Marmor och kött

I Lars Gyllenstens bok Kains memoarer från 1963 utvecklar berättaren hur människor betraktar den omgivande öknen som något negativt eller ont:

För den ene är öknen god, därför att han får sin bärgning genom att känna dess vägar och vanor och genom att leda karavaner och handelståg därigenom. För den andre är den ond, därför att den gör intrång på hans fält och trädgårdar och betesmarker. […] Emellertid är öknen, om den får vara för sig själv, varken elak eller välvillig utan liknöjd. […] Öknen är genomvävd av folks fantasier, farhågor och förväntningar, och det är detta som gör att man överhuvudtaget lägger märke till den. På samma sätt är det med allting, som människorna kommer i beröring med […] Allting är en blandning av sådant, som det är, och av sådant, som människorna tycker att det är eller att det borde vara eller fruktar att det är.

Vad berättaren – och väl Gyllensten – vill uttrycka är ett slags värderelativism. Det finns inget som i absolut bemärkelse är gott eller ont, vackert eller fult. Det är vi människor som bestämmer oss för att betrakta det ena som gott, det andra som ont, och så vidare. Sådana synsätt har en lång historia med rötter i den antika filosofiskt–intellektuella rörelse som kallas sofistiken, med företrädare som Protagoras (400-talet f.Kr.), som formulerade sentensen ”Människan är alltings mått” (den så kallade homo mensura-satsen, av latinets homo ”människa” och mensura ”mått”). Och temat är inte mindre aktuellt idag – bland exemplen kan nämnas den så kallade error theory, en inriktning inom praktisk filosofi, som ser värdeuttryck som ”rätt”, ”fel”, ”gott” och ”ont” som misstag, eftersom de grundar sig på mänskliga felslut.

Något som ofta tjänar som en nyttig, fast för somliga bara förskräckande, lektion i hur våra egna värderingar och plägseder är valda och inte naturgivna är bekantskap med andra kulturer, och inte minst med det förflutna. En epok, och ett område, som i hög grad utgjort, och fortfarande utgör, ett omvälvande möte med det ”Andra” (eller, för några, som de menar, med det ”Egna”) är den grekiska antiken och närmare bestämt dess syn på sexualitet i allmänhet och homosexualitet och pederasti i synnerhet. Detta är ett tema som under lång tid marginaliserats på grund av senare epokers annorlunda värderingar och ett ”marmorideal”, som inte tillåtit grekerna att framstå i ofördelaktig dager.

Man står här inför ett material – traderat till oss i form av ”skärvor och viskningar”, som Gunnar Ekelöf skrev – som är dels explicit, dels gåtfullt, vilket föranleder frågan: ”Tänkte grekerna på ett radikalt annorlunda sätt än vi kring sexualitet och kärlek och vad säger oss detta i så fall om oss själva?” Detta synsätt möter vi exempelvis i Hans Lichts förord till den egna översättningen av ett verk som tidigare tillskrivits kejsartidsförfattaren Lukianios, Erotes (”Kärlekar”). Inledningen, som skrevs 1920, bär vinjetten Panta rhei (”Allt flyter”):

Det berömda yttrandet ”Allt flyter”, med vilket den store filosofen Herakleitos från Efesos ville beskriva hela den mänskliga tillvarons föränderlighet, kan man också använda om våra synsätt på moralens område och om kärlekens natur. Det står fast att kärleken i alla tider har tillhört de starkaste krafterna bakom allt mänskligt handlande. Men lika säkert är att kärleken under den grekiska antiken låter sig urskiljas som något helt annat än kärleken idag och att den tog sig uttrycksformer som helt och hållet avviker från våra samtida.

Homosexualitet, särskilt manlig sådan, har av eftervärlden starkt associerats med det antika Grekland, så till den grad att man som beteckningar på homosexualitet i allmänhet, och den antika i synnerhet, myntat uttryck som ”grekisk kärlek” eller den ”grekiska lasten”. Det man sett som mest annorlunda, och – i modern tid – som särskilt anstötligt, är den grekiska homoerotiska ”gossekärleken”, pederastin.

Till och med själva ordet har vi lånat från grekiskans pais, ”pojke” och erastês, ”älskare”/ ”beundrare”, även om uttrycket i den antika grekiskan har en annan – och framför allt harmlösare – konnotation än pederasti och pederast idag (för att inte tala om pedofili och pedofil, likaledes härledda från grekiskan). Som ett exempel på hur man velat blunda för denna sida av den grekiska antiken kan nämnas E. M. Forsters roman Maurice, författad 1913–1914, men publicerad först efter Forsters död 1970, där en lektion i grekiska i Cambridge beskrivs. Läraren, som troligen är kalkerad på någon autentisk person från Forsters egen tid som collegestudent, avbryter en elev som levererar en tadellös översättning av en grekisk text och instruerar honom torrt: ”Utelämna: anspelningen på den onämnbara grekiska lasten!”

I W. Kranz Grekernas kultur (1943) sägs vidare att hos grekerna ”det naturliga ofta slog över i det onaturliga, som aldrig kan accepteras”. Alla var dock inte lika restriktiva, och inte heller alls fördömande. Ett citat ur Lichts förord talar för sig självt:

Hur mycket av storhet och skönhet … som gossekärleken har skänkt Grekland kan här inte uttömmande skildras, nej, inte ens antydas […] Så mycket är dock säkert: i hjärtat av den hellenska kulturen befi nner sig det känslointensiva förhållandet mellan män – vuxna mäns umgänge med ungdomar av samma kön. Gossekärleken var en av källorna – kanske den viktigaste – till Hellas storhet och skönhet.

