Antunes – Lissabons store skildrare

När jag i mars nåddes av nyheten om António Lobo Antunes (1942–2026) död var min första impuls att genast åka till Lissabon. Var annars skulle jag kunna sörja förlusten än i staden som är lika central för hans prosakonst som Istanbul är för Orhan Pamuks och Bukarest är för Mircea Cărtărescus? På 1980-talet skrev José Saramago några ypperliga historiska romaner som utspelade sig i den portugisiska huvudstaden, men vår tids stora Lissabonskildrare är ändå Lobo Antunes. Endast hos 1800-talsrealisten Eça de Queirós finner man en lika vittomfattande ambition att teckna stora skeenden utifrån vardagliga detaljer och mänskliga yttringar i de mest skilda samhällsklasser.

I stället för att boka en flygbiljett gick jag till bokhyllan och kände Lissabon myllra och sorla medan jag drog med fingret över ryggarna – till slut plockade jag ut den allra första romanen av Lobo Antunes jag läste, Förklara fåglarna för mig (1981, på svenska 1987). För 30 år sedan var den en bidragande orsak till att jag började intressera mig för portugisisk litteratur. När jag slog upp de första sidorna kom de tidiga intrycken åter till mig – den febriga rytmen, de halsbrytande kasten i tid och rum, den skoningslösa blicken på den mänsk­­liga tillvaron. Sådant gjorde hans prosa till något av en existentiell tryckkammare. Här fanns spåren av tidiga influenser som Louis-Ferdinand Céline och Claude Simon, men också ett omisskännligt eget tonfall som skulle prägla det trettiotal romaner han skrev innan han vid 83 års ålder gick bort i sviterna av demens och cancer. Fjorton av dessa finns översatta till svenska, de flesta av Marianne Eyre – som författaren tillägnade en av sina romaner – varefter de tre sista översattes av Örjan Sjögren.

Även om hans blick skulle svepa över snart sagt alla stadens vrår hade Lobo Antunes en viktig utgångspunkt i Benfica, som inte bara är namnet på landets mest kända fotbollslag utan också en stadsdel dit turisterna sällan finner anledning att bege sig. Här växte han upp i en överklassfamilj där fadern var en känd neurolog. Även om litteraturintresset väcktes tidigt utbildade också sonen António sig till läkare, med psykiatri som specialitet. Under åren 1971–1973 tjänstgjorde han i kolonialkrigets Angola, och erfarenheterna därifrån skulle sätta djupa spår i hans romaner.

Breven som den då ännu opublicerade författaren skrev från fronten i Afrika till sin första fru i Lissabon samlades i bokform för 20 år sedan. Sammantaget kan de nästan läsas som en passionerad kärleksroman, men också som ett viktigt dokument från en av de mest traumatiska perioderna i landets moderna historia. En majdag 1971 skriver Lobo Antunes: ”Tiden här har öppnat mina ögon för så många saker som inte kan nämnas i brev. Det är fruktansvärt – och tragiskt […] jag kan inte fortsätta att leva som jag hittills gjort.”

Efter hemkomsten från kriget dröjde det ett antal år innan Lobo Antunes första roman publicerades. Debuten Memória de elefante (Elefantminne, 1979) gjorde honom genast berömd i hemlandet. Berättaren är en frånskild psykiatriker som med barockt bildspråk och ömsom sarkastiska, ömsom förtvivlade utfall skildrar sin vantrivsel i ett slitet, postrevolutionärt Lissabon, fjärran från dagens turistboom och putsade fasader. Romanen är den mest självbiografiska i hans författarskap. Även om stilen präglas av en del ungdomliga excesser förtjänar den fortfarande att översättas till svenska. Redan här finns vissa drag som skulle bli långlivade i hans berättarkonst, som upptagenheten vid den manliga kroppens åldrande och den pessimistiska synen på kärleksrelationer. När jag en gång intervjuade honom förde jag av den anledningen Hjalmar Söderbergs klassiska mening på tal: ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.” Lobo Antunes nickade igenkännande och tillstod att vi djupast sett alltid är ensamma. Det enda sättet att verkligen dela någonting med en annan människa är att skriva, tillade han.

