En makalös uppgång – ett makalöst fall

Gunstlingen och karriäristen framför alla andra i det svenska hovet, greven och riksskattmästaren Magnus Gabriel De la Gardie (1622–1686), hade fallit från maktens högsta tinnar och var numera persona non grata hos drottning Kristina. Hur hade det kunnat ske? Vem var ansvarig? Vad had e greven gjort? Var det sant att han hade baktalat andra hovmän? Alla nyfikna vände sig till Oxenstierna, som gjorde sitt bästa för att gjuta olja på vågorna. Till drottningen skrev rikskanslern att han förvisso inte protesterade mot beslutet men ansåg att hon borde visa nåd mot greven. Till pfalzgreven Karl Gustav, den blivande krigarkungen, skrev Oxenstierna i december att missförståndet parterna emellan förefaller öka snarare än minska, att det har gått så långt att skadan inte längre går att reparera.

Det är kusligt roligt att läsa den här typen av texter: direkta vittnesbörd om storpolitiska händelser, författade av personer på centrala positioner i maktcirklarnas mitt. Konkret källforskning är oumbärlig om man önskar kasta nytt ljus över historiska gestalter. Detta gäller i allra högsta grad den man som Axel Oxenstierna uttalar sig om, och som sedermera kom att göra politisk comeback och även han bli rikskansler: Magnus Gabriel De la Gardie. När jag läser Peter Ullgrens nyligen publicerade bok om mannen ifråga, En makalös historia. Magnus Gabriel De la Gardies uppgång och fall, ringer ovanstående forskningslärdom ideligen i öronen. Få svenskar i äldre tid har haft så stor betydelse och dessutom efterlämnat lika många källor som Magnus Gabriel. Enbart år 1675 skrev han 500 privatbrev och omkring 800 officiella skrivelser. Likväl väljer Ullgren bort nästan allt. Inte bara han utan alla – det finns fortfarande ingen regelrätt biografi som gör 1600-talsgreven och hans digra källmaterial rättvisa. Varför?

Peter Ullgren, lektor i historia vid Linköpings universitet och en av våra främsta kännare av epoken, söker själv besvara frågan med argumentet att källmaterialet är svårläst – grevens handstil är ovanligt knepig att ta sig igenom, till och med sett ur 1600-talsperspektiv – och gigantiskt till omfånget. Ullgrens bok är, som författaren själv erkänner, inte en egentlig biografi utan en bok om 1600-talets svenska aristokratiska livsstilar och miljöer. Att den likväl antagit en biografisk form beror på att Ullgren har valt att starkt fokusera på den enskilda person som mer än någon annan har präglat eftervärldens uppfattning om gruppen och epoken. Hela boken kretsar följaktligen kring Magnus Gabriel – hans uppfostran och utbildning, resor och krig (greven hann både strida mot snapphanar och delta i trettioåriga kriget), storskaliga slöseri och omfattande kreditfinansiering, godsdrift, kulturmecenatskap och rikspolitik. En betydande del av texten är fokuserad på kunglig nåd och onåd, med Magnus Gabriels ovannämnda fall år 1653 som huvudhändelse.

Det är ingen ointressant läsning, tvärtom. Ullgrens bok är späckad med korrekt och viktig information om 1600-talets svenska och europeiska samhälle. Men att sätta sig in i stormaktstidens svenska adelskultur är inte svårt. På denna punkt har historikerna, även på det populärvetenskapliga planet, varit flitiga. Det som på allvar kunnat göra läsupplevelsen av En makalös historia till något makalöst hade varit om Ullgren satt av tid till djupdykningar i det De la Gardieska källmaterialet. Som det är nu kommer vi inte huvudpersonen riktigt nära. Han syns alltid från distans, som en särling i ett Sverige som både omhuldar honom och sparkar på honom.

