En tjänsteman i Kreml

NÄR VLADIMIR PUTIN strax före klockan tolv på nyårsafton 1999 talade till det ryska folket som nybliven president sade han: ”Staten kommer att stadigt stå fast för att skydda yttrandefriheten, samvetsfriheten, frihet för massmedier och äganderätt, allt det som är den viktigaste grunden i ett civiliserat samhälle.” Den omöjliga tanken att Putin skulle upprepa dessa ord om han nu återväljs till president i mars 2012 visar att mycket har hänt sedan 1999. Då var Putin oprövad och ny, medan det som nu väntar kan vara ytterligare tolv år med tandemparet Putin-Medvedev.

Vid förra maktskiftet kallade Jeltsin till sig Putin på nyårsaftonens morgon och meddelade sitt beslut att avgå. Putin hade då bara några timmar på sig för att förbereda sig att bli Rysslands nya president. Han fick väskan med nycklarna till Rysslands kärnvapen klockan två, hade några möten med säkerhetsrådgivare och regeringsmedlemmar, skrev under sitt första presidentdekret där familjen Jeltsin fick immunitet mot alla åtal varefter han spelade in sin egen adress till folket. Därpå beställde han fram en helikopter för att flyga till Tjetjenien och fira nyår med de ryska trupperna där. Tyvärr var vädret så dåligt att man fick landa i Dagestan men kom så småningom till Tjetjenien. Medan resten av världen firade in det nya millenniet valde Putin att visa upp sig som den ledare han ville framstå som: en kraftkarl, en handlingsmänniska, en som skulle återföra Ryssland till den plats i världen som gått förlorad under Jeltsins tid på 1990-talet. Hans programförklaring var att det var dags att återgå till ”normalitetens politik” efter revolutionerna på 1900-talet. Samtidigt ville han stärka Rysslands position, men för att kunna göra det behövde han stärka den ryska statsapparaten som under lång tid i Sovjetunionen hade fått bära bördan av att styra över ett motsträvigt imperium, och som under Jeltsin plundrades på stora tillgångar.

Putins tolv år vid makten innehåller flera perioder. Den första kännetecknas av en smekmånad med både ryssarna och omvärlden. Att Putin var den första utländska ledare som ringde och uttryckte sitt stöd till president Bush den 11 september 2001 ger en bild av vad Putin ville uppnå med sitt samarbete med USA. Hans hårda politik mot ”de tjetjenska terroristerna” fick nu mer legitimitet, och i likhet med den amerikanska regeringen såg den ryska mellan fingrarna med de övergrepp som begicks i kampen mot terrorismen. Putin visade prov på en rå attityd och talade om ”aporna som skulle skjutas även när de satt på toaletten”.

EN NY PERIOD inleddes när Ryssland, liksom andra europeiska länder, försökte hindra USA att anfalla Irak i mars 2003. Natos utvidgning österut försämrade relationerna ytterligare. Efter Sovjetunionens upplösning har tre av de förra sovjetrepublikerna – de baltiska länderna – och ytterligare nio före detta kommuniststater blivit medlemmar. Både Georgien och (tidigare) Ukraina har uttalat önskemål om medlemskap. Detta trots att Tysklands tidigare förbundskansler Helmut Kohl hade lovat Gorbatjov att Nato inte skulle utvidgas österut om bara Östtyskland fick införlivas i Västtyskland. För både Putin och en stor del av ryssarna förblir Nato en fiende.

Men oljepriset var högt, pengarna flödade in och välståndet bredde ut sig. Löner och pensioner betalades ut, livet blev tryggare och opinionssiffrorna för den sittande presidenten pendlade länge på en hög nivå mellan 60 och 70 procent. Problemet med att Putin enligt den ryska konstitutionen bara kunde sitta i två perioder löstes genom att Putin utsåg Dmitrij Medvedev till sin efterträdare och sig själv till premiärminister. Taktiken lyckades, först genom att det nya ”maktpartiet” Enade Ryssland, som fick nära 65 procent i dumavalet i december 2007, utsåg Medvedev till sin kandidat och sedan då drygt 70 procent av de röstande valde honom till president i mars 2008. Maktskiftet innebar inga politiska förändringar, och den nye presidenten sade sig vilja fortsätta den politik som hans företrädare stått för.

