Sigmund Lipinsky – en bortglömd mästare

Sogni d’Arcadia – arkadische Träumerei. Sigmund Lipinsky e gli ultimi tedeschi-romani är titeln på en konstutställning som nyligen visades i Sesto Fiorentino strax utanför Florens. Det är den första utställningen som tillägnas den bortglömde mästaren Lipinsky. Huvuddelen av hans produktion redovisas i en påkostad katalog, tillsammans med andra konstnärer från samma generation.

Sigmund Lipinsky (1873–1940) föddes i Graudenz i Tyskland (i dag Grudziądz, Polen). Efter att ha studerat vid konst­akademin i Berlin fick han 1899 ett statligt stipendium för att vistas i Rom, där han slog sig ner permanent. Han tillhörde den sista generationen ”Deutsch-Römer”: tyska konstnärer som valde att bosätta sig i Italien (och särskilt i Rom), där de fann inspiration för sin konst. De hade en nostalgisk längtan efter ett estetiskt ideal som förenade antikens formspråk med det moderna livet.

När Lipinsky kom till Rom 1902 anslöt han sig till en grupp konstnärer som residerade på Villa Strohl Fern. Villan var både ett hem och ett verksamhetscentrum som drog till sig författare och konstnärer som svenska Tyra Kleen, Karl Stauffer-Bern och Rainer Maria Rilke. Redan tidigt behärskade Lipinsky ett klassiskt formspråk utan att vara gammalmodig eller akademisk i sin framställning. Lipinsky blev inom kort det tyska kulturinstitutets bibliotekarie och började ställa ut sin konst i München, Wien och Rom. Han var lärare vid den brittiska konstakademin i Rom och grundade senare en teckningsskola på Via Margutta, i Roms konstnärskvarter.

Lipinskys sätt att närma sig avbildandet av människokroppen hörde samman med de strömningar i sekelskiftets Europa som förordade ett mer naturligt förhållande till hälsa och livsstil – på tyska Lebensreform – genom gymnastik, dans, klädval, mat och solbad. Syftet var att balansera fysiskt välmående med ett andligt liv förbundet med den då inflytelserika teosofin.

Även om Lipinsky inte visade samma intresse för de mest esoteriska och radi­kala grenarna av dessa lärosatser, som exempelvis konstnärerna Karl Wilhelm Diefenbach eller Hugo Höppener, kan han ändå sägas ha varit en representant för Körperkultur: tanken att kroppens skönhet är förknippad med ideal från en äldre, gyllene tid. I en anatomisk atlas som Lipinsky publicerade 1931 menade han att impressionismens inflytande över konsten var orsaken till att det traditionella konstnärliga studiet av männi­skokroppen hade fallit ur bruk.

Lipinsky kan beskrivas som en av de sista mästarna i det som Max Klinger kallade Griffelkunst: han valde gravyrtekniker som sitt huvudsakliga uttryckssätt. Det var inte bara ett sätt att visa upp ett långt drivet tekniskt mästerskap.

Den svartvita grafiken var det överlägsna sättet att uttrycka ”det ideala”, den gav tillgång till symbolismen och drömmarnas språk. 1900-talets europeiska avantgardism, som premierade starka uttryck med färg, bidrog senare till att dessa konstnärer glömdes bort innan de långsamt började återupptäckas under 1980-talet.

Mellan 1923 och 1928 hämtade Lipinsky inspiration från Capri för åtta illustrationer av Odysséen, ett arbete där de dekorativa elementen är utförda i dia­log med de mänskliga figurerna och allt är präglat av noggranna studier av botaniska och anatomiska detaljer.

Lipinsky producerade också en mängd utsökta ex libris som präglas av samma uppmärksamhet. Sådana bokägarmärken utgör, då som nu, raffinerade objekt för grafiksamlare. De är miniatyrmästerverk präglade av det lilla formatets elegans, dekorativ utstyrsel och en allegorisk användning av den nakna människokroppen, och uttrycker universella skönhets- och harmonivärden.

Samma hängivenhet inför den mänskliga anatomins detaljer, skildrade med tålamodskrävande precision, visade han inför landskapet i Agro Romano på Lazios kust, med sina pinjeskogar och vilda liljor i sanden. Angelo Lipinsky, Sigmunds son och själv konsthistoriker, har beskrivit denna känsla inför sin fars gravyr Nostalgia – Mädchen am Meer från 1929: ”Nostalgi betyder mer än längtan; det är en både ljuvlig och smärtsam, i den grekiska betydelsen nästan morbid längtan åter till ett ursprung.”