En politisk Manns betraktelser

Den tyske Nobelpristagaren Thomas Mann är för de flesta mest känd för sina tegelstens­romaner Buddenbrooks och Bergtagen. Mindre kända är hans politiska texter, med undantag för hans berömda essä från 1918 (på svenska 2012) En opolitisk mans betraktelser. Här positionerar sig Mann som konservativ nationalist och försvarare av den tyska krigspolitiken. Men efter första världskrigets slut kom i stället kampen för demokrati och antifascism att definiera hans liv och författarskap.

I boken Was gut ist und was böse. Thomas Mann als politischer Aktivist (Propyläen, 2024) fördjupar sig litteraturvetaren Kai Sina i Manns politiska engagemang och argumenterar för att hans nationalistiska fas snarast ska ses som en parentes och att hans vänsterliberala tendenser visade sig redan i början av 1900-talet. Sina har också tillsammans med Matthias Löwe utgett ett urval av Manns politiska texter, Zur Verteidigung der Demokratie (Fischer, 2025). Han engagerade sig tidigt i kam­pen mot censur och den framväxande antisemitismen.

Receptionen av Manns politiska sida har förändrats, men fortfarande återfinns mindre smickrande epitet i litteraturhistorieskrivningen. Det heter att han iakttog andra världskrigets fasor ”från exilens första parkett”. Det är missvi­san­de, menar Sina, som i stället porträtterar Mann som en politisk aktivist.

Efter första världskriget blev Mann en av Weimarrepublikens förespråkare. Demokratin i den unga republiken är skör: det råder politiskt turbulenta tider. Den judiske och liberale utrikesministern Walther Rathenau har skjutits ihjäl. I det här läget beslutar sig Thomas Mann för att offentligt försvara demokratin. Den 13 oktober 1922 håller han ett tal inför en stor publik i den magnifika Beethovensalen i Berlin. Det är en handlingsinriktad demokratisyn som Mann här ger uttryck för: demokrati är inte bara en läpparnas bekännelse utan något som måste levas.

Åtta år senare är Mann återigen på plats i Beethovensalen. Han är i huvudstaden för att marknadsföra den första delen i Josefserien men känner sig nödgad att reagera på dagsaktuella händelser. Några veckor tidigare har Nationalsocialisterna haft stora framgångar i riksdagsvalet och gått från 2 till 18 procent. SA har skickat dit bråkstakar, förklädda i smoking, som avbryter och skränar under talet. Den konservativa författarkollegan Ernst Jünger finns också bland orosstiftarna. Han har ingen förståelse för Manns budskap den här oktoberkvällen – att borgerligheten måste slå följe med socialdemokratin i detta krisläge.

Det är belysande att läsa Manns politiska tal i en tid där hoten mot demokratin och rättsstaten allt oftare uppmärksammas, och där 18 procent är ett vanligt resultat för högernationalistiska partier i Europa. Hittills hade Mann ofta framhållit att han är författare och att konstnären har rätt att dra sig tillbaka. Men i Berlin 1930 är situationen så dramatisk att Mann i stället betonar vikten av att ibland lägga konsten åt sidan och ta socialt ansvar.

Efter nazisternas maktövertagande 1933 blev det inga fler framträdanden i Tyskland för Mann, som tillsammans med sin familj gick i exil. Efter några år i Schweiz blev hemvisten 1938 Kalifornien. De första exilåren riktade Mann ingen direkt kritik mot den nazityska regimen, vilket föranledde några av hans exilkollegor att uttrycka besvikelse och säkerligen bidrog till det kritiska eftermäle som nämndes ovan. Hans agerande förändrades dock i februari 1936, då han i en artikel i Neue Zürcher Zeitung deklarerade att ”från den nuvarande tyska regimen kan inget gott komma, inte för Tyskland och inte för världen”. Samma år fråntogs han sitt tyska medborgarskap och en hedersdoktorstitel från universitetet i Bonn.

Efter flytten till USA började Mann en föreläsningsturné genom hela landet. Den så kallade Lecture Circuit var sedan 1800-talet ett stående inslag i den amerikanska offentligheten i syfte att sprida bildning till bredare folklager. För Mann blev det också en viktig inkomstkälla. Det var Agnes E. Meyer, mecenat och vän till familjen, som förmedlade uppdragen och även på andra sätt stöttade familjen ekonomiskt. Turnén blev en succé och Mann en celebritet. Föredragen kunde locka mellan 2 000 och 6 000 personer.

