Systemets behov

Staden Rochester i delstaten New York har sett bättre dagar. Andrew Keen, brittisk författare och kritisk krönikör gällande allt som rör den digitala revolutionen, kommer på besök en kylslagen vintermånad 2014 och förfasar sig över ett förfall som för hans tankar till Ridley Scotts filmdystopi Blade Runner. Denna skräckupplevelse skildras utförligt i Keens senaste bok, The Internet Is Not the Answer: Ödsliga, vindpinade gator, kantade av idel igenbommade butiker. Utslagna, hemlösa människor drar omkring med sina fåtaliga, fattiga ägodelar i rostiga kundvagnar från någon stormarknad som förmodligen har slagit igen portarna den också. Vart han än vänder sig syns bara armod och uppgivenhet.

Annat var det förr, det vill säga: innan­ kamerorna blev digitala och flyttade in i våra telefoner, och framförallt in­nan vi började dela dessa digitala bilder med varandra via tjänster som Instagram och Flickr. En gång i tiden, då bilder i likhet med tidningar och böcker var någonting som trycktes på papper, var Rochester nämligen känt som ”Snap City”, hemort för fotojätten Kodaks huvudkontor. Fotograferandet har alltså, i likhet med så mycket annat, i grunden förändrats och övergått i en helt ny fas som en följd av digitaliseringen. Problemet är alltså inte att vi har slutat fotografera – tvärtom! – utan att fotograferandet numera inte längre skapar vare sig rikedomar eller ens arbetstillfällen just i Rochester. Rikedomarna hamnar numera i ljusskygga internetentreprenörers och riskkapitalisters fickor, medan så gott som samtliga arbetstillfällen har gått upp i rök. Den nya ­teknologin har på så sätt, framhåller Keen med indignation, slagit ut en hel industrinäring och därmed även en hel bygd: ”Silicon Valley-släggor som Facebook och Flickr har helt pulvriserat det gamla Rochester.” Han tvekar inte att kalla det inträffade för ”The Kodak tragedy”.

Och inte nog med det. Dessutom är denna teknologi i någon grundläggande mening osund och osedlig. När vi tog bilder av oss själva och varandra med hjälp av Kodakprodukter, var syftet att framställa bilder med hög och sanningsenlig skärpa. Världen kom på så sätt litet närmare betraktaren, detta till skillnad från de digitala Instagrambilder som avser att med hjälp av diverse filter manipulera och i regel försköna det avbildade föremålet, som inte sällan är avsändaren själv. Det torde innebära att det gamla talesättet som säger att kameran inte ljuger ­numera är överspelat. Istället för att söka närma oss sanningen om världen, använder vi nu bildframställning som ett marknadsföringsinstrument. Teknologin föder förföriska vanföreställningar om att hela världen kretsar kring just lilla mig; livet förvandlas till en sorts evig dokusåpa inuti det egna huvudet – vad Martin Amis i ett annat sammanhang har kallat för ”Karaoke Fame”. Andrew Keen understryker den alltmer alarmerande ojämlikhet som denna process skapar: ”Narcissistiska aristokrater” som Kim Kardashian och Justin Bieber kommenderar ”månghövdade arméer av lojala voyeurer”.

Jag vågar gissa att det vid det här laget framgår att Keen menar fullt allvar med sin boktitel: Internet är inte svaret på alla våra frågor och inte lösningen på alla våra problem. Tvärtom skapar den nya, digitala teknologin en lång rad svårigheter och irritationsmoment som vi skulle slippa den förutan. Dels är förändringarna i sig ofta problematiska i en lång rad olika avseenden, såväl förutsägbara som oväntade, dels skapar den smått surrealistiska förändringshastigheten sina egna olägenheter. Men då är ju frågan: Vem har hävdat något annat? Vem, bortsett från de propagandister som har egna affärsintressen att måna om och deras antingen svårt korrupta eller dåraktigt naiva hejarklack, kan med välordnade anletsdrag påstå att internet är vägen till paradiset på jorden och någonting alltigenom bekymmersfritt? Och varför skulle vi alls bry oss om dem? Det är klart att de ljuger och/eller önsketänker.

