Mästaren av romantiska komedier

Den stora medienyheten i år har varit slakten av anrika Wash­ington Post, den tidning där journalisterna Bob Wood­ward och Carl Bernstein en gång avslöjade Watergateskandalen med hjälp av in­for­manten Deep Throat och tving­ade fram president Richard Nixons avgång 1974. Skeendena har skildrats i Woodwards och Bernsteins böcker All the President’s Men (1974) – som ett par år senare blev en uppmärksammad film – och The Final Days (1976).

År 2017 kom Steven Spielbergs film The Post, om be­­­­slutet att trycka The Pentagon Papers 1971, med Meryl Streep som deras prin­cipfasta publisher Katharine Graham.

Dock finns det en ännu viktigare kulturell artefakt från denna kris, nämligen Nora Ephrons roman ­Heartburn (1983). I översättning av Harriet Alfons fick den först namnet Vägen från mannens hjärta (1984). Efter filmatiseringen I lust och nöd (1986) kom också boken att få denna titel på svenska. Den fångar inte likt originalet romanens huvudsakliga innehåll: kärlek, mat och smärta.

Nora Ephron (1941–2012) var mellan 1976 och 1980 gift med Bernstein och var sålunda honom nära under arbetet med avslöjandena. Hon är mestadels känd för sina fulländade romantiska komedier, som När Harry mötte Sally (manus), Sömnlös i Seattle och Du har mail (manus och regi), ofta tillkomna i samarbete med hennes syster Delia Ephron.

Heartburn är en skilsmässoroman om uppbrottet från Bernstein, föranlett av hans otrohet med Margaret Jay, dotter till en tidigare brittisk premiärminister. Romanen är en ögonblicksbild av den tryckkokare som de politiska och journalistiska kretsarna i Washington D.C. utgjorde på 1970-talet. I viss mån kan vi känna igen oss, med den pågående omförhandlingen av makt och journali­stik och med en president indragen i mörka ting. Ephrons alter ego Rachel Samstat är likt henne matskribent, som motvilligt flyttat till Washington D.C. för sin journalistmakes skull, i vad som är bådas andra gifte.

I början av romanen är Rachel Samstat gravid med parets andra barn och upptäcker att hennes man har en affär med Thelma Rice. Rice är ett riktigt nidporträtt av Jay, vars längd, terapeut och beskäftighet hånas. Vi får sedan följa hur Rachel flänger mellan New York och Washington D.C. och likaså pendlar mellan att vilja rädda sitt äktenskap och att lämna det. På vägen råkar hon släppa in en rånare i sin gruppterapi och därigenom bli av med sina smycken, hålla ett otal matlagningsuppvisningar och tröttna på de uppstyrda middagarna som utgör umgänget i kretsar hon ingår i.

Inflätat i handlingen är otaliga skildringar av mat, och faktiska recept, som sätter stämningen och berättar om de olika personer man möter i romanen.
I synnerhet receptet på Rachels vinägrett utgör en viktig komponent i handlingen. Boken innehåller många tidsmarkörer, som 1970-talets terapeutiska strömningar med gruppterapi och diskussioner om neuroser och mardrömmar om att jagas av Henry Kissinger med kniv. Att flygningarna mellan de två storstäderna sker utan säkerhetskontroll och att man kan betala för sin flight ombord avslöjar en svunnen tid.

Ephron berättar att boken tog henne två år. Hon varvade arbetet på romanen med brödskrivande av filmmanus för att få ihop till sin försörjning. Till slut blev hon klar med Heartburn, en nätt liten bok på 150 sidor, skriven i rapp screwball-stil. Den blev en omedelbar succé. Bernstein hotade med stämning men vågade inte gå vidare med den med tanke på vad som skulle kunna uppdagas.

Nora Ephron hade som sagt redan erfarenhet som manusförfattare. Hon assisterade Bernstein i ett utkast av manuset till All the President’s Men, och skrev även manus till filmatiseringen av Heartburn (I lust och nöd), som alltså hade premiär 1986. Regissör var den legendariske Mike Nichols, mest känd för Mandomsprovet. Meryl Streep och Jack Nicholson spelade huvudrollerna. Bernstein kan därmed skryta med att ha spelats av både Nicholson och Dustin Hoffman.

