Vantrivsel i monokulturen

När Don Giovanni har premiär på Stockholmsoperan sitter Stefan Löfven och hans fru i bänkraden framför Expressens kritiker Gunilla Brodrej. Hon blir så häpen att hon tar en selfie med paret Löfven. Och några veckor senare gör hon en intervju om kultur med den socialdemokratiske partiledaren (Expressen 1/5 2014).

I intervjun kommenterar Brodrej sin egen förvåning.

”Det är sällan man ser partiledare på Kungliga Operan. Eller politiker överhuvudtaget. Stockholms moderata finansborgarråd Sten Nordin är en ganska flitig besökare. Men profilerade socialdemokrater? Nej.”

Kan det vara operans borgerliga aura som skrämmer S-politikerna? Löfven skrattar bort misstanken. I den rörelsetradition han hämtar legitimitet ur är borgerliga kulturvanor inget att skämmas över. Tvärtom. De socialdemokratiska pionjärerna ivrade för folkbildning och bekämpade populärkulturen. Den borgerliga kulturen skulle erövras och bli varje arbetares egendom.

Rädslan för ”borgerlig” kultur är större på den borgerliga kanten. Om en ursosse som Löfven får applåder när han visar sig på operan tror sig borgerliga kolleger istället riskera att bli häcklade som högerspöken på kulturell rävjakt. Säkrast att hålla sig till fotboll och Tomas Ledin.

Det var därför Fredrik Reinfeldt efter sin semester sommaren 2011 avslöjade att han under ledigheten sträckläst fyra deckare av Camilla Läckberg.

Vem vet, Reinfeldt kanske verkligen gillar att läsa Läckberg. Att han informerade nationen om sin semesterlektyr förklaras dock i första hand av att breda väljargrupper antas gilla Läckberg och kan identifierar sig med hennes hjältinna Erica Falck.

Det är, djupast sett, på detta antagande de nya moderaterna har byggt sin politiska strategi. Fjällbacka är partiets Camelot.

I våras sände SVT tredje delen av ”Fjällbackamorden”. Det började med lucia i kyrkan och slutade med jul hos familjen Falck. Där var det mys med hämtpizza och en kutryggig granslamsa som släppt sina sista barr. Bäva månde Fanny och Alexander.

Erica och hennes man sliter dygnet runt med mordgåtor, och hinner därför inte fixa julmat och köpa en präktig gran medan den ännu finns att få. Sådana är de, eller i alla fall hon. Älskar barnen, månar om familjelivet, men har så mycket att göra på jobbet att hemmahörnen ibland måste rundas.

Erica Falck personifierar perfekt den breda medelklass de nya moderaterna ser som sin viktigaste väljarbas. Det finns ingenting ”borgerligt” över henne, i alla fall inte om man associerar ordet ”borgerlig” till Östermalmsvåningar, opera och strävhåriga taxar.

Moderaterna säger sig vara ”det nya arbetarpartiet”. Det är inte bara ett fräckt medietrick. Det handlar också om ett seriöst försök att omdefiniera det svenska klassamhället. Erica är arbetare därför att hon arbetar, och därmed bidrar till att också andra får arbeta. Det är så man måste fatta moderaternas anspråk på att vara ett ”arbetarparti”. Den moderate ”arbetaren” är inte en man i blåställ, inte en Stefan Löfven. Hon är en flitig medelklassmyra, en Erica Falck.

Hittills har det varit efternamnet, inkomsten, förmögenheten, utbildningen som avgjort i vilken klass man hör hemma. Men för stora delar av den svenska befolkningen har såväl kulturella som ekonomiska klasskriterier blivit allt mindre särskiljande. En byggnadsarbetare (traditionell arbetarklass) och en högstadielärare (tidigare en typisk medelklassperson) tjänar ungefär lika mycket. Och är byggnadsarbetaren villaägare i ett storstadsområde, medan högstadieläraren försummat att investera i fast egendom, är arbetarens ekonomiska ställning betydligt bättre än lärarens. Var och hur man bor betyder idag ofta mer för ens ekonomi än hur mycket man har i lön.

Det kulturella kapitalet då? Det spelar fortfarande en roll. Men även där kan man anta att det skett en utjämning. En lärare är inte längre med nödvändighet mer ”bildad” eller ”intellektuell” än vem som helst.

”Klasstrukturen har blivit atomiserad”, skriver den göteborgske statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson, föreståndare för SOM-institutet, i en bloggpost på temat klassröstning. (http://www.henrikoscarsson.com/2012/04/klassrostning-2010.html).