Problemet är då inte att Keen har fel i allting, det har han inte, utan problemet är att de dörrar han slår in sedan länge är så till den grad öppna att inte ens gångjärnen sitter kvar, och att hela resonemanget vilar på en underförstådd förutsättning som är tämligen ofruktsam, nämligen att den förändring vi alla genomlever och som – förvisso – för många innebär en plågsam och förvirrande omställning, är av det slaget att den på något sätt går att tycka eller gnälla bort. Det går heller inte att lagstifta bort den i parlamentet. Kraften i den digitala revolutionen låter sig inte resoneras med. Det är som att vredgat hytta med näven mot ett jordbävning. Analysen måste fördjupas för att bli meningsfull.

Matematikern Theodore Kaczynski, mer känd som Unabombaren, den skäggige eremit som hatade samhällets tilltagande teknologiberoende och spred dödliga brevbomber omkring sig från en sotig skogshydda i Montana i mer än 17 år innan FBI kunde gripa honom, en av den norske massmördaren Anders Behring Breiviks inspiratörer, hade i grunden rätt i sin analys av världsläget. Detta är utgångspunkten i WhatTechnologyWants av Kevin Kelly, före detta (enligt egen utsaga) hippie, en av tidskriften Wireds grundare och guru (givetvis skäggig) bland många entusiastiska internetpropagandister världen över.

Vad denne metodiske bombman – vars tankar vi känner från det mångordiga manifest han tvingade The New York Times och Washington Post att publicera i september 1995 – insåg, var att teknologin ingalunda utgörs av en anhopning av mer eller mindre sofistikerade maskiner som man kan inhandla och använda på det sätt som man själv finner för gott. Nej, teknologin – eller ” the technium”, som Kelly på sina ställen föredrar att kalla hela det integrerade komplex av teknologiska system i vilket våra dagars civilisation ligger inbäddad – är ett autonomt fenomen med en alldeles egen agenda. Den vill någonting.

”Systemet existerar inte, och kan inte existera, för att tillfredsställa mänskliga behov”, skriver Kaczynski. ”Det är det mänskliga beteendet som måste modifieras för att anpassas till systemets behov.” Detta är alldeles korrekt och viktigt att framhålla, menar Kelly. Och det må så vara, men så särskilt originellt är det inte. ”Vi formar våra verktyg och därefter formar våra verktyg oss”, skrev Mar­shall McLuhan i Understanding Media redan 1964, och en aldrig så flyktig blick på teknologiska revolutioner genom historien bekräftar vad Neil Postman konstaterade i Technopolyfrån 1992: ”Varje teknologi spelar ut de kort den har på hand.” Någon uppfinner något för det ena eller andra vällovliga (får vi förmoda) syftet, men uppfinningen själv vill något annat och kommer att användas till något helt annat, vilket i somliga fall innebär att samhällsutvecklingen drar iväg i en helt ny och oförutsedd riktning. Oförutsedd kanske därför att man ägnade mer tid åt att gnälla och tycka än åt att analysera.

I detta ljus blir det oförlåtligt naivt att betrakta en teknologi, liksom hela aggregatet av samverkande teknologier, givetvis, som någonting neutralt som kan användas till något gott eller ont beroende på skaparnas eller användarnas mer eller mindre ädelmodiga sinnelag. När det gäller kommunikationsteknologier är det ju, med McLuhans bevingade formulering, mediet självt som är själva budskapet, medan det kommunicerade innehållet är ”det saftiga köttstycke som inbrottstjuven bär med sig för att distrahera medvetandets vakthundar”.

Denna insikt är grundläggande för all förståelse av social utveckling, och jag är själv helt och hållet med på detta, även om jag inte är fullt lika imponerad av Unabombarens skarpsinne som Kelly är. Teknologin skapar ramarna innanför vilka vi tänker och agerar; den skriver reglerna för det kulturella ekosystemet, dikterar de darwinistiska villkor som råder för det kollektivt administrerade utdelandet av straff och belöningar. Vissa företeel­ser och förmågor premieras av ett ­dominerande teknologikomplex, medan andra ignoreras eller till och med bestraffas. Och de betingelser som skapas av samspelande teknologier avgör ytterst vilka innovationer som faktiskt är möjliga och vilken funktion de kommer att tilldelas.

