En bräcklig vänskap

Vilken roll har socialdemokratin spelat i Tyskland under efterkrigstiden och vilken roll kan den spela i framtiden? Dessa frågor diskuteras nu intensivt i de tyska medierna. Tysklands äldsta parti SPD (Sozialdemokratische Partei Deutschlands) är i kris.

Så har det inte alltid varit. Det visar den nyligen publicerade brevväxlingen mellan Västtysklands två stora socialdemokratiska statsmän, Willy Brandt och Helmut Schmidt, som regerade i Bonn under sammanlagt 13 år – från 1969 till 1982 – och satte en outplånlig prägel på Förbundsrepubliken: en bastant volym på 1 100 sidor, inklusive en utförlig inledning av utgivaren Meik Woyke.

Av de över 700 brev, som historikern Woyke har letat fram i arkiven, skrevs minst 500 under den tid de två satt vid rodret i Bonn. Några av breven finns publicerade i Willy Brandts samlade verk, som ges ut av Bundeskanzler-Willy-Brandt-Stiftung, men de flesta torde vara okända även för experter.

Det finns en uppsjö av verk som belyser relationen mellan Willy Brandt och Helmut Schmidt. Biografer och journalister har alltid framhållit skillnaderna dem emellan och ställt den idealistiske visionären mot den handlingskraftige pragmatikern, den känslige mot den effektive. Deras brev belägger att de periodvis var rivaler, eftersom de hade olika föreställningar om hur det socialdemokratiska partiet skulle styras, men de visar också hur angelägna båda var om att deras differenser inte skulle förstöra deras sköra förhållande. Även när de yttrade kritik betygade de sin högaktning för varandra.

Brevsamlingen är givande lektyr. Den ger inte bara en inblick bakom kulisserna kring maktens dåtida centrum, utan speglar också utvecklingen i Förbundsrepubliken under mer än tre decennier. När Schmidt tog kontakt med Brandt 1958 var Tyskland splittrat och gränsen mellan de två blocken i kalla kriget gick tvärs igenom landet. När han skrev det sista brevet kort före Brandts död 1992 var järnridån borta och Tyskland ett enat land igen.

Endast fem år skilde dem åt, men de växte upp i skilda världar. Willy Brandt föddes före första världskriget – den 18 december 1913 – i Lübeck. De arbetarkretsar han tillhörde hade ingenting gemensamt med den burgna hanseatiska miljö som Thomas Mann har förevigat i romanen Huset Buddenbrook. Hans mor var ogift, sin far lärde han aldrig känna. Redan tidigt tog han upp kampen mot Hitler. Som 16-åring trädde han in i SPD, men då socialdemokraterna inte tog den nazistiska faran på allvar bytte han till det radikala partiet SAP (Sozialistische Arbeiterpartei). Han föddes som Herbert Frahm, men under kampen mot Hitler lade han sig till med täcknamnet Willy Brandt som han sedan behöll även efter kriget.

Efter Hitlers makttillträde flydde han, 19 år gammal, till Norge. Han lärde sig språket snabbt och informerade i medierna om vad som skedde i Tyskland. Han reste runt i Europa och knöt kontakter med socialistiska motståndsrörelser. Han bevakade spanska inbördeskriget som journalist. 1938 drog nazisterna in hans tyska medborgarskap.

När Nazi-Tyskland ockuperade Norge i april 1940 gick Brandt först under jorden men flydde i juli till Stockholm, där han tillbringade krigsåren. Då misstänksamheten mot ”östspioner” var stor i Sverige, stod han under ständig Säpobevakning. Av den norska exilregeringen i London fick han dock norskt medborgarskap och kunde därför inte utlämnas till Tyskland, vilket den svenska polisen hotade med. Han fortsatte kampen mot Hitler, skrev böcker, artiklar och pamfletter, som spreds i flera länder, och var ledande gestalt i ”Lilla internationalen”, där han smidde planer för ett ”Europa efter Hitler” tillsammans med svenska socialdemokrater och emigranter från olika länder.