Det är detta nya Mainstream-Sverige, på en och samma gång alltmer homogent (de flesta är, och har det, som de flesta) och alltmer heterogent (såväl arbetarklassen som medelklassen kan se ut lite hur som helst) som de nya moderaterna framgångsrikt har försökt muta in och, skulle somliga hävda, muta.

Det fungerade 2006. Det fungerade 2010. Det mesta tyder på att det inte kommer att fungera 2014. Varför inte? ”Arbetarna” har ju faktiskt fått ökad lön för sin möda.

Åren 2006–2012 kunde de svenska hushåll som har jobb glädja sig åt en ekonomisk standardökning på 16 procent, enligt SCB. De hushåll som står utanför arbetsmarknaden gick istället ekonomisk kräftgång, en standarminskning med 5 procent.

De som hävdar att de ekonomiska klyftorna mellan ”vinnare” och ”förlorare” vidgats under alliansåren kan med andra ord hämta stöd i statistiken. Men det borde, om väljarna verkligen intresseröstade, inte nödvändigtvis vara till nackdel för ett ”arbetarparti”. Ett parti som systematiskt favoriserar den breda och växande medelklassen (alias den ”nya ”arbetarklassen”) borde väl i så fall ha regeringsmakten säkrad?

Problemet är att man inte alltid kan köpa väljare krona för krona. Man kan mot bakgrund av vårens opinionssiffror misstänka att Fredrik Reinfeldt överskattat svenska väljares benägenhet att betrakta det politiska systemet som ett annex till Elgiganten. Det är dumt att betala för mycket! Visst, men det är också dumt att bortse från människors komplexitet. Våra politiska preferenser bestäms också av andra faktorer än egennytta, faktorer som den regerande alliansen tenderat att underskatta: känslor, moral, ideologi, tradition, och ett ”egenintresse” som omfattar mer än lönebesked.

Också ur ett snävt egoistiskt perspektiv kan den hårt arbetande medelklassen, Erica Falck-klassen, tycka sig tjäna på att inte få sina skatter sänkta ett snäpp till. Det handlar om avtagande gränsnytta. Om jag börjar misstänka att fortsatta skattesänkningar riskerar att försämra kvaliteten på för mig väsentliga offentliga tjänster på ett sätt som inte står i proportion till de extra hundralappar jag får i plånboken varje månad, ja, då blir det rationellt att säga nej tack. Om man ändå måste betala premier till ett försäkringbolag blir man inte självklart överlycklig om bolaget sänker premierna med några procent, men samtidigt radikalt försämrar försäkringsvillkoren.

Det är den bilden Fredrik Reinfeldt har att hantera. Välfärdsstaten förvandlad till ett försäkringsbolag som visserligen ger merparten av sina kunder rabatt på premierna, men i gengäld blivit en allt opålitligare skadereglerare. Det är ingen valvinnare.

Det är väl därför Reinfeldt och Borg nu lite oväntat men energiskt argumenterar för det orimliga i att sänka skatten. Men just på den punkten är deras trovärdighet, av lätt kontrollerbara historiska skäl, inte rasande stor. Don Giovanni sjunger sin serenad, bedyrar att han ångrar sig och nu är en helt annan man, men Donna Erica låter sig inte förföras en gång till.

Alliansen riskerar att få betala priset för att inte ha tagit sitt eget namn på allvar. De borgerliga partierna har alltför ensidigt prioriterat en alltför snävt och fantasilöst definierad väljargrupp: en medelklass som bara antas intressera sig för sin privatekonomi. Det är inte att bygga allianser. Det är att odla en monokultur.

Socialdemokraterna lyckades härska hegemoniskt decennium efter decennium mycket tack vare sin förmåga att skapa klassöverbryggande allianser: en koalition av jobbare, byråkrater och intellektuella. Inte minst de sista var viktiga. Ingen härskardynasti kan i längden överleva utan en trovärdig berättelse. Varifrån? Vart? Varför?

I Per T Ohlssons nya bok Svensk politik finns en bild av Olof Palme på Fårösemester. Palme ligger utslängd i hängmattan, barfota och med uppkavlade skjortärmar. På gräsmattan Aftonbladet och två ungdomsböcker, Tsarens kurir och Skattkammarön. På magen Bertrand Russells memoarer.

Man förstår varför poeter och journalister kunde identifiera sig med Palme, och var villiga att hjälpa honom att förvandla politikens grå sifferexercis till romantiska berättelser om rättvisa och gemenskap.

Men vem ska hjälpa Läckbergläsaren Fredrik?

Snart är det semestertider igen. I år kanske Reinfeldt borde försöka läsa Tove Jansson. Lite gammaldags bildningsborgerlig nostalgi skulle kanske trots allt inte skada i valrörelsen.