Lukianos satir piggar upp den grekiska litteraturen

Vilka verk ingår egentligen i en grekisk och romersk antik kanon? Det beror på vilken tid man ställer frågan till. Många är de författare som behövt stryka på foten i takt med förändringar i synen på antiken, men framför allt till följd av den trängsel som uppstått då allt fler epoker, typer av litteratur och tidigare ignorerade kulturkretsar pockar på uppmärksamhet.

På den tiden då antiken var mer eller mindre synonym med ”kulturen” sattes åtskilliga författare högt som i dag mer eller mindre ignoreras. En av dessa är Lukianos, som var en självklar förebild för 1500-talets humanister och 1700-talets upplysningsmän men vars kurs på de litterära värdenas börs sedan dess varit osäker. Detta återspeglas i hur sparsamt och osystematiskt han översatts till svenska. Det är därför en välgärning att Dimitrios Iordanoglou gett oss en modern, synnerligen läsbar Lukianos i relativ helfigur (Livsfilosofier till salu och andra texter, Ruin Förlag) och försett texterna med upplysande förord och kommentarer.

Lukianos tycks av allt att döma ha fötts i Samosata vid Eufrates i det nuvarande östra Turkiet och den dåtida romerska provinsen Syria. Från denna tämligen marginella position ska han ha avancerat genom sin talekonst och rört sig genom stora delar av det kosmopolitiska Rom. Han brukar hänföras till ”den andra sofistiken”, en lös gruppering av författare som stod för en återvändo till den grekiska litterära kulturens traditionella former i en situation då Rom vunnit herraväldet över Medelhavet.

Liksom hela denna rörelse har Lukianos ofta setts som ett dekadensfenomen, en uppfattning som Iordanoglou tar avstånd ifrån i sitt fylliga förord. Och det är sant att det häftats en del märkliga rasliga och andra uppfattningar på Lukianos och hans tid. Samtidigt är det svårt att inte se denna tid som dekadent, i den mer eller mindre neutrala meningen av att befinna sig i slutet av en kulturcykel. Det finns en allmän känsla av att stå på ett millennium av kultur, men att denna kultur reducerats från en levande tradition till en à la carte-meny.

Lukianos är också det slags författare som skriver ord om andra, tidigare, ord. Med sina många anspelningar på äldre litteratur och mindre kända myter tvingar han även de ganska välbevand­rade att då och då ta hjälp av noterna. Samtidigt är han ingen trött arkivarie utan når genom sin fräckhet och sitt goda humör fram till ett slags friskhet av andra graden.

Även själva ämnena för Lukia­nos texter är inomlitterära, i den meningen att de explicit eller implicit handlar om den tidens intellektuella värld. Denna framstår som överbefolkad – ”det är lättare att trilla omkull på en båt utan att slå i en planka än att gå på stadens gator utan att träffa på en filosof” – och dess representanter mer eller mindre som skojare. Den fina bildningen ter sig mest som en väg till en behagligare livsstil. Hela tiden anar man som en underliggande premiss att genom sig själv känner man andra. Med sin kritik mot de lärde hade man kunnat tänka sig honom som en vredgad filosof som ställde sitt eget system mot rivalernas, men det förhärskande tonläget är i stället en allmän ironi vars centrum kan vara svårt att nagla fast.

”Peregrinos död” ger oss ett porträtt av en av tidens stora andliga svindlare, en kringvandrande kynisk filosof som i sin jakt på berömmelse till sist drivits till den mest spektakulära möjliga handlingen – det publika självmordet. Texten illustrerar Oscar Wildes hjärtlösa maxim, att en sak inte nödvändigtvis blir sann bara för att någon är villig att offra sitt liv för den. Texten har också sitt intresse genom att i förbifarten ge oss ett av de relativt få hedniska vittnesmålen om de kristna, vilka skildras som en synnerligen godtrogen variant av de många sekter (filosofiska eller religiösa, i den mån distinktionen är meningsfull) som präglade det andra århundradets livsåskådningsmarknad.

Just en sådan är vad som beskrivs, bokstavligen, i stycket ”Livsfilosofier till salu”, i vilket de olika antika filosoferna auktioneras ut till högstbjudande, baserat på vad de har att erbjuda de köpvilliga. Frågan om den eventuella sanningen hos dessa filosofier är tämligen frånvarande – betydligt viktigare är frågan om vad man får för pengarna.

