En brittisk centraleuropé

För någon är han kanske bekant som krigshjälte: under den nazityska ockupationen av Kreta ledde han en grupp gerillasoldater som i en djärv operation lyckades röva bort en tysk general, ett vågstycke som också har filmatiserats. Mest berömd torde han dock vara för sina reseskildringar, de främs­ta av dem är A Timeof Gifts, Between the Woods and the Water och The Broken Road. De tre böckerna försvarar sin plats bland framträdande europeiska reseskildringar.

Böckerna skildrar en otrolig resa. Relegerad från sin privatskola, rastlös och osäker på vad han vill göra med sitt liv ger sig den 18-årige Leigh Fermor på vintern 1933 ut på en fotvandring som ska föra honom från Rotterdam till Istanbul. Även en mind­re stilistiskt begåvad författare hade kunnat göra en spännande skildring av detta. Tidens politiska scen ger en mörk bakgrund, men det är inte främst som förkrigsskildring böckerna får sin karaktär. Beskrivningen av de länder och kulturer Leigh Fermor genomreser är jordnära och utgår alltid från de personliga äventyr han dras in i. Genom sin stora charm, en osviklig förmåga att anpassa sig efter situationens krav, samt en hel del tur skaffar han sig vänner överallt och får tillträde till de mest skiftande miljöer. Han tillbringar nätterna ömsom i halmen i någon lada, ömsom inkvarterad i luxuösa slottsgemak.

Patrick Leigh Fermors brinnande, nästan överväldigande intresse för historia, litteratur, konst och arkitektur ger böckerna tyngd bortom det pojkaktigt äventyrliga. Genomgående sätter han in läsaren i det historiska, geografiska och konstnärliga sammanhang han råkar befinna sig i. Vi får ett fyrverkeri av skildringar av gotiska katedraler, karpatiska vildmarker och bulgariska kloster.

Särskilt lyhörd är Leigh Fermor för de invecklade centraleuropeiska lingvistiska, etniska och historiska förhållandena. På sätt och vis var han en brittisk arketyp: charmig, en smula excentrisk och förvånansvärt fysiskt stark. Men slumpen som förde honom till Centraleuropa och Balkan gjorde att han kom i kontakt med en kulturvärld som hade präglats av den bysantinska tiden, det habsburgska imperiet och de nya balkanska statsbildningarna. I denna miljö fann han äntligen en klangbotten för sina intressen och sin personlighet. Han kom aldrig att permanent återvända till England. Moldavien och, efter kriget, Grekland kom att bli hans hem.

Så kom det sig att något så ovanligt som en anglosaxisk centraleuropé uppstod. Man tvekar om man ska placera hans pojkaktigt charmiga och kontinentaleuro­peiskt lärda böcker mellan Evelyn Waugh och Siegfried Sassoon eller mellan Stefan Zweig och Claudio Magris på hyllan.