Glömda hjältar och gravar

 Under de åtta år som följde utvecklades maktkampen i Östasien till en av det förra seklets blodigaste tragedier, med veritabla orgier i massmord, våldtäkter, utrensningar och svältkatastrofer. Det skedde inför öppen ridå och har aldrig hemlighållits. Likväl skulle ytterst få västerlänningar kunna räkna upp något av detta om vederbörande skulle bli ombedd att göra en översiktlig redogörelse för andra världskriget. Vi minns Operation Weserübung, miraklet i Dunkerque, tvekampen i Nordafrika, eländet vid östfronten, Ardenneroffensiven, blitzen, terrorbombningarna och allt möjligt annat som är länkat till Europa, liksom Guadalcanal, Iwo Jima och andra scener i Stilla havet. Men vi har valt att glömma Kina.

Egentligen är det obegripligt. Det borde vara tvärtom. Mellan 1937 och 1945 dog omkring 14 miljoner kineser som en direkt följd av andra världskriget. Omkring 80 miljoner drevs på flykt. Den materiella förstörelsen var omfattande: nästan allt som kineserna hade åstadkommit i form av modernisering bröts ned och krossades. Lägg därtill att kriget fick avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen i världens folkrikaste stat. Det vanns, mot alla odds, av nationalisterna under Chiang Kai-shek, men långsiktigt medförde konflikten att hela den stat som Chiangs parti representerade gick under – eller som Rana Mitter träffande skriver: ”the battered, punch-drunk state that was Nationalist China in 1945 had been fundamentally destroyed by the war with Japan”. Istället upprättades en kommunistisk folkrepublik som vi har vant oss vid att ta för given, men som sannolikt inte hade existerat om det inte hade varit för andra världskriget.

Rana Mitter, professor i modern kinesisk historia i Oxford, har gjort vad han kan för att förändra vår uppfattning om Kinas roll i andra världskriget, och han har gjort det bra. China’s War with Japan 1937–1945. The Struggle for Survival är en bok som varmt kan rekommenderas, särskilt till alla de personer som tror sig vara pålästa om andra världskriget men som aldrig har hört talas om de fälttåg som ägde rum i 1940-talets Kina.

Mitters återkommande poäng är att vi – även seriösa historiker – fullständigt har missuppfattat den kinesiska nationalistsidans svårigheter. Vi har sett Nationalist-Kina ur två, djupt orättvisa, synvinklar: kommunisternas och general Joseph Stilwells. Kommunisterna under Mao Zedong segrade och kunde skriva sin egen och krigets historia på Chiang Kai-sheks bekostnad. Stilwell, Chiang Kai-sheks amerikanske rådgivare och stabschef, avskydde den kinesiske generalissimon (ett hat som var ömsesidigt) och spydde ivrigt galla över både honom och hans stat. Resultatet är att vi har vant oss vid att uppfatta Nationalist-Kina som ett genomkorrumperat och svagt rike, vars ledning gjorde sig skyldig till mängder av felbedömningar, att dess impopularitet var välförtjänt och att Maos seger var helt följdriktig.

Rana Mitter är av motsatt uppfattning. Hos honom framstår Nationalist-Kina som en av 1900-talets största och mest oförtjänta förlorare. Trots att staten tvingades konfrontera 800 000 skickliga, tekniskt överlägsna japanska soldater under åtta förödande år, höll Chiang Kai-shek och hans kineser stånd och vägrade kapitulera. Churchills och den brittiska regeringens ståndaktighet mot Hitlers Tyskland framstår närmast som en lillebrors-parallell till vad Kina uthärdade under de katastrofala åren efter 1937. Till saken hör att nationalist-Kina sveks på mer än ett sätt. Dess geografiskt sett närmaste allierade, kommunisterna i norr, utnyttjade kriget till att stärka sina egna ställningar på nationalisternas bekostnad. Västmakterna gav endast Kina just så mycket stöd att landet kunde fortsätta kriga mot japanerna och på så sätt hålla nere kostnaderna för deras egen del. De tvingade dessutom Chiang Kai-shek att föra kriget på ett sätt som gagnade USA:s och Storbritanniens långsiktiga intressen, trots att det undergrävde nationalistregimens egen position.