Till saken hör att boken är liten – alldeles för liten, med tanke på huvudpersonens långa karriär och mångfasetterade verksamhet. I synnerhet avsnittet om perioden mellan 1660 och 1675 hade varit förtjänt av en mer utförlig behandling. Faktum är att skildringen av denna femtonårsperiod, då Magnus Gabriel De la Gardie stod på toppen av sin politiska och ekonomiska maktställning och hade få likar i Nordeuropa, utgör ett av de kortaste avsnitten i boken. Ullgren ägnar betydligt större möda åt Magnus Gabriels tidigare år och åt hans fall. Vi lär oss mer om greven som en uppåtsträvande hovman och som en aristokrat i kris än om hur han styrde och ställde i Sverige under den långa period då det mesta gick honom väl i händer.

En annan invändning är att boken är påfallande dåligt redigerad, en kritik som faller tillbaka på förlaget lika mycket som på författaren. Ullgren har förutsett kritiken och försvarar sig med att han har byggt upp sitt verk efter inspiration från Keith Thomas, med pendlingar mellan kronologi och tematik och med omfattande utvikningar – och det må vara hänt: 1600-talets barocka miljöer är som gjorda för exkurser och detaljfördjupningar. Till detta kommer emellertid att de stycken som bygger upp kapitlen ofta är alldeles för långa. Inte sällan innehåller ett och samma stycke mängder av information om ett myller av händelser och personer, invävda i utförliga resonemang. Väl att märka är det varken fel på Ullgrens fakta eller hans synvinklar, men inget av detta kommer till sin rätt i den täta, sammanpressade prosan.

Framförallt vill jag sätta ett frågetecken framför Ullgrens övergripande slutsats att Magnus Gabriel, aristokraten ”som försökte leva som en kung och slutade som en fallen jätte”, missförstod den svenska politiska kulturen och därför i grund och botten var en tragisk figur. Han var ”några nummer för stor” för landet. Greven var till sinnet en kontinental aristokrat, ”en grand seigneur av gigantiska mått”, som hade haft oturen att födas i Sverige. Är detta verkligen en rättvis bedömning? Magnus Gabriel De la Gardie gjorde två stora karriärer som båda förde honom till maktens centrum. Han föll i onåd hos drottning Kristina men kom tillbaka, bevisade sin duglighet och var under flera år Sveriges mest inflytelserike och i särklass mest kulturellt aktive herreman med en förmögenhet som, när den var som störst, bestod av omkring 1 000 hemman. De allra flesta av 1600-talets svenska adelsmän gjorde mindre lyckade karriärer och levde, relativt sett, fattigare liv. Ponera att Magnus Gabriel råkat dö under skånska kriget, innan reduktionen och räfsten ödelade hans ekonomi – då hade ingen historiker drömt om att döma ut honom som en person som levde i otakt med tiden. I allt väsentligt var han ett barn av samma era som såg aristokrater som Per Brahe d y och Carl Gustaf Wrangel födas och blomstra, men till skillnad från dem levde han så länge att han hann drabbas av det karolinska enväldet.

Det mest frapperande med Magnus Gabriels politiska livshistoria är hur mycket de personliga relationerna, i snäv bemärkelse, betydde för enskilda statsmän. Grevens position, både den politiska och den ekonomiska, var beroende av goda relationer till kungar och drottningar. Det gällde att spela maktspelet rätt, att vara nära monarken, säga rätt saker vid rätt tillfälle och nogsamt bevaka konkurrenterna. Om man miste gunsten kunde allt som byggts upp rasa samman som ett korthus. Idag riskerar ingen politiker, hur insyltad vederbörande än må bli i ”affärer”, att falla som Magnus Gabriel föll. Även det motsatta gäller: få om några politiker kan idag räkna med att återkomma och bli ännu mäktigare än förut efter att ha blivit portade från maktens salonger. Detta förhållande, som Peter Ullgren skickligt lyfter fram i sin utvärdering av grevens livslopp, visar med all önskvärd tydlighet på behovet att verkligen granska källorna, inte minst de personliga breven och anteckningarna, om vi vill komma den politiska verkligheten nära och tränga in på djupet i de stormaktstida potentaternas historia.

Dick Harrison

Professor i historia vid Lunds universitet