En liknande poäng har dialogen om filosofskolorna, som dekonstruerar hela idén om att välja en livsåskådning: Hur kan vi veta att vi valt rätt? Om det krävs åtskilliga år av träning hos en läromästare för att över huvud taget börja förstå, hur kan vi då veta att just den väg vi slagit in på är den rätta, och att vi inte hellre skulle ha börjat hos någon av konkurrenterna? Själva livets korthet tycks omöjliggöra ett upplyst val mellan alternativ. Den filosofiske läromästaren skildras, liksom på andra ställen hos Lukianos, som synnerligen mänsklig och trots allt sitt tal om dygden och sanningen mest angelägen om att få in pengar för sina lektioner. När det genmäls att även filosofer måste försörja sina barn påpekar skeptikern att det följdriktiga väl vore att ”leda upp dem också till Dygden, så kan de sitta där och vara lyckliga och förakta rikedomen tillsammans”.

Detta slags antifilosofiska dialoger är typiska för Lukianos, som själv på ett ställe stoltserar med att ha gett dialogen ett tillskott av komedi och på så sätt gett nytt liv åt en utarmad genre. Ändå är hans mest kända text en av hans mest otypiska: de ironiskt betitlade ”Sanna historier”, vilka med sina skildringar av resor till månen och vistelser i en valfisks buk och på de lycksaligas öar regelbundet brukar pekas ut som föregångare till science fiction och andra former av spekulativ litteratur. Samtidigt bör vi nog främst läsa dem som en hejdlös parodi på det slags etnografiska rapporter som var vanliga i den antika historieskrivningen. Med en uppenbar blinkning insisterar Lukianos på sin sanningsenlighet, medan Herodotos pekas ut som en lögnare.

Frågan om vilket slags litteratur Lukianos egentligen skriver visar på en lucka i den vedertagna genreterminologin som sysselsatt några av 1900-talets viktigaste litteraturteoretiker. Northrop Frye kallade den anatomy och var mån om att betona skillnaden mellan detta slags texter och den romangenre som de ibland klumpats samman med. Det är en form av text som tar sig stora friheter med det fysikaliskt möjliga för att desto bättre kunna illustrera filosofiska poänger, sätta tankesystem mot varandra, och inte sällan satirisera galenskapen hos filosoferna själva. Michail Bachtin kallade den ”menippeisk satir” och gjorde den till den centrala underströmmen i hela den europeiska romanens historia: ett skrivsätt som handlade om att vända på vedertagna ordningar, att konfrontera ideologiska uppfattningar med det levda livet, inklusive dess solkigare aspekter, och som satte mytens dåtid och nuet på samma plan. Vad man än kallar det är det uppenbart att detta skrivsätt har haft en enorm direkt eller indirekt påverkan på västerländskt berättande. Den store Gargantua, Gullivers resor eller (om man accepterar Bachtins synsätt) Bröderna Karamazov är alla byggda på lukianska grepp.

Alla texter i urvalet är nog inte lika intressanta för en nutida läsare. Lukianos rekommendationer för historiker är rimliga (håll dig till sanningen och skriv sakligt men väl) men har mer av kulturhistoriskt än mänskligt intresse. Möjligen hade man också kunnat få ett smakprov på en subgenre han mycket väl kan ha uppfunnit: dialogen mellan döda, en form som gav upphov till en hel del efterbildningar i särskilt 1700-talets litteratur, även i Sverige.

Iordanoglous översättning är utmärkt: levande och nyansrik. Dialogerna känns faktiskt som talspråk och undviker, med några undantag (av typen ”majoritetssamhället”), det slags överdrivna närmande till nutida diskurser som märker texten med ett kort bästföredatum. Väl medveten om att trohet mot texten ofta leder fel när filologer ska översätta fokuserar han på läsbarhet, och lyckas mycket väl.

För en allmänintresserad läsare blir det uppenbart att vi har att göra med en viktig men ofta förbisedd nyckel till den västerländska litteraturhistorien. Översättningen är därmed tillräckligt motiverad. Ser man till perioden kan man säga att detta slags allvarlig-komiska skrivsätt haft svårt att införlivas med bilden av den antika litteraturen. Man har ibland med rätta kritiserat alltför marmorsvala och upphöjda bilder av antiken. En sådan löper dock större risk att förverkligas genom våra förkortade läslistor än av någon idealism av 1800-talssnitt.