Europas misslyckande

Mellan april 1992 och oktober 1995 ödelades det europeiska landet Bosnien-Hercegovina. Fyrtio tusen av dess invånare dödades. Över en miljon människor fördrevs, deporterades eller flydde i fruktan för sitt liv. Ett okänt antal våldtogs, förödmjukades och traumatiserades. Krigets huvudsakliga offer var de bosniakiska muslimerna, som utgjorde över 80 procent av våldets civila dödsoffer. Regeringen i Sarajevo som representerade dem, liksom de kroater och serber som förblev lojala mot idén om ett enat, multietniskt Bosnien, begick förvisso en del allvarliga brott. Det är också sant att den kroatiska regeringen under president Franjo Tudjman och hans kroatisk-nationalistiska hantlangare i Bosnien spelade en ytterst fördärvlig roll. Men de främsta och ursprungliga lagöverträdarna var de radikala serbnationalisterna under ledning av den bosnienserbiske presidenten Radovan Karadzic och hans armébefälhavare Ratko Mladic, tillsammans med deras uppbackare i Belgrad, särskilt president Slobodan Milosevic och hans säkerhetsapparat. Inte mindre än 86 procent av de civila som dödades i kriget föll offer för serbiska grupperingar av ett eller annat slag. Därtill kommer att serberna, till skillnad från den bosniska regeringssidan, som aldrig helt förlorade sin särskilda multietniska karaktär, syftade till att skapa en etniskt ren stat, där varje spår av dess forna muslimska arv utplånats.

Den kampanj av etnisk rensning som drog fram över Bosniens muslimer, särskilt i nordvästra och nordöstra Bosnien, var inte resultatet av en gradvis upptrappning av spänningar mellan olika grupper. Den var inte en biprodukt av krig eller samhällsupplösning. Nej, den etniska rensningen var själva syftet med kriget. Den mest omfattande och brutala etniska rensningen – som den i Banja Luka och Prijedor i nordväst, och Foca, Zvornik och Bijeljina i öst – ägde rum utan några betydande strider alls. Konfliktens inledande stadier var alltså inte så mycket en fråga om krig som om en massaker där den serbiska militärens välrustade och organiserade styrkor utnyttjade sitt övertag mot försvarslösa civila. Det var resultatet av ett grymt secessionskrig, bedrivet av serbiska nationalister mot just de federala strukturer som gjorde det möjligt för dem att leva i samma stat. Detta krig handlade inte om att bevara Jugoslavien inom en jämställd federation. Inte heller handlade det främst om frågan om alla serber kunde förbli i en och samma stat. Det handlade inte ens om att genomdriva en serbisk dominans över resten av befolkningen i Bosnien och Kroatien. Vad kriget handlade om, för den bosnienserbiska ledningen i Pale, var i stället att säkerställa att endast serber skulle leva och bo i den nya ordningen väster om floden Drina, som skilde Bosnien från det egentliga Serbien. Följden av detta blev en strategi för krigsförbrytelser som kulminerade med massakern på över sju tusen muslimska män och pojkar vid Srebrenica sommaren 1995.

Det internationella samfundet misslyckades kapitalt med att förhindra detta brott. FN, EU och Europas stormakter vägrade under mer än tre år att ingripa. De förhindrade också envist alla andra länders – särskilt USA:s – försök att ge sådan hjälp. Genom sitt beslutsamma förespråkande av det internationella vapenembargot tillät de inte ens regeringen i Sarajevo att försvara sig. Denna policy ledde till en varaktig spricka i FN:s säkerhetsråd och i Nato, mellan Storbritannien och Frankrike och deras viktigaste allierade, USA. Hur stor andel av de tiotusentals mördade bosniska civila och miljoner flyktingar som ska tillskrivas denna förfelade politik går inte att veta, men säkerligen en betydande andel. Det var först mot slutet av sommaren och hösten 1995 som påtryckningar från USA lyckades få till stånd en intervention från Nato, som tillsammans med de USA-tränade kroatiska och bosniska styrkornas framryckningar till sist fick slut på kriget.

politiken rättfärdigades genom ett antal logiska trick. Å ena sidan avfärdade internationella statsmän, diplomater och experter allt tal om ”angripare” och ”offer” som ”överförenklat”; å andra sidan bortsåg de ofta från avgörande distinktioner för att fördöma ”alla parter” som ”i stort sett lika dåliga”. Å ena sidan tilldelades den bosnienserbiska armén rollen av en fruktansvärd och ondskefull fiende som inte kunde besegras annat än till stora kostnader och med risk för ett tredje världskrig; å andra sidan utmålades precis samma grupper, när de belägrade FN:s skyddade områden, som antingen alltför klena för att invadera svagt försvarade enklaver, eller som alltför återhållsamma för att vilja göra det. Å ena sidan blev bosnierna, på den brutala realpolitikens språk, tillsagda att göra upp med Milosevic, bosnienserberna och de militära realiteterna i allmänhet genom en orättvis fred; å andra sidan vägrade det internationella samfundet kräset att betrakta Franjo Tudjman som en potentiellt användbar och effektiv militär allierad till den bosniska regeringen. Å ena sidan anklagade de internationella parterna amerikanerna för att ”vägra smutsa ner händerna”; å andra sidan vägrade London orubbligt att acceptera någon strategi som inte garanterade total seger och en säker utträdesväg. För allt detta gick London i spetsen, men inte långt bakom följde Paris, flera andra europeiska makter och i själva verket de flesta ”internationella” parter som arbetade för EU och FN.

