Scott inspirerade skottarna

Förmodligen är det numera ganska få resenärer på centralstationen i Edinburgh som vet varför den heter Waverley. Den är nämligen uppkallad efter Waverley: or ’Tis Sixty Years Since, Walter Scotts första romansom kom ut 1814, alltså för exakt två hundra år sedan. Den anses allmänt som upphovet till den historiska romanen, den blev den första bästsäljaren och den fick som sådan ett enormt genomslag. Det finns bland annat orter i tjugotvå delstater i USA som heter Waverley. Gator, parker och hotell världen över bär samma namn.

Scotts inflytande begränsar sig inte heller till denna enda roman utan hela hans produktion har påverkat vår värld på olika sätt. Till exempel är den sång med vilken man hälsar USA:s president, Hail to the Chief, hämtad ur Scotts versberättelse The Lady of the Lake (1810). Där är sången en hälsning till en skotsk klanhövding. Såväl detta verk som alla hans andra spreds sedan snabbt över världen. I Sverige kom de flesta i översättning under 1820-talet, däribland The Lady of the Lake som Sjöfröken (1828). Rossini läste den i fransk översättning och lade den till grund för sin opera La Donna del Lago (1819). Exemplen kan mångfaldigas.

Walter Scott föddes 1771 som son till en advokat i Edinburgh. Han studerade juridik som fadern och var sedan verksam som domare. Under sin barndom var han sjuklig och tillbringade därför mycket tid hos sina farföräldrar i the Borders, gränslandet mellan Skottland och England. Där rådde en gammaldags bondekultur med intensiv lojalitet med det landsflyktiga kungahuset Stuart medan Edinburgh var ett centrum för upplysningen och dess rationalism. Spänningen mellan dessa två förhållningssätt präglar Scotts författarskap.

Scott började sin litterära verksamhet som utgivare av folkvisor med The Minstrelsy of the Scottish Border (1802-03). Han fortsatte med versberättelser med skotska motiv i Marmion (1808)och The Lady of the Lake, men efter Waverley skrev han huvudsakligen prosa. Han ägnade stor energi åt skapandet av godset Abbotsford, vilket nära nog blev hans undergång. För att få fram kapital engagerade han sig i affärer som ledde till en våldsam krasch 1826. Hans skulder uppgick till 120 000 pund. Han lyckades genom en febril författarverksamhet betala av skulden och rädda Abbotsford, men denna kraftansträngning bidrog säkert till hans död 1832.

Scotts framgång under 1800-talets första decennier var exempellös. Hans böcker kom ut i stora upplagor men såldes ändå slut på några veckor. Under 1822 tjänade han över 10 000 pund. Bara jorddrottar av samma kaliber som Jane Austens Mr Darcy hade sådana inkomster. Han ansågs allmänt som en de verkligt stora författarna på engelska. Men hans stjärna dalade snabbt. Redan vid hundraårsjubileet av hans födelse 1871 betonade många tongivande kritiker främst spännings- och äventyrselementet i hans romaner. De kom att ses som pojkböcker precis som Dumas De tre musketörerna eller Topelius Fältskärns berättelser. Ungefär samtidigt avfärdade Georg Brandes honom som en författare som inte längre kunde tas på allvar av vuxna.

Kanske kan en omsvängning vara på gång. En stor modern edition av hans samlade verk är nu under utgivning. Han är även, med anledning av folkomröstningen om Skottlands självständighet i september, aktuell i BBC:s serie The Men Who Invented Scotland. De tre männen är Scott, James Boswell, främst känd som Samuel Johnsons levnadstecknare, och Hugh MacDiarmid, en 1900-talsdiktare som var med och grundade Scottish National Party. Otvivelaktigt är Scott den mest betydelsefulle av de tre både ur historisk och litterär synvinkel. Hans specifikt skotska romaner har också försvarat sin ställning som litteratur bättre än till exempel den populära Ivanhoe. Till skillnad från denna utspelar de sig i ett nära, mera angeläget förflutet, ungefär som Mobergs Utvandrarna.

Waverley och Scott är således dubbelt aktuella i år. Man kan hävda att många av de föreställningar om Skottland som ligger till grund för självständighetssträvandena har sitt ursprung i Scott och hans arbete som utgivare av skotska folkvisor, som diktare och romanförfattare. I hans verk framstår Skottland som ett annorlunda land med en historia och identitet helt olik Englands. I de flesta av dem är handlingen förlagd till 1700-talet som var en extremt orolig tid med flera misslyckade uppror mot kungamakten. På nederlagen följde stränga repressalier som krossade upprorsmännens maktbaser framför allt i Högländerna, och idén om Skottland som ett självständigt land var därmed överspelad.