SÅ UPPSTOD FRÅGAN om hur tandemparet skulle göra i presidentvalet 2012. Medvedev har förlängt presidentperioden till sex år. Putin kan därför, om han blir omvald, kandidera för ytterligare sex år. Kanske blir det alltså ytterligare tolv år med Putin. Läget är dock mycket annorlunda nu än år 2000. Utvecklingen de gångna tolv åren har inneburit en återhämtning av det ryska samhället och uppkomsten av en välutbildad medelklass, speciellt i de stora städerna. Dessutom, vilket kanske är viktigare, har det vuxit upp en ny generation som knappast kommer ihåg Sovjetunionen, men däremot kaoset på 1990-talet. De har till stor del gynnats under Putin, och även om det är Putin närstående personer som fått de viktigaste företagen och de finaste titlarna så regnade en hel del av exportpengarna ner på de unga och företagsamma. Lägg till detta uppkomsten och utbredningen av sociala medier bland den yngre medelklassen, vilket inneburit att den ryska staten inte längre har monopol på informationsspridning.

Här har Putin-Medvedev gjort ett misstag. Istället för att låta frågan om efterträdare ha sin gilla gång genom att olika partier valde sina kandidater, gjorde duon själv upp om den politiska framtiden bakom stängda dörrar. Putins parti Enade Ryssland gick som en direkt följd bakåt med nära 15 procent i dumavalet i december 2011, även om det fortfarande var störst med nära hälften av rösterna. Det var uppenbart att även denna höga siffra hade uppnåtts med hjälp av ett utbrett valfusk, vilket föranledde att den oppositionella kören växte lavinartat.

Frågan är varför Putin-Medvedev så ogenerat tillät valfusk. Kanske erinrade de sig Stalins gamla paroll: ”Det spelar ingen roll hur människor röstar, det är de som räknar rösterna som avgör valet”. De stora demonstrationerna som har pågått nu efter valet kanske inte hotar Putin-Medvedev särskilt mycket på kort sikt, men de är ett tecken på att en psykologisk förändring har ägt rum. Om det blir lika uppenbart valfusk i presidentvalet kan man räkna med än större protester.

GRUNDPROBLEMET ÄR att Putin, och kanske ännu mer än Medvedev, saknar ett sammanhängande politiskt program. Här blir en viktig aspekt av Putins maktutövning synlig: han är ingen politiker i någon vanlig mening. Alltifrån sin tjänstgöring i KGB till Putins senare karriär under Jeltsin har han alltid utfört uppdrag åt någon annan. När han plötsligt blev president uppfattade han det som att han av det ryska folket fick uppdraget att rädda Ryssland. Det har han också lyckats med på flera sätt. Ryssland år 2012 är ett annat Ryssland än år 2000 och vid sidan av turen med de höga olje- och gaspriserna har Putin trots allt skött Rysslands väg tillbaka till världssamfundet skickligt. Putin har dock misslyckats med att få slut på korruptionen och maktmissbruket. Det är Putins akilleshäl.

Därför är hans arroganta ledarstil och eventuellt ännu ett valfusk avgörande inför presidentvalet. Han framstår nu själv som en fullfjädrad byråkrat, som med allehanda trix och knep ser till att sitta kvar vid köttgrytorna.

Och om han plötsligt skulle bli en sann politiker finns det en sak han inte kan gå ut och proklamera som sitt program, nämligen ”om jag blir vald kommer jag att stadigt stå fast för att skydda yttrandefriheten, samvetsfriheten, frihet för massmedia och äganderätt, allt det som är den viktigaste grunden i ett civiliserat samhälle”.

Säger han det inför valet skulle alla gapskratta, och då är valet redan förlorat.