Det fundamentala problemet var krigets ”humanitarisering”, som oförtrutet förespråkades av New York, Bryssel, Paris och i synnerhet London. Detta tillät regeringar och det internationella samfundet att förneka existensen av en betydande strategisk och politisk kris mitt i Europa. Det innebar också, som en högt uppsatt brittisk militär kritiker konstaterade, att alla ansträngningar var inriktade på att ”mildra” problemets konsekvenser, snarare än att ta itu med problemet självt. Och för att citera Kofi Annan, under kriget chef för FN:s fredsbevarande insatser och senare generalsekreterare: ”Problemet, som var i skriande behov av en politisk/militär lösning, var att en av FN:s medlemsstater [sic], som lämnats till stor del försvarslös till följd av ett vapenembargo ålagt av FN, höll på att slitas i stycken av krafter inriktade på att ödelägga den. Detta var inte ett problem med en humanitär lösning.”

Om den internationella och europeiska hållningen var ett fullständigt misslyckande, så var inte heller amerikanerna felfria. Den amerikanska administrationen under George Bush den äldre insåg alldeles för sent att man hade att göra med en fullskalig säkerhetskris i Europa. Den inledande kommentar som fälldes av utrikesministern, James Baker, att USA ”inte berörs av den här striden”, fördömdes med rätta av Richard Perle som ”ett ytterst förfärande uttalande från en person som utger sig för att vara en ledare”. Lika omdömeslös var hans efterträdare Lawrence Eagleburger i sina försök att tona ned rapporter om serbiska illdåd sommaren 1992. President Clintons och Warren Christophers halvhjärtade utspel för att häva vapenembargot och sätta in luftstyrkor mot serberna 1993 var också långtifrån förtroendeingivande. Men jämfört med Europa och FN:s ledare var den amerikanska hållningen föredömligt förnuftig.

den alternativa amerikanska strategin var okomplicerad, om än riskabel: marktrupper avvisades till förmån för en välavvägd användning av luftstyrkor och vapenleveranser. Detta var mycket mindre än vad som behövdes för att garantera seger, men det var bättre än inget. Dessutom skulle den amerikanska militärstrategiska analysen komma att bekräftas av händelseutvecklingen. Trots europeiska varningar om kroaternas och bosniernas bristande beredskap och inkompetens visade det sig möjligt att driva ett framgångsrikt krig per ombud mot bosnienserberna, och att göra det utan att orsaka ett tredje världskrig, framkalla en erövring av de återstående skyddade områdena, rasera hela den humanitära operationen eller något annat av de skräckscenarier som presenterats av det internationella samfundet.

Hösten 1995 fullbordades ödeläggelsen genom fredsavtalet i Dayton. I praktiken bekräftade Dayton uppdelningen av Bosnien i tre etniska ministater. Bosnienserberna beviljades status av ”Republika Srpska”, som täckte 49 procent av territoriet före kriget, ett faktiskt och symboliskt godkännande av deras etniska rensningsstrategi. Sedan dess har allt fler ledande krigsförbrytare antingen dömts eller – som i fallen Karadzic och Mladic – står inför rätta i Haag; men tusentals förövare på lägre nivåer förblir på fri fot. Många flyktingar återvände verkligen till sina hem, som överenskommelsen stipulerade, men många andra – ärrade av kriget och avskräckta av sina plågoandars fortsatta närvaro och dominans – har inte gjort det. Resultatet är att Bosnien-Hercegovina idag förblir ett djupt traumatiserat land, ett område skadat i en omfattning som är unik i Europa efter 1945.

Denna situation är ofrånkomligen instabil, särskilt mot bakgrund av den feberaktiga stämningen i den regionala omgivningen. I Serbien vreds klockan nyligen tillbaka genom valet av den hårdföre nationalisten Tomislav Nikolic till landets president. Grekland vacklar ständigt på randen till en socioekonomisk katastrof, vilket nationalisterna på yttersta högerkanten drar lika stor nytta av som vänstern. Ännu värre är att Moskva försöker trotsa västmakterna genom att stödja bosnienserbisk separatism. Dessutom har Washington – efter nästan två decennier av mer eller mindre intensivt engagemang i regionens problem – förklarat sin avsikt att förskjuta fokus från Europa till Asien. Till råga på allt befinner sig EU självt i kris, något som både avleder uppmärksamheten från Bosnien och gör en effektiv samordnad politik osannolik.

Lösningen innebär att erkänna inte bara att EU har misslyckats i Bosnien, utan att unionen själv – ironiskt nog – håller på att bli en misslyckad stat eller, för att vara mer precis: misslyckas med att bli en stat. Detta innebär att eurozonen först måste ta itu med sitt demokratiunderskott och ”skillnaden mellan förmåga och förväntan” genom att etablera en union i stil med USA, med en gemensam armé och utrikespolitik. Därefter kan EU inrikta sin uppmärksamhet på Balkan, antingen genom att införliva Bosnien ”i skapelseakten” eller låta landet bli den första staten att inträda i den nya Demokratiska unionen. Detta kräver avveckling av Republika Srpska och ett nygrundande av Bosnien-Hercegovina som den multietniska stat så många av dess anhängare stred och dog för 1992–1995. Bosnien och ett demokratiskt tryggt Europa måste skapas tillsammans eller inte alls. Europa gjorde ett dåligt jobb förra gången, och om man inte snart lever upp till utmaningen kommer man inte att få någon tredje chans. 7

BrandanSimms är professor i historia vid Cambridgeuniversitetet.

Översättning: Jim Jakobsson