I lust och nöd fick ett ljummet motta­gande och har varit otroligt svår att få tag i. Men nu finns filmen äntligen på Net­flix, och var och en kan bedöma dess förtjänster och brister. Något av den hjärtskärande ironi som genomsyrar boken saknas i filmen, och maten som är så central i berättandet gör sig inte riktigt på vita duken. Filmen I lust och nöd är naturligtvis färgad av sin tid, mitten av 1980-talet. Det är mycket axelvaddar, och man ville dessutom lägga bakom sig den paranoia och det mörker som hade rått i amerikansk politik under 1970-talet. Nu var det Ronald Reagans mer optimistiska era, och avsaknaden av den fonden gör filmen mindre laddad.

Ephron kom dock senare att verkligen lyckas med att skildra mat och dess känslomässiga laddning på film med Julie & Julia (2009). Den korsklipper mellan kokboksförfattaren Julia Childs (Meryl Streep) kulinariska uppvaknande i Frankrike efter andra världskriget och matbloggerskan Julie i ett samtida New York. (Det är en film som dessutom handlar om lyckliga äktenskap.)

I såväl romanen som filmen upptäcker Rachel att maken fortsatt otroheten, trots hans löften och deras andra barns födelse. Hon lämnar sålunda honom och Washington D.C. och flyttar tillbaka till det New York där hon är uppvuxen och rotad, och där man kan få tag i vettiga bagels och rucola.

Även om Ephrons roman rör sig i efterdyningarna av 1970-talets mörker är den inte explicit politisk. Watergateskandalen nämns inte. Det som kan betraktas som politiskt i Ephrons gärning är att hon ser kvinnan som ett subjekt, en människa med en själ värd att ta på allvar, även om hon är frivol och matintresserad (vilket gör hennes romantiska komedier så lyckade). Man ska dock komma ihåg att hennes första större filmmanus var Silkwood (1983), ett drama i konspiratorisk 1970-talsanda. I den spelar återigen Meryl Streep den faktiska visselblåsaren Karen Silkwood, som avslöjade missförhållanden på en plutoniumfabrik och som sedermera dog i en mystisk bilolycka.

När man tittar på All the President’s Men slås man av att den tid som skildras inte bereder särskilt många roller för kvinnor förutom maka, mor och flört. Att en berättelse som Heartburn är sprungen ur samma era gör den anmärkningsvärd. Vidare var Ephron mycket öppen med sin vetskap om vem Deep Throat var, en pseudonym som hon dessutom ogillade då den var tagen från en pornografisk film som var i ropet 1972. Hon var noga med att påpeka att hon listat ut det, inte fått det berättat av Bernstein (det var för övrigt Woodward som skötte den kontakten). Hon berättade det mer än gärna i sociala sammanhang efter skilsmässan. Det sägs att hennes söners klasskamrater mangrant visste om det. Detta var många år innan den faktiske informanten Mark Felt själv trädde fram 2005 i en artikel i magasinet Vanity Fair. Felt, som visade sig vara vicedirektör för FBI, avled 2008.

Likaså var det stråk av judisk identitet som genomsyrar Ephrons persona och text mer uppseendeväckande i början av 1980-talet. Skillnaden mellan hennes och Bernsteins familjebakgrund är trots att de båda har judiskt påbrå påtaglig. Hon kom från en judisk släkt med rötterna i showbusiness, och han har senare berättat om sina föräldrars engagemang i Kommunistpartiet. Heartburns svenska översättare Harriet Alfons var dotter till Ragnar Josephson. Hon var därigenom en del av det svenska judiska kulturlivet och väl lämpad att tolka Ephrons roman.

Mycket har förändrats sedan 1970-talet, men åtskilligt känns också igen. Nu är Washington Post så urholkad av sin oligark till ägare att den varken har resurserna eller integriteten att göra publiceringar av Watergateslaget. Många har försökt imitera Heartburn; det finns otaliga böcker om skilsmässor och otrohet, att väva in recept i handlingen är inte längre ovanligt. Men intensiteten i skildringen av den politiska brytningstiden, den utsökt vassa humorn samt en genuin passion för kokkonsten låter denna stå ohotad. Att ingenting tröstar som hemmagjort potatismos (ett recept med mycket smör, ett tema som återkommer i Julie & Julia) är ett faktum, och ingen för fram det bättre än Ephron.

Hon avled i cancer 2012 och lämnade efter sig filmer, texter, en tredje make och de två sönerna hon fick med Bernstein, samt denna utmärkta enda roman.