Bland större slott i Loiredalen måste Chenonceaux vara lyckligast lottat – om vi bortser från tider av bankrutt och ut- mätningar – för det har fått sin historia berättad av Marguerite Yourcenar i Ah, mon beau château. Chenonceaux – kvinnornas slott. Hon använder sin vidsträckta bildning, uppriktiga kunskapstörst och poetiska begåvning till att berätta om fyra seklers slottsfruar och deras öden, på en ovanligt litterär och samtidigt samvetsgrant faktarik prosa.
År 1512 blev ägorna kring den förfallna adliga herrgården Chenonceaux, samt den tillhörande kvarnen, en finansmans egendom; borgaren Thomas Bohier och hans hustru Catherine lät rita överbyggnaden över floden. Först några decennier senare, under Katarina av Medici, förverkligades slottet till den form det har än i dag. Däremellan lurade Henrik II till sig slottet som gåva till sin beryktat vackra (och väsentligt äldre) älskarinna Diane de Poitiers. Hon lät anlägga labyrinter och otroliga trädgårdar.
När kungen dog flyttade änkedrottningen Katarina in på det förtrollande Chenonceaux med sin talrika familj: barn och svärdöttrar och barnbarn. Varav några olyckliga kändisar som Maria Stuart.
Kvinnornas slott? Ja, och änkornas – till följd av att deras kungar och adelsmän dog i förtid på grund av krig, sjukdomar och mord. Och änka var nog den värdigaste roll man kunde ha som kvinna. Man slapp vara svartsjuk på sin makes älskarinna, och man kunde arrangera storslagna renässansfester som Katarina. Eller så kunde man sörja i fred som Louise, vars make ändå sällan hade haft tid med henne, upptagen som han var med krigen runt om i Europa mellan katoliker och protestanter.
Yourcenar trollbinder när hon frammanar bilder, likt en Monet som om och om igen flyttar sitt staffli kring sitt objekt, exempelvis kring Henrik III och hans Louise de Lorraine. Deras barnlösa äktenskap plågade ”den lilla drottningen” (detta förminskande, ständiga diminutiv är det enda som irriterar mig med framställningen).
Efter kungens död gick Louise ensam omkring på Chenonceaux, vitklädd på barnlösa änkedrottningars vis, och här har vi ett exempel på den inlevelsefulla retoriken: ”På knä i sitt bönekapell, med stela leder på grund av fukten som steg upp från floden, gav Louise den döde prov på samma enkla tillgivenhet som den kvinna gör som ända till utmattning vårdar en älskad sjukling. Det var inte till en poetisk vålnad som Louise ägnade sitt liv, utan till en själ.”
Att Ellerströms ger ut denna essä är en kulturgärning. Kajsa Andersson står både för den utmärkta översättningen och en notapparat till hjälp för den som inte vet så mycket om ”Ligan” eller känner till Henrik IV:s smeknamn ”Le Vert Galant” och dess betydelse. Att även Victor Hugo, George Sand och Gustave Flaubert beskrivs i noterna känns möjligen lite överflödigt.
De två sistnämnda var ett par av gästerna på slottet under 1800-talet. På 1700-talet fanns där en informator åt det kulturella paret Dupins otyglade söner. Det var en av de filosofer som kom att bli allra viktigast för upplysningen och vars tvivelaktiga uppfostringsmetoder har inflytande ända in i vår tid: Jean-Jacques Rousseau. Han var ”nästan som en parasit”.
I förordet, även det ovanligt intressant, beskriver Kajsa Andersson Yourcenars författarbana. Trots att hon förärades stol nummer 3 i Franska akademin 1980 – som den första kvinnan någonsin – bodde hon kvar på sin ö Petite Plaisance i New England, USA. Andersson berättar att denna essä är en av fem i en samlingsvolym, där även porträtt av Selma Lagerlöf och Thomas Mann finns med – må även dessa få svensk språkdräkt.
Som turist kan man i dag besöka detta vackra renässansslott som speglar sig i floden Cher – eftersom det bokstavligen sträcker sig över vattnet till andra sidan. Man kan också se slottet i filmen
Mary Queen of Scots från 1971, som spelades in här tio år efter att Yourcenar fullbordade sin essä. Men man får troligtvis ut mer av att läsa dessa 60 sidor, som är stor litteratur.