Efter krigsslutet kom Brandt som norsk korrespondent till Nürnberg för att rapportera om krigsförbrytarrättegången mot de ledande nazisterna. Han blev chockad av de ofattbara illdåd som hade begåtts under naziregimen och beslöt att återvända till sitt hemland för att hjälpa till att bygga upp en demokrati. 1947 slog han sig ner i Berlin och året därpå fick han tillbaka sitt tyska medborgarskap. Han engagerade sig i Berlins stadsparlament och valdes 1957 till stadens borgmästare.

Till skillnad från Brandt växte Helmut Schmidt upp i en skyddad miljö. Han föddes i Hamburg strax efter första världskrigets slut – den 23 december 1918. Hans föräldrar, båda lärare, talade aldrig om politik i hemmet. 1937 tog han studenten på ett reformpedagogiskt gymnasium. Därefter blev han inkallad till luftvärnet och tjänstgjorde under kriget som luftvärnsofficer, först vid östfronten och sedan vid västfronten, där han blev tillfångatagen strax före krigsslutet. I ett brittiskt krigsfångeläger blev han medveten om att han tjänat en förbrytarregim och beslöt sig för att bli socialdemokrat.

När han släpptes igen på sensommaren 1945 trädde han genast in i SPD. Han studerade nationalekonomi och statskunskap i Hamburg och blev ordförande i det socialistiska studentförbundet SDS. Efter sin examen 1949 gjorde han karriär i trafikverket i sin hemstad, men engagerade sig också politiskt. När han skrev sitt första brev till Willy Brandt 1958 var han förbundsdagsledamot. Han beundrade den äldre partikamraten och betonade i sina brev att han alltid stod till Brandts förfogande. Brandt höll personlig distans men hade stor respekt för Schmidts fackkunskaper och bad ofta om råd inför viktiga konferenser och möten. Så länge de gemensamt kämpade för att SPD skulle komma till makten fanns det, som deras korrespondens belägger, inte några differenser dem emellan. Det var först när Brandt blev kansler som konflikter uppstod.

För att förstå utvecklingen i Förbundsrepubliken och bakgrunden till motsättningarna mellan Brandt och Schmidt är det viktigt att se vilken central roll generationstillhörigheten spelade för tyskarnas hållning såväl i Tredje riket som under efterkrigstiden.

Willy Brandt, som var född före första världskriget, tillhörde den generation jag i en generationsanalys i ett annat sammanhang har kallat den ”förlorade generationen” (födda mellan 1893 och krigsutbrottet 1914). Det var en djupt desorienterad generation, som efter första världskriget stod på skärvorna av den gamla världen, som hade brutit samman för alltid, och som inte visste hur framtiden skulle se ut. Två idealbilder konkurrerade om deras gunst: Å ena sidan den kommunistiska visionen av det rättvisa, fredliga samhället, och å den andra den nationalsocialistiska visionen av det rasrena storgermanska riket. Den ”förlorade generationen” tog intryck av båda. De tyska kommunisterna såg i Hitler en durkdriven opportunist och bekämpade honom från första stund. Även i borgerliga kretsar tog många avstånd från Hitler. De flesta tyskar lät sig dock förföras av hans löfte att göra Tyskland stort igen, och de ledande nationalsocialisterna tillhörde alla den ”förlorade generationen” (utom Hitler, som var född 1889).

