Tärningen är kastad

Det av USA genomförda regimskiftet i Irak, med en av shiamuslimer dominerad regering, har gett Iran en politisk roll i landets inrikespolitik. I Bahrain har den shiamuslimska majoritetens revolt mot det saudiallierade schejkdömet sporrats av Iran. I södra Libanon stöder Iran Hizbollah med militärt och civilt bistånd. Och i Persiska viken är det bara den amerikanska femte flottan som kan fungera som balanserande kraft mot den iranska marinen. Utöver detta förbereder Iran även tunga åtgärder mot talibanerna i Afghanistan när västs militära engagemang avvecklas år 2014.

Till denna geopolitiska verklighet måste läggas en geostrategisk dimension som manifesteras i ett iranskt nukleärt program, vars syfte för omvärlden förefaller diffust men ändå hotfullt. Skulle Irans program för anrikning av uran leda till tillverkning av kärnvapen skulle detta få allvarliga både regionala och globala säkerhetspolitiska konsekvenser. Det skulle gälla säkerheten för både Israel och Irans arabiska grannar Saudiarabien, Egypten, Persiska viken-staterna och Jordanien. Det skulle också i realiteten bli slutet för det internationella avtalet mot spridning av kärnvapen, NPT.

Det ankommer främst på USA att, med sitt engagemang för säkerheten i Mellanöstern, finna ett politiskt förhållningssätt till Irans nukleära program. Men Iran förbryllar. Landet har varit en utmaning för varje amerikansk administration sedan president Carters tid. Det är därför som Trita Parsis bok A Single Roll of the Dice om Obama-administrationens strävan att finna en rationell hantering av Iran och i synnerhet dess nukleära program ger en så utomordentlig vägledning.

Trita Parsi (född i Iran,uppväxt i Sverige, utbildad i USA) har en speciell förmåga att läsa och förklara hur Irans ledning förhåller sig till den nukleära problematiken, vare sig det gäller den högste ledaren, ayatolla Khamenei, president Ahmadinejad, ekonomiska intressenter, revolutionsrådet eller de kretsar som utgörs av landets reformister. Men samtidigt kan han ge läsarna en unik inblick i de avvägningar som Obama har tvingats göra då Parsi även under perioder fungerat som rådgivare till Obama-administrationen.

Amerika har med stöd i FN:s säkerhetsråd lyckats få till stånd hårda ekonomiska sanktioner mot Iran och till viss del även politisk isolering av landet. Därtill har Iran utsatts för lågskaligt våld. Ingenjörer och vetenskapsmän, engagerade i Irans nukleära program, har dödats och cyberattacker mot landets anläggningar för anrikning av uran har genomförts. Någon mer märkbar försening av anrikningen tycks dessa aktioner inte ha åstadkommit. Denna politik har emellertid gjort det svårare för de moderata krafterna i landet att argumentera för att Iran ska vidmakthålla den nu tio år gamla frysningen av utveckling av kärnvapen.

Ett politiskt problem med säkerhetsrådets agerande är att sanktionsbesluten inte tydligt anger villkor för när, och på vilka grundvalar, sanktionerna kan lyftas – vilket försvårar förhandlingarna med Iran. Inom Obama-administrationen har det funnits de som varit oroliga för att fortsatta påtryckningar, utan utsikt till lättnader, efterhand kommer att stärka de krafter i Teheran som yrkar på att Iran ska lämna NPT och därmed sitt åtagande att inte utveckla kärnvapen. Då skulle också de internationella inspektionerna av Iran upphöra och omvärlden förlora möjligheter att upptäcka om Iran verkligen skapar en egen kärnvapenkapacitet.

Parsi beskriver hur Obama redan vid sitt tillträde som president för fyra år sedan förstod riskerna med att sanktions- och påtryckningspolitiken skulle kunna leda till ett iranskt beslut att konstruera kärnvapen. Han tog initiativet att ”med en utsträckt hand” vända sig till Irans ledning och inbjuda till en dialog om de nukleära frågorna. Men den religiösa ledningen i Teheran, som just skakats av den ”gröna” ungdomsrevolten och stödet för de moderata krafterna i samband med presidentvalet, grep inte den utsträckta handen. Man diskuterade men kunde inte förmå sig att formulera ett snabbt svar till den otålige amerikanske presidenten.

Trots detta tog Obama-administrationen efter en tid ett nytt initiativ, denna gång tillsammans med Ryssland (utan att samråda med USA:s västallierade, vilka var skeptiska). Den gemensamma planen innebar ett utbyte av nukleärt material. Iran skulle enligt planen skicka stora mängder av sitt låganrikade uran (1 200 kg) till Ryssland, där det kunde upparbetas till 20 procent i form av bränsleplattor/skivor lämpliga endast för användning i Irans forskningsreaktor, TRR, med dess produktion av medicinska isotoper som används vid behandling av patienter med njur- och hjärtsjukdomar eller cancertumörer. Misstro mot amerikanerna och splittring i den högsta ledningen i Teheran ledde dock till att Obama inte kunde förverkliga denna eleganta plan.

Israel hade dock med oro sett Obama frestas av den av Iran ursprungligen lanserade idén om kärnbränsleutbytet. Man befarade att Iran skulle finna någon möjlighet att kringgå planen och säkra vägen till höganrikat uran för vapenändamål. Parsi menar att Obama å sin sida, av både inrikes- och utrikespolitiska skäl, var angelägen om att inte försämra USA:s relationer med Israel och sina egna allierade, där åtminstone Frankrike var starkt skeptiskt mot en alltför tillmötesgående politik gentemot ayatollorna i Iran. Och relationerna mellan Israels premiärminister Netanyahu och Obama har inte präglats av någon påtaglig värme.

Detta hindrade dock inte Turkiet och Brasilien från att år 2010 föreslå en nästan identisk plan för utväxling. Eftersom denna plan saknade amerikansk signatur kunde Iran lättare acceptera den. Men den preliminära brasiliansk-turkiska-iranska överenskommelsen stördes av att den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton, efter stor möda, hade lyckats förmå Ryssland och Kina att ansluta sig till en skärpning av säkerhetsrådets sanktioner mot Iran. Det amerikanska motståndet och säkerhetsrådets utökade sanktioner sänkte effektivt den brasiliansk-turkiska planen, till besvikelse för Iran .

Trita Parsi har gått grundligt tillväga. Han har inte bara haft tillgång till Iranspecialister i Vita huset och utrikesdepartementet i Washington utan även till flera iranska akademiker. Hans slutsats är att Obamas Iranpolitik har bestått av genuina försök till öppningar som illustreras av de första månadernas utsträckta hand och 2009 års förslag om kärnbränslebyte. Men Obamas initiativ har tyvärr präglats av otålighet. De måste lyckas omedelbart, annars dras de tillbaka. Titeln till Parsis bok är hämtad från ett uttalande av en amerikansk diplomat som sagt att Obamas Irandiplomati har varit som ett spel med tärning – ett enda tärningskast gäller, a single roll of the dice. Det rör sig om storpolitisk psykologi. Teheran och Washington behöver inte satsa allt, men det behövs mer än nybörjartur för att kunna bryta det fiendeskapande paradigm som håller båda sidorna fångna.