Det var emellertid Lobo Antunes andra roman De förrådda, publicerad samma år som debuten, som innebar hans internationella genombrott. Skaparförmågan blommar upp med full kraft när berättaren – en man som har återvänt från kolonialkrigets fasor – ställer sin diagnos på det portugisiska samhället i ett ursinnigt flöde. Efter några år följde storverket Fado Alexandrino (1983, på svenska 1991), som vissa kritiker anser vara den främsta romanen om nejlikerevolutionen 1974, dess förspel och efterdyningar. Det är en desillusionerad och antiutopisk vidräkning med den samhällsomdaning som så många ställde sina förhoppningar till efter den långa diktaturen.

Det samhälleliga dramat med retornados, de hundratusentals portugiser som under kaotiska former återvände till Europa efter imperiets upplösning, står i centrum för Karavellernas återkomst (1988, på svenska 2006). Sällan har avståndet mellan landets storslagna historia och den ruinerade samtiden fått ett så chockerande och dråpligt uttryck som i denna roman, där Lobo Antunes låter välkända historiska gestalter från upptäckartiden utblottade återvända till 1970-talets Lissabon. Helgonet Francisco Xavier arbetar som hallick och pensionatsföreståndare, medan Pedro Álvares Cabral – sjöfararen som upptäckte Brasilien – tvingas låta sin fru prostituera sig i brist på andra inkomstkällor. Allt medan nationalskalden Luís de Camões irrar runt efter en säng att sova i och en plats att begrava sin döde far på.

Med åren blev Lobo Antunes stil mer återhållsam, de tidigare vildsinta liknelserna försvann nästan helt, och romaner som Portugals glans och ära och Carlos Gardels död är mäktiga musikaliska kompositioner där replikerna ekar över tiden och sidorna på samma sätt som minnen och samtal kan göra i våra egna liv. Det är hos Lobo Antunes vanligtvis svårt att tala intriger i traditionell mening. Snarare finns här centrala skeenden som är knutna till vissa platser. Runt dessa cirklar innebördstyngda detaljer, tankar och repliker – allt i en uppbruten kronologi och med ständiga perspektivskiften. Det hela liknar omfattande räddningsarbeten av romangestalternas liv, där alla deras åldrar existerar samtidigt.

Lobo Antunes rykte som en svårläst författare har egentligen aldrig varit rättvist. Däremot kräver han fullständig koncentration och närvaro av sina läsare. Uppbådar man det blir man rikligt belönad i form av en sorts kognitiv realism, där flödet rättar sig efter det mänskliga medvetandets nycker snarare än efter det traditionella berättandets kronologiska strukturer. Hans originella skaparkraft var intakt en bra bit in på 00-talet – ofta med en ny omfångsrik roman om året – men i de sista romanerna märktes allt tydligare tendenser till att formerna började stelna.

När jag under 1990-talets sista år bodde i Lissabon var Lobo Antunes något av den portugisiska litteraturens enfant terrible, som parallellt med de internationella framgångarna hade ett konfliktfyllt förhållande till det kulturella etablissemanget. Det väckte uppståndelse när han vid ett tillfälle liknade sina läsare vid ”horor” som först älskar och sedan överger en. När Portugal var temaland vid bokmässan i Frankfurt vägrade han att delta i den officiella författardelegationen, utan åkte dit på egen hand. Någon offentlig intellektuell – utanför böckerna – var Lobo Antunes aldrig. Han uttryckte visserligen gärna åsikter i intervjuer och vid publika framträdanden, men hur kloka dessa än var kännetecknades de av det pågående livets infall och motsägelser snarare än av genomtänkta analyser. Det var i romanerna han såg, tänkte och kände.