Det är, om vi använder detta synsätt, inte vi människor som rattar utvecklingen. Vi är passagerarna i baksätet. Vi är, med Kellys fina formulering, ”teknologins fortplantningsorgan”. Visserligen är det roligt att både skapa och förundras över romantiska hjältedikter om lysande titaner på tankens område, singulära genier som på egen hand leder in historien i nya spår med sina enastående bragder. Men ingen aldrig så briljant idé får något nämnvärt genomslag om den inte ligger någorlunda i linje med tidens teknologikomplex. Innovationer är kulturellt determinerade, vilket förklarar varför de så ofta uppstår i flera olika men snarlika varianter, parallellt och mer eller mindre samtidigt, oberoende av varandra. Vem som sedan går till historien som uppfinnaren av det ena eller det andra, och vilka som istället faller i glömska, avgörs inte sällan av rena tillfälligheter.

Så vad är det då som teknologin faktiskt vill? Det vill säga: förutom att driva finfina bolag som Kodak i Rochester (och Facit i Åtvidaberg) i konkurs? Frågan är befogad. Ett någorlunda välinformerat svar säger åtskilligt väsentligt om hur morgondagens samhälle kommer att gestalta sig. Kelly ansluter med glöd och iver till framstegsevangeliet; det råder här ingen tvekan om att internet verkligen är svaret på vadhelst mänskligheten kan tänkas vilja fråga, alla de problem som anförs av Keen och andra skeptiker är antingen skenbara eller av övergående natur. Den digitala teknologin är både ett resultat av och och en producent av en emergent, kollektiv intelligens, vars tillväxt på så sätt eskalerar i turbofart. Moores berömda ”lag”, enligt vilken det antal transistorer som ryms på ett chip fördubblas var 24:e månad, garanterar att de varor och tjänster vi trånar efter kommer att vara både bättre och billigare imorgon.

Människan lever idag i symbios med sina maskiner, påpekar Kelly. Att avvisa eller kritisera teknologin innebär därför ett uttryck för ett självhat. Vilket må äga sin riktighet, men det behöver ju i sig inte innebära att detta självhat skulle vara omotiverat. För Kelly är detta en självklarhet av skäl som aldrig närmare utreds. Det saknas inte bara ett led utan en hel kätting i resonemanget. Vi får antingen tro Kelly på hans ord när han bedyrar att vi i framtiden kommer att finna det lättare att älska teknologin utan reservationer, eller också inte. Han har sannolikt helt rätt i att man med politiska beslut bara kan fördröja, inte förhindra en teknologi som samspelar med det omgivande teknologikomplexet, vilket dock inte utesluter att man med politiska beslut kan – och möjligen även bör – åtgärda några av de problem som dessvärre uppstår när teknologin börjar avge svårhanterliga svar på frågor som ingen människa har ställt.

Det krävs en avundsvärd fromhet för att, som Kelly gör, på allvar hävda både 1) att teknologin har sin alldeles egna vilja, oberoende av oss människor och inblandade uppfinnares avsikter (och så långt är jag med), och 2) att denna maskinernas egen dagordning liksom genom ett under råkar sammanfalla med ett mänsklighetens framväxande lyckorike där vi alla (och de som kommer efter oss) kan glädjas åt minskande tvång och ofrihet, ständigt fler valmöjligheter och en närmast obegränsad potential till sant självförverkligande. Det där med att teknologin äter upp arbetstillfällen i stor mängd är ingenting som bekymrar Kelly, som tycker sig se en glimt av självaste Gud i sin mobiltelefon eftersom den utgör en kontaktlänk mellan hans egen hjärna och många miljarder andra hjärnor. Vi får här tänka oss någon sorts emergensfenomen som innebär att kvantiteten blir så stor att själva mängden som sådan blir en kvalitet.