Scott gav i stället sin samtid och eftervärld, för att använda Benedict Andersons terminologi, Skottland som ”föreställd gemenskap”. Han ”uppfann” det på nytt. Hans framställning av det förflutna med dess ålderdomliga traditioner befäste Skottlands och det skotska folkets särart. Samtidigt framhöll han ständigt landets utveckling till en modern och upplyst nation som ingick i Storbritannien. Från att ha varit politiskt och religiöst splittrat hade en modern gemenskap uppkommit, en gemenskap som ironiskt nog nu ifrågasätts bland annat med hänvisning till särarten.

Waverley är i mångt och mycket prototypen för ett antal av Scotts romaner som utspelar sig i Skottland under sent 1600-tal och tidigt 1700-tal. De flesta har en aningslös ung engelsman som huvudperson och många har klagat på hans brist på karaktär. Men då har de missförstått hans funktion i romanen. Han blir inblandad i ett skeende som visar sig vara avgörande för landets framtid, och han är där för att uppleva och vittna om problem och uppslitande konflikter. Den verkliga huvudpersonen är kanske Skottland självt. Det karga landskapet, historien, låglandsvarianten av engelskan, gaeliskan som då talades av en fjärdedel av befolkningen, klankulturen, allt gjorde det till ett främmande land som måste förklaras och förstås.

Den centrala händelsen i Waverley är upproret år 1745 mot huset Hannover till förmån för den som många såg som den rättmätige tronföljaren, James Francis Stuart. Hans anhängare kallades jakobiter efter hans far kung Jakob II (Jakob/James VII av Skottland), som drivits i landsflykt på grund av sin katolska tro. De var en brokig samling av katolska klaner från Högländerna, godsägare och deras folk som tillhörde anglikanska kyrkan och röstade på Tories, medan deras motståndare var Whigs och presbyterianer, medlemmar av den skotska kyrkan, ”The Kirk”.

Romanens hjälte, Edward Waverley, är en sådan aningslös ung man. Han kommer från en jakobitisk familj i England men har trots det fått en officerstjänst på ett regemente i Edinburgh. Under en permission hamnar han i Högländerna där han blir gäst hos den karismatiske unge klanhövdingen Fergus Mac-Ivor och hans syster Flora. Båda är totalt hängivna huset Stuart, och Waverley ansluter sig till upprorsrörelsen, mycket därför att han blir upp över öronen förälskad i Flora. Efter några inledande segrar etablerar sig upprorsmännen i Edinburgh där deras ledare prins Charles Edward, mera känd som Bonnie Prince Charlie, håller hov. Waverley blir presenterad för denne och konstaterar entusiastiskt att han är ”a prince to live and die under”.

Upproret är dock illa organiserat och bristerna blir alltmer uppenbara under den avgörande marschen mot London. De tidiga framgångarna vänds i ett nesligt återtåg och nederlaget vid Culloden i norra Skottland beseglar upprorets öde. Då har Fergus redan tagits till fånga, medan Waverley lyckats undkomma och utverka benådning. Som en av ledarna ställs Fergus inför rätta och döms till döden i Carlisle, en engelsk stad alldeles söder om gränsen. Där kan nämligen strängare straff utmätas. Flora har begett sig dit för att vara nära sin bror, och Waverley besöker dem inför den förestående avrättningen. Hon har beslutat sig för att lämna landet för att gå i kloster i Frankrike, och han tvingas nu att ta ett smärtsamt avsked av dem båda.

Vad som ger Waverley litterära kvaliteter utöver det romantiska äventyret och spänningen är Scotts problematisering av historien och vårt förhållningssätt till dess vinnare och förlorare. Fergus och Flora är hängivna ett ideal som för dem står över allt annat. Waverley rycks med av deras ungdom, skönhet och entusiasm men utvecklingen tvingar honom att inse att de kämpar för en förlorad sak. Själv kommer han lindrigt undan, blir lyckligt gift och kan dra sig tillbaka till en tillvaro som välbeställd lantjunkare. Fergus däremot får plikta med sitt liv för sin övertygelse. Men inför det oundvikliga slutet visar de båda syskonen en självinsikt och en tragisk resning som får dem att framstå som moraliska segrare.

