Ballongfararen Thorild

Thomas Thorild är bland annat känd för orden i den gyllene inskriptionen över Universitetshuset i Uppsala: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.” Orden kan läsas som en devis för vetenskap och bildning, men han formulerade dem i sin politiska skrift Rätt, eller Alla samhällens eviga lag (1794). Han var ingen vän av kungahus och parlament, i synnerhet inte den svenska ståndsriksdagen (ständerna avfärdades som rikets ”obestånd”). Precis som att litteraturen skulle författas av sanningssökande genier så ville han att samhället skulle styras av de mest kunniga och lämpliga.

Ett slags expertvälde av sociala ingenjörer, om man så vill.

Det är i samband med mordet på Gustav III 1792 som Thorild bedömer att tiden är inne för att sätta sina radikala idéer om samhällsreformation i verket. Han publicerar Om det allmänna förståndets frihet, i vilken han förfäktar en oinskränkt yttrandefrihet. Det faller inte i god jord, skräckväldet i revolutionens Frankrike förskräcker och dess främste svenske entusiast Thorild tvingas i landsflykt. Inte heller danskarna står ut med hans frispråkighet och Thorild beger sig snart till Lübeck via Hamburg.

Just Hamburg flyr den tysk-judiske filosofen Ernst Cassirer 140 år senare när nazisterna kommer till makten. Han slår sig först ner i Oxford, innan han erbjuds en professur i Göteborg 1935.

Cassirer lär sig inte bara svenska, han utforskar också det svenska tankelivets historia. Han skriver böcker som Axel Hägerström. En studie i samtida svensk filosofi (1939, på svenska 2005), Drottning Christina och Descartes (1940) och inte minst Thomas Thorilds ställning i 1700-talets tankeliv (1941), som nu har givits ut i Svenja Hums översättning, med ett efterord av idé­­historikern Jonas Hansson (Anthropos).

Ernst Cassirer tillhörde de tyska filosofer som återvände till den store inhemske upplysningstänkaren Imma­nuel Kant för att förstå den moderna världens villkor. Dennes bärande tanke är att vi inte kan uppfatta verkligheten som den egentligen är (”tinget i sig”) utan endast hur den ter sig ur vår begränsade mänskliga horisont.

Kant menar att människan skiljer sig från andra djur eftersom vi skapar oss själva. Vi är kulturvarelser som gestaltar vår tillvaro efter egna idéer och föreställningar. Cassirer utvecklade den tankegången och hävdade att vi med språket, filosofin, religionen, vetenskapen, litteraturen och konsten skapar symboliska system att tolka verkligheten genom.

Den passionerade Thorild var ingen vän av Kants kyliga förnuft, men Cassirer finner dem vara överens på en viktig punkt: de uppfattar friheten och självstyret som det mest värdefulla för människan – utan det kan hon inte utvecklas och nå sin fulla potential. Det gäller också att tänka ”rätt”; varken Kant eller Thorild har något till övers för den planlösa spekulationen. Att ströva fritt i tanken är meningslöst när man går vilse.

Cassirer ser en förbindelse mellan Thorild och Kants lärjunge och kritiker Johann Gottfried Herder, som den svenske filosofen korresponderade med. Herder var en portalfigur för den upplysningskritiska rörelsen Sturm und Drang (storm och längtan), som omfamnade en återgång till naturen och folklig kultur såväl som radikal individualism och genidyrkan. Ur den tyska pietismens betoning av den personliga fromheten och religiösa upplevelsen växte strävan efter att frigöra känslan och fantasin, att ställa den brinnande mystiken mot det svala förnuftet.

Poesin och dialekten, det individuella och det lokala, ställs mot det formella språket och det allmänna och kosmopolitiska.

Herder hävdade att det inte finns någon enhetlig mänsklig natur, att varje människa formas av den kultur hon lever i. Han såg ett värde i den mångfald som kom till uttryck i seder, folkvisor och sägner, men också i världens alla språk som på skilda vis formar våra tankar och verklighetsbilder. Herder framhöll den nationella gemenskapens och folksjälens faktiska existens.