Fram till landsflykten var Brandt en revolutionär socialist, men under exilåren tog han avstånd från all dogmatism och fanatism. Han beundrade de ledande svenska socialdemokraterna, framförallt finansminister Ernst Wigforss, som han ansåg skulle ha fått stort internationellt inflytande om han inte, som Brandt beklagade, hade skrivit ”på ett litet folks språk”. I Sverige lärde han sig kompromissberedskap och lade därmed grunden till sin karriär i Efterkrigs-Tyskland.Helmut Schmidt var bara fem år yngre, men han tillhörde en annan generation. De åldersgrupper som var födda mellan första världskrigets utbrott och Hitlers makttillträde har jag kallat den ”yngre krigsgenerationen” därför att de alla var involverade i andra världskriget på ett eller annat sätt. Lyckligt lottad var den generationen i sanning inte. Under Weimarrepubliken (1919–1933) växte den upp i nöd, kaos och hat, och i Tredje riket bombarderades de med nazipropaganda. Under andra världskriget fick många sätta livet till, och de som överlevde var märkta för livet.

Först efter krigsslutet 1945 blev de flesta i den generationen medvetna om hur manipulerade och lurade de hade blivit. Många blev socialdemokrater. Helmut Schmidt har förklarat deras motiv: ”Vi kom hem från kriget och hade upplevt så mycket elände och orätt att vi ville bidra till att alla dessa fruktansvärda saker aldrig skulle upprepas igen.”

I västra Tyskland skulle det dock dröja länge innan socialdemokraterna kom till makten. Efter krigsslutet delades Tyskland i fyra ockupationszoner. Den sovjetiska zonen, som blev DDR (Deutsche Demokratische Republik) när de två tyska staterna grundades 1949, styrdes av tyska emigranter som hade skolats för just den uppgiften i Moskva under kriget. I ”östzonen” slogs det socialdemokratiska och det kommunistiska partiet 1946 samman till SED (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands), som blev statsparti i DDR. Då de östtyska ledarna alla var kommunister och varje protest bestraffades obönhörligt, spelade generationsdifferenserna i DDR inte samma roll som i Förbundsrepubliken.

I västra Tyskland, där de tre västliga ockupationszonerna 1949 slogs samman till BRD (Bundesrepublik Deutschland), övertog en äldre, kristligt präglad generation rodret. Kansler blev den då 73-årige katoliken Konrad Adenauer, som stod i spetsen för det konservativa partiet CDU (Christliche Demokratische Union) och regerade i union med Bayernpartiet CSU (Christlich-Soziale Union). Adenauers valspråk var ”Inga experiment”, och då västtyskarna efter alla år av krig och nöd ville ha lugn och ro för att bygga upp sitt liv igen, såg de flesta i honom en omsorgsfull landsfader som gav dem den trygghet de längtade efter. Socialdemokraterna gick i opposition.

Adenauer hade själv inte varit nazist, men han var övertygad om att Tyskland inte kunde byggas upp igen om inte ett definitivt streck drogs över det förgångna. Ett stort antal gamla nazister integrerades i den västtyska staten. Det skedde med de västallierades goda minne: under kalla kriget, som brutit ut öppet 1947, var det inte längre antifascism som gällde utan antikommunism.

Med amerikanska pengar – Marshallhjälpen – ställdes Västtyskland på fötter igen. Den snabba återuppbyggnaden – ”det tyska undret” – befäste Adenauers makt, och när brevväxlingen mellan Brandt och Schmidt inleddes 1958 satt denne säkert i sadeln. Men året därpå beslöt SPD på ett möte i Godesberg, en stadsdel i Bonn, att vända marxismen ryggen och stödja fri marknadsekonomi. Med sitt ”Godesberger Programm” 1959 blev det gamla arbetarpartiet ett folkparti som på allvar kunde konkurrera med kristdemokraterna om väljarnas gunst.

Brandt och Schmidt inledde därmed marschen mot makten. Ett par år senare vann båda internationellt anseende: Brandt i augusti 1961 för att han som borgmästare i Berlin lyckades lugna de upprörda massorna under de dramatiska dagar då muren byggdes tvärs igenom staden, Schmidt i februari 1962 för att han som senator i Hamburg handlade blixtsnabbt och effektivt och därmed räddade många människoliv när en stormflod lade stora delar av staden under vatten.