Ingen av dem tänker på sig själv. Flora tänker på sin bror och anklagar sig själv för att hon med sin fanatiska övertygelse drivit honom i döden. Alla hennes förhoppningar har slutat i det som hon kallar ”the unimaginable bitterness of this hour”. Fergus tänker främst på sin syster och sina underlydande och gläder sig åt att Bonnie Prince Charlie lyckats undkomma efter slaget vid Culloden. Han citerar Aeneiden och identifierar sig på så sätt med den stoicism som karaktäriserar Vergilius trojaner. Han emotser sin död med jämnmod. När rättsväsendets representant ropar ”God save King George!” svarar Fergus ”God save King James!” Det blir hans sista ord.

Det lyckliga slutet för Waverleykan te sig platt vid jämförelse med Floras och Fergus heroiska hållning, deras smärta och sorg, men man kan också se det som en styrka hos Scott att han till slut vägrar att hänge sig åt nostalgi och undergångsromantik. Även om enskilda personer framstår som beundransvärda är det gamla Skottland och dess ideal om trohet in i döden ohjälpligt förbi. Det resulterar i låsta positioner, hat och blodsutgjutelse. Den nya tidens kompromissvilliga, prosaiska reformism är trots allt att föredra.

Under åren efter framgången med Waverley utvecklade Scott en fenomenal produktivitet och publicerade förutom artiklar och essäer minst en roman om året. Guy Mannering kom 1815 och året därpå kom inte mindre än tre, The Antiquary, The Black Dwarf och Old Mortality. År 1817 kom Rob Roy och 1818 The Heart of Midlothian. Under år 1819 gav han återigen ut tre romaner, The Bride of Lammermoor, numera kanskemest känd som förlaga till Donizettis opera Lucia di Lammermoor, A Legend of Montrose och Ivanhoe. Med den sistnämnda lämnade Scott den skotska 1700-talshistorien och gav sig istället i kast med engelsk och europeisk medeltid och renässans. Han kanske kände att han hade uttömt ämnets möjligheter, men det var också ett medvetet strategiskt val, ett val som visade sig ovanligt lyckosamt. Ivanhoe har bevarat sin popularitet genom tiderna, främst genom flera filmatiseringar. Till exempel visade SVT länge en version på nyårsdagen. TV 3 har sedan fortsatt den traditionen och visade senast Ivanhoe den 1 januari 2014.

Scott återvände emellertid en sista gång till den skotska ämnessfären med Redgauntlet. A Tale of the Eighteenth Century som kom ut 1824. Ett urval styrs givetvis av individuella preferenser, men de romaner som mest övertygande gestaltar djupgående konflikter och vändpunkter i skotsk historia tycks mig vara Old Mortality, Rob Roy och Redgauntlet.

Old Mortality är öknamnet på en gammal man som i slutet av 1700-talet gör det till sin livsuppgift att reparera gravstenar över de radikala presbyterianer som dödats under kungamaktens och den anglikanska kyrkans förföljelser av oliktänkande i Skottland på 1670- och 1680-talet, de så kallade killing times. Han förekommer bara i inledningen till romanen Old Mortality, som skildrar den konflikt som slutar i nederlag för presbyterianerna. Många av huvudpersonen Henry Mortons kamrater blir torterade och avrättade medan han själv får gå i landsflykt. Först mer än tio år senare, efter det att Jakob II har fördrivits, kan han återvända och gifta sig med sin ungdoms älskade. Den bild Scott tecknar av tiden är mörk och dyster; det förflutna är allt annat än romantiskt. Laglöshet och fanatism breder ut sig, medan politik och religion helt styr privatlivet och begränsar individens frihet. Äktenskapet mellan Henry och Edith, som är anglikan, ger hopp om framtiden. Men hundra år senare vandrar ändå Old Mortality omkring som en symbol för det förflutna och dess makt över nuet.

I mångt och mycket följer Rob Roy samma mönster som Waverley. En ung Londonbo, Frank Osbaldistone, kommer till norra England och sedan till Högländerna där han upplever vådliga äventyr under upproret mot huset Hannover år 1715. Rob Roy är ledaren för en klan som har berövats sin mark och tvingats till en utsatt nomadtillvaro. Han försörjer sig på boskapsstölder och en tidig form av beskyddarverksamhet. På grund av sitt kringflackande liv dyker han upp som en deus ex machina i handlingen och räddar Frank ur svåra situationer. Politiskt för han de diskriminerade högländarnas talan och ger röst åt både deras bitterhet och trohet mot huset Stuart.

