En äreräddning av den förlorade sonen

Den bild som många haft, och har, är att om resten av svensk ekonomi är socialiserad och finansieras av världens högsta skatter så äger familjen Wallenberg näringslivet – och Sverige överlever. Detta tack vare att de sköter den uppgiften så väl att statskassan får det tillskott som behövs.

Det är ju inte riktigt så det ser ut, brukar jag säga.

Men sedan stoppar jag oftast. Dem jag talade med för ögonblicket inser att deras bild ändå i huvudsak var korrekt, och några förnumstiga detaljkorrigeringar från mig är verkligen inte på sin plats.

Det finns en magi i namnet Wallenberg. Den magin har utan tvekan förstärkts av Raoul Wallenberg. Hans namn lever lika starkt som finansfamiljens och ingen kommer längre ihåg de problem som främst Jacob Wallenberg råkade ut för efter andra världskriget på grund av sina tyska relationer under kriget.

Och visst är de släkt.

Journalisten Ronald Fagerfjäll har gjort en mycket viktig insats för bilden av näringslivet och näringslivets roll i det moderna svenska välståndsbygget.

Hans senaste bok Den förlorade sonens återkomst.Peter Wallenberg 1926–2015 handlar både om helheten Wallenberg och om den del som utgjordes av Peter Wallenbergs tid som släktens huvudman efter faderns död.

Fadern Marcus Wallenberg framstår i allt det som skrivits om honom – och det är numera mycket – som både en hänsynslös och skicklig näringslivsman och som en högst obehaglig och rentav motbjudande människa.

I den nya boken lyfts inte minst det senare fram genom beskrivningen av hur hans förakt för sonen Peter tar sig uttryck som är rent häpnadsväckande.

Kanske handlar det om Marcus Wallenbergs självbild – han såg ner på alla andra människor, han var unik och tanken att han skulle efterträdas av Peter tycktes honom närmast avskyvärd.

Därför bjöd han in en annan näringslivsgigant med mycket stark självkänsla – Pehr Gyllenhammar – till sin krets, med föreställningen att denne skulle vara den mest lämpade efterträdaren.

Så blev det inte och skälen till detta är det förmodligen svårt att komma mycket närmare än det Fagerfjäll gör i sin bok.

Är hans bok en äreräddning av Peter Wallenbergs tid som Wallenbergimperiets huvudman? Ja, kanske. Men Fagerfjäll markerar tydligt i boken att han inte känner minsta lilla sentimentalitet, ”Ju fler ägare och ägarformer vi har desto bättre”. Marknadsekonomin handlar inte om de ideala lösningarna, lika lite som demokratin gör det. Poängen är att åstadkomma något som fungerar i konkurrensen, tills vidare.

Men boken är inte minst, tack vare detta, ett nyttigt tillskott till litteraturen om marknadsekonomins Sverige.

Janerik Larsson
Kolumnist i SvD, seniorrådgivare vid Prime och Stiftelsen Fritt Näringsliv