De gånger jag träffade honom slogs jag av en chosefri och sympatisk personlighet som samtidigt uppvisade en förbluffande intellektuell integritet. Under samtalen sprack ansiktet ibland upp i ett leende, på samma gång ömsint och sorgset, för att sedan slockna igen. I slutna sammanhang tyckte han om att slänga ur sig provokationer. Jag minns en lunch i Stockholm där också Mats Gellerfelt, den främste av Lobo Antunes tillskyndare bland svenska kritiker, närvarade. När någon artigt förhörde sig om kvinnliga portugisiska författare svarade Lobo Antunes, som om det vore den naturligaste saken i världen: ”Det finns ingen kvinnlig prosa i Portugal.” De svenska förlagsmänniskorna stirrade stint ner i bordet utan att våga säga något. Bara någon månad senare kunde Lobo Antunes dock uttala sig uppskattande om någon kvinnlig kollega från hemlandet.

Till skillnad från den dogmatiske kommunisten Saramago tjänade Lobo Antunes aldrig något politiskt parti eller någon officiell ideologi. Med åren avtog provokationerna och Portugals kulturetablissemang behandlade honom alltmer vördnadsfullt. De internationella prisen och hederstitlarna avlöste varandra, och på bokmässor världen över fängslades publiken av hans både underhållande och klarsynta anekdoter. Ändå fick man känslan av att han aldrig tog den delen av författarrollen riktigt på allvar, utan egentligen alltid längtade hem till skrivbordet i Lissabon.

Han tyckte om att skriva i spartanska rum utan någon egentlig utsikt och var opraktiskt lagd, hade varken e-post eller mobiltelefon. Han var en flitig rökare men drack ingen alkohol. När han berättade om sina långa dagliga arbetspass – som endast avbröts för lunch och middag – var det uppenbart att man hade att göra med en männi­ska vars liv helt och hållet kretsade kring skrivandet. Närmast honom som person kommer man förmodligen i de krönikor som flera gånger har samlats i bokform och fått många läsare i hemlandet. Ett återkommande drag i dessa kortare texter är barndomens förlorade paradis, och samman­taget kan de läsas som memoarerna han aldrig skrev.

Också långt efter att han lämnat läkaryrket för att helt ägna sig åt författarskapet gick han regelbundet till sin gamla arbetsplats på Miguel Bombarda-sjukhuset för att hämta nya receptblock. På dessa skrev han sina romaner för hand, och efter att manuset fullbordats fick en förtrogen person på förlaget i uppgift att renskriva innehållet. Sjukhusscener återkommer för övrigt ofta i hans romaner. På något vis blir de typiska för ett litterärt universum där allting tycks vara akut: våra förnimmelser, våra minnen, vår ensamhet. I romanen Ha inte så bråttom in i den mörka natten (2000, på svenska 2003) påminns läsaren flera gånger om att en bokstav saknas på skylten till den ”Inten ivvård” där familjens far befinner sig efter en hjärtoperation. Här är alla människor på ett eller annat sätt medfarna, alla föremål mer eller mindre trasiga.

Under många år var Lobo Antunes en kandidat till Nobelpriset i litteratur. En gång när vi talades vid på telefon förde han själv otåligt saken på tal. ”Skiten kommer aldrig”, sade han på sitt typiskt ocensurerade sätt. Inte bara ville han ha priset, han visste också att han förtjänade det. Men ”skiten” kom aldrig, och det tror jag kommer att framstå som ett av Akademiens största misstag under de senaste decennierna. Det hindrar dock ingen läsare från att upptäcka och inspireras av detta författarskap. Vissa yngre portugisiska kollegor har förvisso vittnat om hur vanskligt det kan vara att läsa honom när man själv skriver prosa, eftersom stilen är så egenartad och smittande.

I intervjuer framhöll Lobo Antunes ibland att 1800-talet var prosans guldålder – Tolstoj, Flaubert och systrarna Brontë – och att hans egen tid inte kunde mäta sig med den. Ändå känner man i hans romaner en tydlig fläkt av de stora satsningarna i romankonstens historia. Portugal må ha varit hans självklara utgångspunkt, på en och samma gång skoningslöst och ömsint porträtterat, men ytterst är hans fiktiva territorium universellt till sin natur. Den som vänder tillbaka till det kommer att finna en aldrig sinande reservoar av intensivt allvar – och en ouppklarad, sorgsen kärlek till människan som saknar slut.