Mitter vänder sig bestämt emot uppfattningen att Chiang Kai-sheks styre präglades av korruption och därför föll på eget grepp. Sanningen var snarare, hävdar Mitter, att regimen kvävdes av vågor av japanska attacker, opålitliga allierade och tyngden av den oerhörda materiella förstörelsen i Kina. Förvisso utvecklade Chiang Kai-sheks regering ett militariserat och byråkratiskt styre med en säkerhetstjänst som excellerade i terror, men det gällde alla andra – kommunisterna, japanerna och deras kinesiska marionettregim – också. Det urskuldar ingen av regimerna, men utvecklingen är dessvärre förståelig. Krigföring är och förblir en brutal historia.

En av Mitters viktigaste slutsatser är att andra världskriget i grunden förändrade det kinesiska folkets relation till sina myndigheter. Å ena sidan krävde staten oändligt mycket mer av undersåtarna än förut, allt för att kunna hålla stånd mot japanernas framryckning. Å andra sidan lärde sig kineserna att ställa större krav på sina ledare. När kriget var över ville de, måste de, få det materiellt bättre än tidigare. Men Chiang Kai-sheks regim, som stod på knäna och flämtande kippade efter andan efter åtta års helvete, var oförmögen att erbjuda folket ett realistiskt hopp. För Mao och kommunisterna, som kunnat utnyttja kriget till att växa i betydelse, och som hade ett revolutionärt budskap som gagnade många fattiga landsbygdsbor, var scenariot annorlunda och betydligt mer gynnsamt.

Rana Mitter lyfter dessutom upp en person som sällan förekommer i västerländska redogörelser för andra världskriget: Wang Jingwei. Om denne överhuvudtaget nämns, brukar det vara i egenskap av Kinas Quisling, mannen som ledde en vasallstat i de delar av landet som ockuperades av japanerna. Mitter visar hur Wang Jingwei och dennes kolleger resonerade, hur de handlade ur ett i grund och botten lika nationalistiskt och patriotiskt perspektiv som Chiang Kai-shek. Wang Jingwei uppfattade denne som en förrädare eftersom Chiang samarbetade med kommunisterna, och hans egna pan-asiatiska idéer fick tanken på samförstånd med den japanske fienden att framstå som det minst dåliga av många usla alternativ. Sett i efterhand var Wang Jingwei och dennes meningsfränder att betrakta som landsförrädare, men själva saknade de facit och agerade som de gjorde efter kalkyler som för dem själva framstod som högst rationella. Det ger sig självt att vi kan lära oss åtskilligt om kinesisk historia, ideologi och mentalitet om vi sätter oss in i deras situation och lär oss förstå något om hur de tänkte.

Rana Mitters bok är ett uttryck för att synen på Kinas roll i andra världskriget håller på att förändras. Ytterst är detta en följd av att Kinas roll som politisk och ekonomisk stormakt tvingar oss att lägga större tonvikt vid landets historia, i synnerhet när det gäller 1900-talet. Boken är inget särfall: när jag läser den kommer jag åtskilliga gånger att tänka på Antony Beevors tegelsten om andra världskriget, som utkom på svenska häromåret (Andra världskriget, 2012). Beevor ger ett generöst tilltaget utrymme åt Kina, och hans uppfattning påminner i stora drag om Mitters. Därtill kommer att Folkrepubliken Kina numera har återupprättat Chiang Kai-shek i dennes roll som krigsledare i kampen mot japanerna. För några decennier sedan var han att betrakta som en kapitalistisk lakej och ärkefiende. Så icke nu. Istället framställs han som en patriotisk kinesisk motståndshjälte som vägrade att ge att upp trots att han omgavs av fiender, en bild som uppenbarligen ligger nära den som återfinns i de historiska källorna.

China’s War with Japan, 1937–1945 är en välskriven bok, försedd med utförliga autentiska citat och ögonvittnesskildringar, en gedigen notapparat samt käll- och litteraturförteckning. Den gör helt klart att Kina, vid sidan av Sovjetunionen, var det enskilda land som drabbades värst av andra världskriget, som gjorde störst uppoffringar och genomgick mest omfattande förändringar. Men medan Stalingrad och Röda arméns roll tillhör allmänbildningen har kriget mellan Kina och Japan tillåtits att slumra i skymundan. Vi har helt enkelt valt bort det, och vi har på ett närmast obegripligt vis låtit propagandamyter färga vår bild av den kinesiska krigsledningen.