Mann kallade själv föredragen för ”agitationstal”. Hans agenda var konkret: att övertyga den amerikanska befolkningen om att ingripa mot Nazityskland. Genren kom att byggas ut till perfektion av Mann i de radiotal som spelades in och sändes 1940–1945 via BBC. Talen ska ses som en del av en psykologisk krigföring där Mann kommenterar krigets fasor ur ett västligt perspektiv och försöker slå hål på den nationalsocialistiska propagandans alla lögner. Det var viktigt att förmedla att det fanns ett annat Tyskland och ett annat sätt att vara tysk på än det nationalsocialistiska. Bara genom sättet att tala distanserar sig Mann från de hetsiga funktionärstal som karakteriserar tredje rikets språk.

När Mann för första gången i mars 1941 talade direkt till tyskarna presenterade han sig som ”en väns röst, en tysk röst”. I början lästes texterna in i London, men från och med mars 1941 hördes Mann själv i etern. Rent praktiskt var det inget enkelt företag: Mann läste in talen i en Hollywoodstudio på en grammofonskiva, som sedan skickades till New York och via telefon (!) vidare till London, varifrån det sändes. Sändningarna kunde höras på vanliga radioapparater i de tyska hemmen, trots att det sedan 1939 var förbjudet att lyssna på utländska ”fiendekanaler”. BBC var den mest lyssnade fiendekanalen i Nazityskland och en viktig aktör i de allierades motpropaganda. Ju längre kriget gick, desto mer förmedlade Mann nazisternas fruktansvärda brott mot mänskligheten, som efter hand nådde den internationella pressen. Han hånade Goebbels och Hitler och hyllade USA:s president Franklin D. Roosevelt samt tyska hjälteinsatser som syskonen Scholls.

Talen är retoriskt mästerliga. Manns höglitterära stil smälter samman med agitatoriska element och influenser från såväl Bibeln som Wagners mytiska värld. Dessutom skapas en närhet till lyssnarna genom du-tilltalet, som Mann förmodligen inspirerats till av Roosevelts så kallade kamintal, som ofta inleddes med ”My fellow Americans”.

När Mann i ett tal från april 1942 talar om det brittiska luftvapnets attack mot Lübeck konkluderar han: ”Det angår mig, det är min hemstad, och det gör mig inte glad att tänka på att Mariakyrkan, det härliga renässansrådhuset eller Schiffersällskapets hus ska ha tillfogats skador.” ”Men”, tillfogar han, och det blir verkligen ett stort men, ”jag tänker på Coventry och har inget att invända mot läran att allt måste betalas igen”. Coventry hade åsamkats stora skador av två tidigare tyska luftangrepp 1940 och 1941.

Just Coventrytalet blev en belastning för Thomas Mann i efterkrigstidens försök att skapa en ny tysk republik i ruinerna av den gamla. Manns position förblev omstridd i Västtyskland och det var otänkbart för honom att återvända. Men ännu svårare blev situationen i USA. Hans föreläsningar hade gjort Mann till en exponerad författare. FBI bevakade hans verksamhet, och hans aktivism kom att användas emot honom i McCarthyerans Amerika, där ”oamerikanska aktiviteter” förföljdes med en radikalitet som för tankarna till Trumps ICE. Att Mann gjort sig ett namn som handels­resande i demokratifrågor spelade ingen roll, hans foto förekom på plakat som visade ”farliga” författare. År 1952 återvände Thomas och Katja Mann till Europa och bosatte sig i Schweiz.

Samtidigt med radiotalen skrev Mann på sin stora roman Doktor Faustus. Föreläsningsturnéerna tog mycket tid från hans skrivande, därom vittnar anteckningar i Manns dagböcker. De var dock nödvändiga, såväl av ekonomiska skäl som på grund av det ansvar han hade talat om redan 1922 i Berlin.

Kai Sina jämför Manns syn på demokrati med utbildningstänkaren John Deweys. Också Dewey talar om demokrati som något vi behöver skapa tillsammans och inte bara ett system med rösträtt, parlamentarism och rättsstatlighet. Vad skulle Thomas Mann ha sagt i dag? Kanske skulle han ha hållit ett tal om att demokrati är ett system som inte alltid är logiskt, utan mer som ett lapptäcke, en konstruktion som balanserar mellan olika slags svårigheter med tillhörande spänningar. Men som varje dag är värt att kämpa för.