Miljörörelsen offrar naturen

Stora Sjöfallet är en av Sveriges äldsta nationalparker och tillkom genom ett riksdagsbeslut 1909. Tanken var att det magnifika vattenfallet – ”Nordens Niagarafall” som det kallades – skulle bevaras för evig tid. Trots att det låg otillgängligt mitt i vildmarken (det tog en vecka att vandra dit från farbar väg) utgjorde det i början av förra seklet ett av Sveriges mest fotograferade naturobjekt.

I politiken är evigheten emellertid ingenting heligt och förbluffande kort, så endast tio år senare beslutade riksdagen att bryta ut själva vattenfallet och sjö­systemet ur Nationalparken. Anledningen var bygget av Suorvadammen vid Akkajaure som skulle reglera Lule älv för kraftverket i Porjus, som hade invigts några år tidigare. När Sverige elektrifierades fick till och med landets mest magnifika vattenfall stå tillbaka.

Energiproduktion har alltid inneburit en kostnad i form av förlorade naturvärden. När Stora Sjöfallet torrlades fanns ingen miljörörelse att tala om, men kritiska röster höjdes likväl mot regleringen av älven. Kungliga Vetenskapsakademien varnade för de oskattbara naturvärden som skulle gå förlorade. Men elektrifieringen ­vägde tyngre.

Under rekordåren efter andra världskriget steg energiförbrukningen med 7 procent per år, vilket innebar att kapaciteten behövde fördubblas vart tionde år. Statliga vattenfall hade redan före kriget börjat köpa fallrätter i älvarna i nedre Norrland. De ökade behoven fick dem dock att söka sig allt längre norrut, till de stora Norrlandsälvar som ännu inte reglerats. Den här gången fanns dock ett organiserat motstånd.

När den nya naturskyddslagen trädde i kraft 1952 blev bland andra Svenska Naturskyddsföreningen och Samfundet för Hembygdsvård sakkunniga i frågor som rörde naturskydd och landskapsskydd. Tillsammans med Svenska Turistföreningen växte den så kallade Naturvårdsdelegationen, som motsatte sig utbyggnaden av Norrlandsälvarna, fram.

Konflikten mellan delegationen och Vattenfall utmynnade i den så kallade Freden i Sarek, en överenskommelse som träffades 1961. Då bestämdes vilka svenska älvar som fick byggas ut med vattenkraft och vilka som skulle skyddas. Överenskommelsen innebar att 28 älvar (bland dem Torne älv, Kalixälven och Pite älv) undantogs från utbyggnad, att 14 älvar fick uppskov i upp till 10 år och att 28 älvar (bland annat Vindelälven) godkändes för utbyggnad.

När vattenfall några år senare presenterade sina planer för utbyggnad av Vindelälven tog protesterna fart igen, och den här gången skulle de komma att växa till orkanstyrka. Vad som började med lokala protestgrupper utvecklades till en landsomfattande rörelse. Kulturpersonligheter som Evert Taube engagerade sig. ­Denne skrev rentav ett telegram till statsminister Tage Erlander (som också publicerades i Expressen) där han hotade att lämna landet för att aldrig mer återvända om utbyggnaden av Vindelälven blev verklighet.

Naturvännerna gick segrande ur striden om Vindelälven, som ännu i denna dag är oreglerad. Värt att notera är att det var den politiska högern som ville bevara naturen, medan vänsterblocket förespråkade en utbyggnad. Älvstriden blev dock till slut ohållbar för den socialdemokratiska regeringen och våren 1970 tvingades den nye statsministern Olof Palme att vika sig för opinionen och istället satsa på kärnkraften, som av naturvänner ansågs vara mindre skadlig än vattenkraftsutbyggnaden. Till exempel förespråkade Naturskyddsföreningen länge kärnkraft utifrån miljöargument.

Kärnkraftsfrågan var inte politiskt laddad i Sverige förrän 1973, då Centerpartiet valde att göra kärnkraftsmotstånd till en profilfråga. Olyckan vid kärnkraftverket Three Mile Island utanför Harrisburg i USA 1979 blev startskottet för en bredare proteströrelse mot kärnkraften. 1980 hölls folkomröstning om kärnkraftens framtid. Vann gjorde ”Linje 2” som gick ut på att kärnkraften skulle avvecklas senast 2010. Värt att notera var att väljarna inte hade något alternativ att välja på som gick ut på långsiktig utbyggnad av kärnkraften.

Idag vet vi att delar av denna rörelse liksom den till stora delar överlappande fredsrörelsen (som förespråkade en ensidig västlig nedrustning) influerades och finansierades av Sovjetunionen och dess underrättelsetjänst KGB. Sovjet­regimen hade ett intresse av att undergräva en långsiktigt hållbar energipolitik i väst, samtidigt som den satsade på massiv utbyggnad av kärnkraften på hemmaplan. Ironiskt nog var det ett haveri vid ett sovjetiskt kärnkraftverk i Tjernobyl i dagens Ukraina­ 1986, som skulle förse kärnkraftsmotståndarna med dess tyngsta argument.

