland drar sig österut. Europa säkrare än på länge.” När ÖB Sverker Göransson sade att han endast kunde försvara ett område i en vecka svarade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) att rikets försvar var ”ett särintresse”.

Rysslands annektering av Krim 2014 blev alarmklockan. Men ännu 2018 kämpade UD under Margot Wallström (S) för att krig med angrepp mot Sverige fortsatt var osannolikt. Det gick så långt att försvarsberedningen under ledning av Björn von Sydow (S) körde ut tjänstemännen ur rummet varpå politikerna slog fast den nyckelformulering som gällt sedan dess: ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas.”

Riksdagen beslutade 2015 att åter ha militär trupp på Gotland samt organisera två armébrigader: en i Boden och en i Skövde (en brigad omfattar 5 000 soldater). Men ännu tio år senare är dessa två brigader inte krigsdugliga. Brigader ska också sättas upp i Revingehed och i Kungsängen och förväntas vara klara 2030.

Att det tar så lång tid att organisera krigsförband förklarar Försvarsmakten med underfinansiering, pandemi och stödet till Ukraina (dit Sverige sänt armémateriel motsvarande en halv brigad). Men framför allt är det följderna av ­tjugo års nedrustning som nu visar sig i brist på materiel, lokaler och personal – samt blockeringar i byråkratin.

Enorma mängder materiel som hade kommit väl till pass idag, från uniformer till pansarfordon förstördes. Det gick så långt att Artilleriregementet under några år saknade kanoner att skjuta med eftersom samtliga 220 Haubits 77A förstörts. Några få 40 mm luftvärnskanoner förstördes inte utan skänktes till de baltiska staterna och finns idag i Ukraina där de skjuter ner ryska drönare.

Ukraina använder också Leopard 2-strids­vagnar av samma typ som de 160 stridsvagnar som Sverige 2013 lämnade tillbaka till Tyskland, istället för att överta dem för en euro styck. Nu måste Sverige köpa nya Leoparder med en prislapp på över 200 miljoner kronor per vagn.

Försvaret hade tidigare ont om pengar men gott om tid, att köpa in ny materiel­ kunde ta åratal av studier och förhandlingar. Idag är läget det motsatta: gott om pengar men ont om tid. När många länder nu rustar upp blir det flaskhalsar i försvarsindustrin vilket höjer priserna och försenar leveranserna. Det gäller alltså att beställa snabbt för att inte hamna sist i kön.

Lokalbrist driver också upp kostnaderna när regementen återuppstår, Gotlands regemente lades ner 2005 varpå staten sålde mark och fastigheter i Visby för 40 miljoner kronor. Regementet återupprättades 2018 söder om Visby och att uppföra dess nya byggnader har hittills kostat cirka två miljarder kronor.

Trots svårigheterna gör värnpliktiga och personal i försvarets förband ett gott arbete utifrån sina förutsättningar. De står sig väl vid en internationell jämförelse. Ett skärpt omvärldsläge och tillförseln av ny materiel ökar motivationen. Den sedan 2018 återinförda värnplikten, även för kvinnor, har lett till en vitalisering. Men personalläget är ansträngt med en rigid personalpolitik och brist på officerare och tekniker.

Upprustningen och kraven att tänka nytt möter även mentala och byråkratiska hinder från mellanchefer i Regeringskansliets olika departement och försvarsmyndigheterna. Nye ÖB Michael Claesson och försvarsminister Pål Jonson (M) är frustrerade över trögheten i systemet. Jonson: ”Det vi gör för att bygga upp det ukrainska försvaret, det gör vi inom veckor och månader. Men det som vi gör här hemma för att bygga upp försvaret har allt för ofta tagit år eller årtionden. Men i allvarstider är det fara i dröjsmål.”

Rysslands krig mot Ukraina visar än en gång hur utsatt civilbefolkningen är för angrepp. Under kalla kriget hade vi därför ett civilförsvar som kunde mobilisera 150 000 kvinnor och män för att att rädda och vårda befolkningen. Sex landshövdingar var civilbefälhavare och bombsäkra ledningscentraler var spridda över landet. Sju miljoner skyddsmasker kunde delas ut till svenskarna. Allt detta lades ner.

2015 beslutade riksdagen att Sverige ska ha ett civilt försvar. Men tio år senare saknas ännu en tydlig ledning, både nationellt och regionalt. Grundproblemet är att i Sverige får inte en myndighet ge order till en annan. Vad som händer i ett akut läge visade snökaoset på E22 i januari 2024 när 1 000 bilar och människorna i dem fastnade i nästan ett dygn därför att ingen myndighet vågade klippa av vajerräcket mitt på vägen.

Regeringen har därför sedan flera år ett utredningsförslag på sitt bord om att vissa myndigheter vid krigsfara ska kunna ge order till andra (så kallad föreskriftsrätt). Men ingenting har skett. Riksrevisionen riktar i en rapport svidande kritik mot att regeringen inte förmått att ta ett helhetsgrepp. ”Det finns ingen proposition, rege­ringsskrivelse eller förordningsmotiv, som klargör vilka uppgifter och ansvar aktörerna har. Detta har gjort det svårt för aktörerna att veta vad de förväntas göra.”

Att planera och öva för sjukvård i krig borde ha högsta prioritet. Men när Socialstyrelsen påpekar för landets regioner att detta nu brådskar, så blir det svar av typen: ”Vi ska ta tag i det det här om tre år.”

Vi har alla fått hem broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” för att öka vår egen beredskap. Men med statens och det civila samhällets beredskap är det alltså sämre ställt. Vi får verkligen hoppas att kriget inte kommer.