Thorild värnade den folkliga kulturen och de fria uttrycken, han ville spränga de klassiska idealens stelnade versformer. Den fattige och föräldralöse bohusläningen hade kämpat sig till utbildning och en position i kulturlivet helt på egen hand och föredrog organisk och brokig allmogekonst framför Sergels fasta och skulpterade marmor.

Thomas Thorild finner det levande i rörelsen och skriver därför själv obundet, ett rejält brott mot sina rivaler, som Kellgren och de andra Akademiledamöterna med ”snille och smak”. Thorild står på det modiga försökets sida, inte det beprövade trygga. Diktaren ska finna den egna stilen, ett uttryck som är sant mot en själv. Kritikerns uppgift är att tolka och förstå den egenartade rösten, inte att sätta sig till doms över den utifrån allmänna normer.

Individualismen hos Thorild är inte bara estetisk, den är existentiell och moralisk. Att vara sann mot sig själv och leva enligt sin egen natur är vars och ens uppgift, att inte låta sig reduceras till ett flyktigt fenomen bland andra utan att vara på riktigt. Thorild tror på att ”följa ögonblicket”. Han skriver i stundens inspiration och ingivelse, han vill att vi ska leva här och nu. Alla liv är lika värdefulla, rik som fattig kan vara fullständig i existensens omedelbara intensitet.

Det är på så vis vi blir ett med ”Varat”, eller ”Känslan”, som Cassirer skriver. Det är den livskänsla som öppnar jaget för det oändliga, den stämning som Schiller och Beethoven fångar i sitt ”Ode till glädjen”.

Thorilds panteism är, enligt Cassirer, via Herder influerad av äldre tänkare som Spinoza och Leibniz. Han reducerar inte naturen till det materiella eller det andliga, den begränsas inte av sådana kategorier. Kropp och ande hänger samman i ett organiskt helt, något som är i ständig rörelse och förändring. Thorild är endast fiende till den upplysning som är mekanisk och kalkylerande. Han omfamnar själv förståndet, men ser det som ett sammansatt organ som harmoniserar oss med världen.

Thomas Thorild var en stor beundrare av Goethe, men uppskattade inte de kommande romantikernas ömmande för de ynkliga och livsförsakande. Därför var Den unge Werthers lidanden (1774) inte en roman som föll Thorild i smaken, han imponeras snarare av historiens handlingskraftiga hjältar, som Martin Luther och Gustav Vasa.

Ernst Cassirer lägger inte någon stor vikt vid att utforska den politiske Thorild. Vi får exempelvis inte läsa om honom som kvinnosaksman. I skriften Om qvinnokönets naturliga höghet (1793) vittnar Thorild om hur överlägsen kvinnan är mannen och försvarar hennes rättigheter. Cassirer kommenterar inte heller den Rousseauinspirerade revolutionära radikalismen. Thorild ville återgå till naturen.

På ett sätt som nästan kan föra tankarna till Röda khmererna i Kambodja är receptet för att rena oss från civilisationens dekadens att bränna ner städerna och låta människorna som vildar återföda kulturen på avlägsna öar, i karga bergstrakter och i öppna landskap.

När nazismens snara började dras åt kring Sverige 1941 for Cassirer vidare till sin sista boning i New York. Thorild avled 1808 i husarrest i Greifswald under den franska ockupationen av Svenska Pommern. Han var en av dem som på nära håll fick uppleva hur Napoleons framfart hotade just nationella strävanden och kulturell egenart. Thorild kände fruktan för att också Sverige stod inför undergången, han läste Rudbecks Atlantica och i Herders nationella anda författade han folkligt göticistiska dikter om storsvenskhet.

Horace Engdahl har liknat Thorild vid det sena 1700-talets ballongfarare. Som de gamla grekerna hävde han sig med ren tankekraft upp i idéernas sfär, där han svävade över sin samtid. Thorild var ingen systematisk tänkare men ville skapa ett sammanhängande idésystem.

Under de sista dagarna formulerade han sin modesta livsambition: ”Jag hade blott en stor och oföränderlig tanke i Livet: ’Att Förklara hela Naturen, och Reformera hela Världen’.”