Ryssarnas intresse för europeiskt kärnkraftsmotstånd har fortsatt även efter kommunistblockets sammanbrott och särskilt den tyska miljörörelsens seger i form av avvecklingen av de tyska kärnkraftverken har varit en stor framgång för den ryska energipolitiken. Även efter den ryska invasionen av Ukraina 2022 köper EU:s medlemsstater energi från Ryssland för mer pengar än man stöder Ukrainas försvar med.

När växthuseffekten under 1990-talet seglade upp som den viktigaste miljöfrågan kunde man tänka sig att synen på kärnkraft skulle omprövas inom miljö­rörelsen. Naturskyddsföreningen hade alltså fram till 1970-talet varit förespråkare av kärnkraft, av miljöskäl. Idag är kärnkraftstekniken betydligt säkrare än på 1970- och 80-talen, och de flesta av dåtidens motargument är obsoleta. Samtidigt är efterfrågan på fossilfri energiproduktion större än någonsin. Likväl är kärnkraftsmotståndet inom den organiserade klimat- och miljörörelsen kompakt.

Den brittiske författaren och journalisten Mark Lynas fick stort internationellt genomslag med sina böcker om klimatförändringarna, Oväder (2004) och Sex grader till helvetet (2007) som hyllades av den samtida klimat- och miljörörelsen. När Lynas 2010 kom ut som kärnkraftsförespråkare blev han emellertid persona non grata inom samma rörelse. För de tongivande organisationerna inom klimatrörelsen är energifrågan inte längre en fråga om målkonflikter, där de olika energislagens för- och nackdelar ur ett miljöperspektiv ställs mot varandra. Kärnkraftsmotståndet är istället ett axiom.

Idag ser vi återigen hur stora naturvärden offras för energiproduktionen, precis som i början av 1900-talet. Återigen är det känsliga naturområden i Norrlands inland och fjällvärlden som ligger i skottlinjen, men också känsliga kustmiljöer. Precis som förra gången är vänstersidan pådrivande för den storskaliga utbyggnaden av vindkraften, medan lokala protestgrupper ofta har sin hemvist på den andra sidan av blockgränsen. Men i grund och botten är det inte en höger–vänsterfråga, utan en strid mellan dem som lever nära de berörda naturområdena och dem som lever i storstadsområden långt där­ifrån och betraktar miljöfrågorna som rena abstraktioner.

Vindkraftsutbyggnaden är vår tids ­älvstrid. Återigen ställs centralmaktens planering av energiproduktionen mot naturen, lokalsamhällen och de männi­skor som lever och verkar där. Den här gången har dock den organiserade miljö­rörelsen valt att ta energibolagens parti mot de lokala grupper som kämpar för att rädda naturen. Bolagen har därför lobbat för att det kommunala vetot mot vindkraftsetableringar avskaffas, då folkliga opinioner blivit ett påtagligt hinder för den storskaliga omvandlingen av enorma naturområden till vindkraftsindustri.

På ort efter ort i havsbandet och i fjällvärlden protesterar de boende mot att utsikten, turismen, renbetet och den biologiska mångfalden hotas. Orter blir obeboeliga då de hamnar i skuggan av de brummande jättarna i vad som med en eufemism beskrivs som ”vindkraftsparker”. Några parker är det emellertid inte fråga om, snarare är det storskaliga industriområden som får kraftsverksdammarna i Norrlandsälvarna att blekna i jämförelse.

Det handlar om enorma arealer. I markbygden utanför Piteå finns idag 600 vindturbiner. Nästan dubbelt så många ska det bli när utbyggnaden är klar. Samtidigt blir snurrorna högre och högre. De som planeras idag är runt 300 meter höga, det vill säga ungefär lika höga som Nackamasterna, för att använda en liknelse som stockholmare kan relatera till. För att förstå hur de boende i vindkraftsetableringarna reagerar kan man fråga sig vad Nackaborna skulle tycka om sådana 600 master ytterligare i Nackareservatet.

Det handlar inte bara om utsikten. Vindkraftverken har en kort livslängd, ungefär 30 år, men spåren de lämnar på marken, och på havsbottnen, är bestående i form av gjutna fundament som det är högst oklart vem som ska ta ansvar för när turbinen ovanför har tjänat ut.

Tack vare vattenkraften och kärnkraften hade Sverige fossilfri energiproduktion långt innan detta hamnade högst upp på den politiska agendan. All energiproduktion kommer dock med ett pris. När Stora Sjöfallet torrlades 1919 var politikerna medvetna om den uppoffring som gjordes för att öka energiproduktionen. När de stora Norrlandsälvarna reglerades under rekordåren tog miljörörelsen strid för naturen. Idag offras naturen för elproduktionen i ännu större utsträckning, men idag ofta med miljörörelsens goda minne.