Intresset för den grekiska sexualiteten, i synnerhet homoerotiken och pederastin, med åtföljande diskussioner om vad grekerna egentligen tyckte och gjorde och med vem, går långt tillbaka i tiden och har i vår samtid fl ammat upp rejält. Romaren Cicero betraktade fenomenet som rent grekiskt till sitt ursprung och som föraktligt. En modern pionjär på området var den tyske antikhistorikern Karl Otfried Müller, vars bok om en av de grekiska folkstammarna, dorerna (Die Dorier 1824), gjorde gällande att rötterna till den ”grekiska lasten” var att söka hos detta folk, som ansågs tidigt ha invaderat och befolkat bland annat Sparta och Kreta – områden som enligt antika källor hade starka inslag av homoeroticitet och pederasti. (Ett kuriosum i sammanhanget är att Oscar Wilde anses ha inspirerats av Müllers bok, i engelsk översättning, till att benämna huvudpersonen i sin berömda roman Dorian Grays porträtt).

År 1907 följde ytterligare ett tyskt pionjärarbete, nämligen Erich Bethes artikel om dorisk gossekärlek, ”Die dorische Knabenliebe”, där de infödda grekerna rentvåddes från ansvaret för sin klandervärda pederasti, eftersom åter den invaderande doriska folkstammen sågs som den som infört den. Nästa bidrag av substans på området kom först 1978, med K. J. Dovers monografi Greek Homosexuality, som fortfarande, menar många, presenterar temat på ett sätt som ingen hitintills lyckats överträffa. Dover tog i mångt och mycket avstamp i det rika material av antika vasmålningar som avbildar kurtis eller fullbordade sexuella handlingar, huvudsakligen män emellan. Hans syfte var att behandla homosexualitet i det antika Grekland mera allmänt, det vill säga inte bara manlig sådan och inte bara pederasti, men materialet begränsade honom.

Mycket tongivande blev senare Michel Foucaults Sexualitetens historia. På senare år märks en veritabel flora av böcker om antikens sexualitet, bland andra K. Ormands, Controlling Desires (2009), A. Lear & E. Cantarellas, Images of Greek Pederasty ([2008]2010) och J. Davidsons över sexhundra sidor tunga The Greeks and Greek Love (2007). Av de nyare böckerna har i synnerhet Davidsons uppmärksammats. Flera recensenter kritiserade boken eftersom de menade att den dels var dåligt redigerad (”vetenskaplig splatter”, kallade någon den), dels alltför politiskt korrekt. Davidson ser, i linje med dagens västerländska normer och ideal, livslånga monogama förhållanden emellan män i det grekiska materialet och tonar ned pederastin genom att introducera begreppet homobesottedness, ”homofascination”, som en mildare variant av generationsöverskridande kärlek män emellan än den erotiska. Detta verkar dock föra oss tillbaka till äldre tiders idealiserande tolkningar av grekisk pederasti i termer av ”platonsk kärlek” och ”pedagogisk Eros”, vilken tänktes som ett mera sublimerat, andligt-intellektuellt förhållande av typen mentorskap.

På det svenska språkområdet har nyligen Uppsalagrecisten Dimitrios Iordanoglou publicerat en mindre essäsamling, som inbegriper grekernas sexuella attityder (Antiken by Night: Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen). Här slås många öppna dörrar in i syfte att störta både grekerna och antikforskarna från förmenta piedestaler. Trots anspråk på att bryta mot tabun ger dock Iordanoglou stundtals uttryck för tämligen trångsynta synsätt, i synnerhet vad gäller den grekiska homoerotiken. I volymens första essä, där Iordanoglou tolkar ett hellenistiskt epigram som handlar om ett heterosexuellt analsamlag, ansluter han sig till äldre hypoteser: kärlek mellan äldre och yngre män under den äldre antiken var en ”social institution”, och man gick inte längre än till ”interkruralt” sex, det vill säga samlag mellan låren, vilket för honom medför att pederasti är relevant för tolkningen av dikten endast i termer av ”intertextualitet”. Detta är dock förlegade åsikter, som motsägs av både text- och bildmaterial. Det har antikhistorikern Glen Bowersock nyligen argumenterat övertygande för i sin recension av Davidsons och Lears & Cantarellas böcker i The New York Review of Books.

I uppfattningen av den grekiska sexualiteten, som den möter oss i senare epokers behandling av såväl text som bild, hör vi olika ”röster” och ser olika ”speglingar” från uttolkarnas håll. Detta är av allt att döma endast en del av ett mera allmänt behov av att konstruera grekerna som en spegelyta för oss själva, vilket ofta leder till vanskliga resultat. Redan den svenske grecisten Albert Wifstrand påpekade i sin essäsamling Bakgrunder (1961) att det västerländska kulturella arvet från grekerna, utöver ett visst ”faktiskt” arv, ”består av ett drömarv, ett inbillningsarv, ett stämningsarv, ett luftarv […] utan egentlig täckning i den antika verkligheten”.

Grekernas syn på kärlek och erotik, mellan norm och praxis – varför detta engagerar och intresserar så många än idag – blir sålunda ett specialproblem, om än ett av vikt. En enkel förklaring är att det förfl utna och nuet hänger ihop och att ”dået” belyser ”nuet” och vice versa. En annan möjlig förklaring vore att grekerna på det här området var så speciella, eller rentav unika, att de därför aldrig upphör att fascinera (detta menar till exempel Bowersock).

Visserligen omfamnar jag tanken på grekerna som på många sätt ”mirakulösa”, men just på det här området tror jag att de bara var särskilt mänskliga samt på ett ”naivt” sätt befriade från vår tids normer och skrupler.