Religionens gränser

Men hans försök att på vetenskaplig grund ”bevisa” varför man bör tro var och förblir osedvanligt originellt. Pascals tanke – som torde vara historiens första mer utarbetade beslutsteoretiska kalkyl – var att de fördelar som man har av att leva gudfruktigt, nämligen att efter döden belönas med evig vistelse i Paradiset, vida överstiger fördelarna av att i jordelivet strunta i kristendomens påbud. Matematiskt kan resonemanget kokas ner till en formel som säger att hur liten sannolikheten än är för att Gud existerar, kommer resultatet ändå att bli detsamma, nämligen oändligt, när man multiplicerar denna sannolikhet med det oändliga värdet av ett liv efter detta i Paradiset.

Man kan tänka sig Pascals aktör stående på ett tomt fält efter döden: antingen kommer han eller hon till himlen eller så händer inget. Även i det senare fallet grämer man sig knappast alltför mycket. Insatsen var ändå förhållandevis liten i relation till den extremt höga vinst som faktiskt var möjlig. Men hur ser det ut i ett läge där det enbart inom ramen för den kristna tron finns ett hundratal alternativa idéer om hur man ska agera i jordelivet för att komma till paradiset (i den mån som nu kristna teologer idag överhuvudtaget gör utfästelser om ett liv efter detta i Pascals mening)? Och där det dessutom finns en uppsjö av små sekter samt ett antal stora religioner med mer eller mindre apokalyptiska föreställningar, vilka i sin tur kan delas upp i fraktioner med divergerande föreställningar om vad som krävs för att man ska få framleva sina dagar med 72 oskulder (eller vindruvor som somliga uttolkare menar) i himlen eller bli hämtad i rymdskepp (som amerikanska Heaven’s Gate-sekten förutskickade)?

Det hela blir inte lättare av att flera av dessa religioner eller sekter dessutom hävdar att den som inte tror på förkunnelsen kommer att lida för evigt i helvetet eller tvingas till ett nytt lidandehelvete på jorden (i form av buddhismens reinkarnation). Med tanke på den höga sannolikheten att, vilken religion man än väljer, hamna i något slags helvete kommer frågan om man ska ägna livstid åt religiöst påbjudna försakelser i ett nytt ljus.

DET SEKULÄRA SAMHÄLLET, som är en oundviklig konsekvens av den ökade globaliseringen och som samtidigt utgör en garant för religionsutövning i en mångkulturell kontext, medför att religionen förvandlas till en mer privat angelägenhet. Den fråga som den moderna människan idag ställer sig handlar kanske inte så mycket om ett liv efter detta som om religionen kan erbjuda en meningsfull tillvaro under ens livstid, i en värld präglad av konsumism och omedelbar behovstillfredställelse.

Den nyateism som har vuxit sig stark på senare tid tycks – som så många radikala rörelser nuförtiden – leva i det förgångna, nämligen i tron att kalkyler av Pascals slag fortfarande påverkar människors livsval. För de mer hårdföra ateisterna handlar det om att befria alla oss som inte delar deras åsikter från de vanföreställningar som förutsätts begränsa vår livsföring. Man utgår från att den centrala motsättningen är mellan å ena sidan rationalism, vetenskap och förnuft och å andra sidan religion, tro och oförnuft. Därmed blundar man för hur avgörande den judeo-kristna traditionen har varit för framväxten av det vetenskapliga tänkandet, detta genom att världen förutsattes vara skapad av en förnuftig och intelligent gudomlighet – och att det alltså finns en rationell ordning att avtäcka.

Därtill kan man fråga sig i vilken mån som avvecklandet av Gud kan erbjuda befrielse och ökad frihet. Ser vi till de trosföreställningar som är styrande för de moraliserande klasserna i dagens samhälle, kan man notera att dessa föreställningar rymmer samma slags grundelement som kristendomen, med skillnaden att den ödmjukhet som utgör så många religioners innersta kärna har ersatts av den sorts dogmatism och intolerans som tenderat att försvinna i och med religionernas anpassning till det sekulära samhället.

KRISTENDOMENS KRETSANDE kring skuld, arvsynd och straff avspeglar sig i denna sorts moderna trosföreställningar, där vår påstådda gemensamma europeiska skuld uppfattas härröra ur kolonialism, ur andra världskrigets fasor, ur det patriarkala förtrycket av kvinnor, ur kapitalismens rovdrift på naturens resurser eller ur imperialismens utnyttjande av andra kontinenters människor och naturresurser. Ur denna upplevelse av vår gemensamma skuld och synd emanerar ideologier som feminism, postkolonialism och marxism, vilka i likhet med kristendomen byggs upp kring millenaristiska föreställningar om ett utopiskt lyckorike som ska infinna sig när vi har kommit tillrätta med de missförhållanden som skapats av våra syndfulla beteenden.

Med sin övertygelse om sin egen obestridliga godhet och rättrådighet när det gäller att bearbeta denna skuldproblematik erinrar dagens moraliserande klasser inte så lite om dogmatiska präster under den skolastiska medeltiden eller under 1800-talet, där vi möter dem i förlöjligad form i det moderna genombrottets litteratur. Det dogmatiska i sammanhanget består i att alla som inte delar föreställningarna om vår kollektiva skuld och synd (samt om det stundande tusenårsriket) döms ut som företrädare för samma slags ondska som återfinns inom alla manikeiska föreställningskomplex.