Vad som däremot inte föresvävar Kelly är risken att det ihållande sorlet från alla de andra hjärnorna kunde distrahera hans egen och reducera dess prestanda. Vilket är vad Nicholas Carr argumenterade för i boken The Shallows från 2011. I anslutning till dels Marshall McLuhans ovan citerade iakttagelse om hur de verktyg vi har format därefter formar oss, dels utvald neurofysiologisk forskning, hävdar han att internets många välsignelser betingar ett kännbart pris. Hjärnan är plastisk och formar sig efter sin miljö, och denna miljö genomgår omvälvande förändringar i och med att internet expanderar på andra mediers bekostnad, vilket i sin tur innebär att hjärnan ställer om sig under trycket av de nya stimuli den mottar i stor mängd. Dess funktion blir mindre ”linjär” i mcluhansk bemärkelse, mindre lämpad för att koncentrerat följa mer eller mindre koncentrerade resonemang i flera led så som de presenteras i tryckt text på en bok- eller tidskriftssida. Vi blir helt enkelt, enligt Carr, sämre på att fokusera vår uppmärksamhet under långvarig, oavbruten informationsinhämtning eftersom vi har vant oss vid och blivit beroende av att ständigt distraheras av allt möjligt annat. Somliga skulle säga att internet på så sätt gör oss dummare och i högre grad försvarslösa mot manipulation, och ingen skulle instämma kraftfullare i detta än Andrew Keen.

Och Nicholas Carr fortsätter på den inslagna linjen i sin senaste bok, . Här riktar han sin kritiska blick mot den ökande automatisering som följer av den digitala revolutionen: bilar och flygplan som rattar sig själva, samt alla möjliga sorters mjukvara som tar över allt fler och allt viktigare inslag av allt fler yrken och reducerar människans roll till en alltmer passiv vårdgivare och servicefunktionär i den mån några människor blir kvar i processen överhuvudtaget. Därmed uppstår en förlust – människan tappar i status och går från att ha varit maskinens herre till att bli dess tjänare – och denna förlust kallar Carr i Hannah Arendts efterföljd för ”existentiell”. Problemet här, som Carr ser det, är i grunden att maskinerna utvecklas fasligt snabbt i enlighet med Moores lag, medan människor förändras utomordentligt långsamt i enlighet med biologins lagar. De blir inom kort, eller är redan, bättre än vi på det mesta. Och framförallt arbetar de ­billigare. ”Förr eller senare kommer jobben att ta slut”, som ekonomihistorikern Robert Skidelsky skriver i en artikel från 2013.

Av detta kan man dra olika slutsatser. Man kan, som Andrew Keen, rasa i ludditisk anda över att maskinerna utplånar arbetstillfällen och ödelägger hela regio­ner, vilket föranleder krav på kraftulla politiska motåtgärder om inte fler bolag och städer skall möta samma oblida öde som Kodak och Rochester. Även Nicholas Carr menar att vi borde resa oss och ropa ”enough!”, men hans kritik inriktar sig i allt väsentligt på andra saker: dels att vi människor avhänder oss färdigheter och kunskaper genom att delegera den ena uppgiften efter den andra till snabba och billiga maskiner, dels att vi egentligen inte mår bra av fritid även om vi i vår okunnighets djupa mörker går omkring och tror det, vilket sammanhänger med att arbetet, även ett tråkigt och slitsamt arbete, tillhandahåller en ordningsskapande struktur åt vår annars ohälsosamt oformliga tillvaro. Demens hotar om vi ger vår hjärna semester. Arbetet är helt enkelt bra för oss, och vi bör till varje pris slå vakt om det.

Eller också kan man, som Kevin Kelly, hälsa maskinernas övertagande av det arbete som i så stor utsträckning ockuperar vår tid som en befrielse som möjliggör mängder av nya, stimulerande aktiviteter tillsammans med alla andra uppkopplade bröder och systrar i den digitala kollektivorganism vars ryggrad utgörs av internet. Samma optimism framförs i mer balanserade ordalag av Clive Thompson i SmarterThanYou Think, en bok som med gillande framhåller hur ny teknologi stimulerar till ökad produktivitet och kreativitet. Även om individen i vissa avseenden avstår från att öva upp och underhålla vissa färdigheter, så är ju själva poängen med den miljö som den digitala teknologin genererar att individen blir allt mindre utlämnad åt sig själv när det handlar om problemlösning eller skapande. Även om vi var och en är korkade som individer, blir vi allt intelligentare tillsammans tack vare det nät av interaktivitet som binder oss samman.