Men trots sitt internationella renommé måste Brandt i hemlandet kämpa mot diskriminering och hat. Som SPD:s kanslerkandidat i valet 1961 utsattes han från konservativ sida för en förnedrande hetskampanj. Han förlöjligades som utomäktenskapligt barn – Adenauer kallade honom föraktfullt ”Herr Herbert Frahm alias Brandt” – och hånades som emigrant. Bayerns ministerpresident Franz Joseph Strauss, som varit soldat under kriget, sa föraktfullt: ”Vad gjorde ni därute? Vi härinne vet vad vi gjorde!”

Schmidt sökte stödja Brandt och uppmanade honom att strunta i alla perfida angrepp. När Brandt ville ge upp 1965, skrev han: ”Vi får inte ha några illusioner om demokratin. Den utgör ingen ’safe-guard’ mot politiska karaktärssvin. Inte i Tyskland – i alla fall inte än. Men för den skull får man inte misströsta om vårt folk. Det är i grunden fortfarande ett folk av opolitiska människor… Då Tysklands nutidshistoria varit så präglad av plötsliga förändringar har ett kontinuerligt politiskt medvetande inte kunnat utvecklas. Vi kommer att behöva en hel mansålder – om allt går bra.”

På 1960-talet fick Brandt stöd av krigsgenerationens barn. Vid universiteten klev de upp på barrikaderna och krävde att deras föräldrar äntligen skulle sluta skylla på Hitler och ta på sig sitt eget ansvar för Tredje rikets brott. För 68-generationen var Willy Brandt en förebild.

Adenauer hade avgått 1963 och efterträtts av sin ekonomiminister Ludwig Erhard, ”det tyska undrets fader”. Men Erhards stjärna dalade och 1966 måste han avgå. Nu bildades en stor koalition mellan CDU och SPD. Kansler blev Kurt Kiesinger, CDU, som varit NSDAP-medlem och arbetat för regimen under hela Hitlertiden. Willy Brandt blev utrikesminister.

Det västtyska samhället polariserades: Å ena sidan eskalerade protesterna mot alla gamla nazister, å andra sidan gick det högerradikala partiet NPD (Nationaldemokratische Partei Deutschlands) framåt med stormsteg. Valet 1969 var dramatiskt. Brandt vann med ytterst knapp majoritet och bildade en koalition med det liberala partiet FDP (Freie Demokratische Partei). Helmut Schmidt blev försvarsminister.

Hade den konservativa katoliken Adenauer haft som mål att integrera Förbundsrepubliken i den västliga gemenskapen, så såg socialdemokraten Brandt sin uppgift i att söka försoning med NaziTysklands gamla fiender i öst. Trots häftiga protester från oppositionen genomdrev han sin ”östpolitik”. När han var i Warszawa 1970 för att underteckna ett vänskapsfördrag med Polen föll han spontant på knä inför monumentet över offren för gettoupproret 1943 som slagits ner brutalt av nazisterna. Den gesten förändrade omvärldens hållning till Tyskland: äntligen bad en tysk statsman officiellt om förlåtelse för Nazi-Tysklands illdåd. 1971 fick Brandt Nobels fredspris.

Men på hemmaplan eskalerade konflikterna. Då Brandt inte kunde uppfylla de drömmar som projicerats på honom, bildade radikala studenter terrorgruppen RAF (Rote-Armee-Fraktion) som utmanade staten med en lång rad av våldsdåd. Brandt, som avskydde radikalism, reagerade med nödförordningar och yrkesförbud. Men då han egentligen hade velat integrera 68-generationen i det politiska arbetet, vantrivdes han i rollen som kansler i en polisstat. Han var deprimerad, hade alkoholproblem och sökte avkoppling i ständigt nya kärleksrelationer.