Rob Roy är också i stor utsträckning en kärleksroman. För att kurera Frank från hans författardrömmar skickar hans far honom till släktgodset på gränsen till Skottland. Där är alla katoliker och jakobiter, medan fadern i London är en frikyrklig köpman som håller på huset Hannover. På vägen till slottet möter Frank ett jaktsällskap. Bland ryttarna får han syn på en ung kvinna. Hon är som uppenbarelse, en jaktens gudinna, som dessutom har samma namn som hon, Diana. Hon är också en för tiden ovanlig flicka, självständig, rättfram och beläst. Diana anser att hon bör ha samma rättigheter som män, och man kan se henne som en tidig feminist och förebild för de frihetslängtande kvinnogestalter som spelar så stor roll i den engelska 1800-talsromanen.

Frank och Diana finner varandra, men ett äktenskap mellan dem är omöjligt på grund av föräldrarnas skilda politiska och religiösa uppfattningar. De tvingas till upprepade smärtsamma avsked när inbördeskriget bryter ut. Diana går i exil i ett franskt kloster, medan Frank fogar sig i att bli affärsman i London. Han ägnar sin fritid åt att hjälpa de tillfångatagna deltagarna i upproret som nu apatiskt väntar på dom och avrättning. Hans far kan inte förstå hur någon kan vilja ha en katolik till maka, men så småningom bryts hans motstånd ned och Frank och Diana gifter sig. Deras äktenskap kan sägas symboliskt överbrygga de djupa religiösa och politiska motsättningarna i romanen, men sorg och förlust präglar ändå dess slut.

Scott återvände en sista gång till Skottland och de jakobitiska upproren i Redgauntlet. A Tale of the Eighteenth Century (1824). Romanen handlar om ytterligare ett (helt ohistoriskt) försök att återinsätta ätten Stuart på tronen tjugo år efter 1745. Atmosfären är om möjligt ännu mörkare och dystrare i denna berättelse om 1700-talet. Skottland är ett efterblivet, laglöst land, och den intellektuella blomstring som följde kort därpå med namn som David Hume och Adam Smith tycks långt borta.

I intrigen återkommer element som vi känner igen från Scotts tidigare verk. Huvudpersonen är återigen en vilsen ung man som den här gången ger sig ut på äventyr i gränstrakterna mellan England och Skottland. Hans vilsenhet beror på att han inte vet vilka hans föräldrar är, varför han befinner sig där han gör eller vem han är. Det visar sig att hans far avrättades i Carlisle 1746, precis som Fergus i Waverley. Hans farbror har sedan dess drivits av ett fanatiskt hämndbegär, och det är därför han iscensätter det sista upproret. Men upprorsmännen är oense sinsemellan, och Bonnie Prince Charlie är nu medelålders och alkoholiserad. Upproret slutar snöpligt med att statsmakten avfärdar det som ofarligt och låter deltagarna gå fria. Huset Stuarts sak är förlorad för alltid men i nederlaget visar förlorarna återigen tragisk värdighet och behärskning.

Scotts historiska romaner har anklagats för att ha en konventionell karaktärsteckning och för att bygga på schabloner. Man skall då vara medveten dels om att många av hans konstgrepp blev schabloner genom hans efterföljares upprepning av dem, dels att hans romaner inte alls motsvarar de föreställningar som byggts upp kring dem. Hans förhållande till det förflutna är komplicerat, det är definitivt inget att nostalgiskt längta tillbaka till. Scott skildrar det som ociviliserat, brutalt och oromantiskt. Visserligen verkade han under romantiken men han var på många sätt en tidig realist.

Längtan efter kompromiss och försoning är också ett bärande tema i de skotska romanerna. Om en av huvudpersonerna sägs det att han fått en plikt att hämnas i arv. Konventionen med de lyckliga sluten får i den kontexten en symbolisk betydelse. De flesta äktenskapen ingås över religions- och partigränser. Jakobit gifter sig med hannoverian, protestant med katolik, anglikan med presbyterian och adelsdam med borgare. Därmed upphävs den historiska plikten att hämnas och det förflutna tvingas släppa sitt grepp om nuet.

Slutligen, hur skulle Walter Scott ha röstat i årets folkomröstning om han levat? I ljuset av vad som sagts ovan kan svaret bara bli ett. Han trodde på den försoning och enighet man uppnått, han trodde på Storbritannien. Han skulle ha röstat nej.