Men vissa problem av praktisk natur kvarstår. Vi måste äta, vi måste bo någonstans och vi måste ha en internetuppkoppling. Detta kostar pengar, pengar som vi måste förtjäna på det ena eller andra sättet. Och hur gör vi det om jobben håller på att ta slut? För det kommer de att göra, vilket ytterst är kopplat till just uppkopplingen.

Internet innebär ju en exempellös konsumentmakt. Kunden är nu faktiskt kung på riktigt, kan spela ut leverantörer över hela världen mot varandra. Billigast vinner. Och gärna gratis frakt. Vilket innebär att marginalerna krymper obönhörligt i distributions- och producentledet. Vilket i sin tur innebär att ingen aktör på någon marknad har råd att avstå från de snabba och billiga maskinerna av någon sorts sentimentala skäl. Martin Ford betraktar konsekvenserna av detta med krass, klarsynt blick i den nyutkomna Riseof the Robots, som på många sätt utgör en fortsättning på resonemangen i hans förra bok, Lightsin the Tunnel (2009).

Sambandet mellan ökande produktivitet och stigande reallöner finns inte längre. Vi har en ny form av strukturell arbetslöshet som inte minskar när eller om ekonomin växer till. Av detta följer en fallande efterfrågan. Ett dussin IT-miljardärer konsumerar trots allt mindre än vad en före detta medelklass gjorde när den hade jobb och köpkraft. Lägg till detta en åldrande befolkning, en eskalerande klimatkris och en osäker energiförsörjning. Det saknas, menar Ford, inte tecken som tyder på att en så kallad perfekt storm är i annalkande.

Och maskinerna breder ut sig i alla branscher överallt. De tränger undan stora delar av låglöneländernas billigaste arbetskraft, liksom de nu även i allt ­större utsträckning börjar konkurrera ut högutbildade specialister i länder som fortfarande tror sig vara rika. Billig mjukvara skriver nu hyggliga nyhetsnotiser (samtidigt som universitetsstudenter med inflaterade betyg skriver allt sämre). Mjukvara ställer dia­gnos och förfinar medicinska behandlingar. Många av de administrativa funktioner som förr krävde tallösa horder av IT-specialister är nu höggradigt automatiserade. Maskinerna vidareutbildar sig själva mer och mer och skriver dessutom sina egna program. Inom finansindustrin handlar maskinerna alltmer med varandra utan några mänskliga mellanhänder. Utbildning på alla möjliga nivåer migrerar successivt till nätet. Och så vidare. Och då skänker Kevin Kellys Gud i den smarta mobiltelefonen föga tröst. Vad den erbjuder åt alla de nyss friställda är främst, skriver Martin Ford, en möjlighet att spela Angry Birds.

Om lönearbetet verkligen är livets mening, ter sig framtiden därmed en smula dyster. Fiktionen om en ”arbetslinje” inom socialpolitiken blir för varje dag som går allt mindre övertygande. Så vad återstår? Finns det någonting annat än en ”bidragslinje”? Ford avslutar med att orientera läsaren i det ”nya ekonomiska paradigm” som uppstår när alltmer pressade konsumenter pressar marginaler över hela linjen, vilket gör varje typ av kostnadsbesparing omöjlig att avstå ifrån. Den minst oaptitliga lösning han hittar är den inkomstgaranti som Friedrich Ha­yek propagerar för under 1970-talet. Avsikten är inte att jämna ut någon fördelning, utan att hålla alla ofrivilliga Angry Birds-spelare vid liv. Vi kan kalla det för medborgarlön om det blir enklare. Folk måste äta om vi inte ska ha kravaller på gatorna, och någon måste efterfråga de varor och tjänster som den teknologidrivna produktivitetsökningen erbjuder. Varken ideologi eller önsketänkande löser problemet.

Frågan är om vi ska ta strid för att få arbeta trots att vår arbetskraft inte längre efterfrågas, eller om vi istället ska strida för att få konsumera när vi inte längre behöver eller får arbeta. Det är viktigt att ställa rätt frågor. Och vad som är alldeles självklart är att internet inte på något sätt är eller ens kan vara svaret. Det är internet som ställer frågorna.