Ett ömsint fadersporträtt

Den bulgariske författaren Georgi Gospodinov (född 1968) har nyligen blivit introducerad för en svensk publik tack vare bokförlaget Ersatz. Hans roman Tidstillflykt gavs ut 2024 och hans senaste bok Trädgårdsmästaren och döden kom i höstas. Gospodinovs böcker har över lag fått ett fint mottagande i svensk dagspress. Det är ett intressant nutida författarskap, som ständigt återkommer till frågor kring det förflutna, personliga minnen och nostalgi. Ytterligare verk finns i översättning till engelska, med titlar som The Physics of Sorrow och The Story Smuggler.

Tidstillflykt är en klurigt sammanfogad historia byggd på ett friskt tankeexperiment. Som romankonst betraktad är den välgjord, även om konstruktionen ibland skiner igenom lite väl mycket. Den utgör en ironisk kritik av de strömningar i dagens Bulgarien som söker profitera politiskt på å ena sidan en traditionellt etnonationalistisk chauvinism och å andra sidan en oreflekterad längtan tillbaka till den kommunistiska tidens förmenta trygghet. Dessa två riktningar förenas i sitt missbruk av historien, som framställs som en drömsk hägring för människor som är missnöjda med sin egen tids svårigheter.

Gospodinov är emellertid ingen politisk författare i snäv mening, och inte en författare som vill läxa upp läsaren. Tvärtom fascineras även han djupt av det förflutna. Hans sympati ligger i grund och botten hos den som söker sig till minnenas värld, och hans böcker är fyllda av nostalgisk längtan. Men hans upptagenhet av det förflutna är konkret – nostalgin hos Gospodinov fäster sig nästan alltid vid enskilda objekt och människor – och en fråga om uppriktighet.

Sorgen över det som aldrig kommer tillbaka, en känsla tyngre än nostalgin, är temat för Trädgårdsmästaren och döden. Det är inte en roman utan snarare en sorts minnesteckning över författarens pappa. Gospodinov skildrar faderns sista månader i livet, från cancerdiagnosen till slutet.

Den här typen av böcker kan vara ganska påfrestande läsning. Att använda sig av sitt författarskap som en sorts offentlig terapi är sällan en god idé. Inte heller Gospodinovs framställning är invändningsfri. Men han skriver varmt och ömsint om sin far, och processen leder honom till delvis nya insikter i sitt utforskande av det förflutna.

I en scen sätter han sig med sin dotter och ritar ett släktträd, och finner att det ger honom en större känsla av förklaring och tröst än ritualerna och ceremonierna kopplade till faderns död. Han visar här hur man kan förhålla sig kreativt till det förflutna. Det är ett konstruktivt sätt att närma sig det förgångna. Lite senare plockar han fram sin pappas dagböcker eller egentligen kanske fickalmanackor, och börjar gå igenom dem. ”Det finns ingen stark tradition,” skriver Gospodinov, ”vare sig under förra århundradet eller tidigare, av personliga dagböcker, brevromaner och liknande i den bulgariska livsföringen. Och det är en del av vår nationella stumhet inför det personliga.”

Han kramar ur pappans små anteckningsböcker allt han kan.

Gospodinovs bok framstår som ett försök att skriva fram ett liv, en individ, en personlighet. Att litteraturen är en mekanism varigenom individen får ta plats är en kanske särskilt levande insikt just i den moderna öst- och centraleuropeiska litteraturen. Hur som helst ligger det nära till hands att läsa Trädgårdsmästaren och döden som ett försök att råda bot på denna ”stumhet inför det personliga”.

Georgi Gospodinovs upptagenhet av det förflutna är kanske i grunden en undersökning av vad det är som formar och till slut utgör en individ.

Det förflutna kan, som i Tidstillflykt, bli en sorts förstorad dagdröm och i förlängningen en farlig besatthet där det personliga förhållandet löses upp och individen förlorar sig själv ur sikte i kollektivistiska drömmar. Men det kan också användas till att hävda en personlighet, bli ett sätt för den enskilde att tvärtom få syn på sig själv.

Gospodinovs utforskande av det förflutna är berikande och nyanserat, och väcker intressanta frågor för den nyfikne läsaren.