Det var under dessa år som skillnaderna mellan honom och Schmidt blev uppenbara. Schmidt, som gillade effektivitet och disciplin, var irriterad på Brandts obeslutsamhet och kritiserade frånvaron av tydlig gränssättning. Brandt ryckte på axlarna och sa att han var sådan och inte kunde ändra sig. När det 1974 uppdagades att hans nära medarbetare Günter Guillaume var DDR-spion, avgick han plötsligt. Det framgår inte av brevväxlingen, men man kan förmoda att han var lättad över att slippa ansvaret för den eskalerande terrorismen. Schmidt, hans vice och sedan två år finansminister, blev kansler. Brandt förblev dock partiledare.

Schmidt var övertygad om att en stat inte får låta sig utpressas. När terrorister ockuperade västtyska ambassaden i Stockholm i april 1975 för att tvinga honom att släppa de ledande RAF-medlemmar som hade fängslats 1974, gav han inte efter och två i gisslan sköts. Även under ”den tyska hösten” 1977, när terrordåden nådde sin höjdpunkt, förblev han obeveklig. Han gav inte ens efter när terrorister kapade ett plan med 200 passagerare och tvingade det att flyga till Mogadishu i Somalia, utan skickade ett specialkommando (GSG 9) som lyckades återta kontrollen över planet. Därefter tog RAF-ledarna livet av sig i fängelset och terrorismen ebbade ut.

Schmidt ville också sätta hårt mot hårt i kalla kriget. Han understödde därför Natos beslut att etablera raketbaser i Västtyskland. Brandt kritiserade hans hållning, och 68-generationen grundade i protest mot ”militaristen” Schmidt 1980 ett eget parti: De Gröna.

År 1982 tvingades Schmidt avgå därför att FDP bytte koalitionspartner och valde att samarbeta med kristdemokraten Helmut Kohl, som nu blev kansler för 16 år framåt. Schmidt kände sig sviken av SPD och gav Brandt skulden. Denne avfärdade kritiken och framhöll att Schmidt aldrig hade kunnat hålla sig vid makten så länge om han inte haft partiets stöd. Då de båda inte ville föröda sin sköra vänskap, kom de på engelskt vis överens om att ”agree to disagree”.

De levde nu i skilda världar. Brandt var president för Socialistiska internationalen och chef för Nord-Syd-kommissionen. Han sysslade med biståndsfrågor och kämpade för en rättvisare fördelning av välfärden i världen. Schmidt ägnade sig åt journalistik, deltog i debatter, skrev böcker och gav ut den internationellt renommerade veckotidskriften Die Zeit. De hade få beröringspunkter men höll kontakt. När Brandt låg för döden 1992 skrev Schmidt ett brev där han betonade att han trots sin kritik aldrig hade tvivlat på hur mycket Brandt hade betytt för sitt folk.

Då var Tyskland ett enat land igen. Vid återföreningen 1990 hade Willy Brandt, som med sin försonliga östpolitik lagt grunden till landets enande, uttryckt sin lycka med de bevingade orden: ”Nu växer det samman som hör samman.”

Få socialdemokrater delade dock hans entusiasm. Många hade idealiserat DDR och var förvirrade när arkiven uppenbarade regimens illgärningar. Författaren Günter Grass klagade över att återföreningen gått alltför snabbt och fruktade att nationalistiska känslor skulle blossa upp och tillintetgöra den demokrati man så mödosamt hade byggt upp.

Då Helmut Kohl njöt av att hyllas som ”återföreningskansler” undvek han att ärligt tala om för sina landsmän att återföreningen skulle kräva offer. Hans popularitet sjönk och i valet 1998 kom socialdemokraterna till makten igen. Kansler blev Gerhard Schröder, som bildade en koalition med De Gröna. Nu satt krigsgenerationens barn vid spakarna i Berlin, det återförenade Tysklands nygamla huvudstad. Ett flertal regeringsmedlemmar hade varit aktiva rebeller i 68-upproret, däribland Joschka Fischer, De Grönas ledare, som blev utrikesminister.

Som pragmatiker var Schröder övertygad om att välfärdssystemet måste saneras. Han genomdrev reformprogrammet ”Agenda 2010”, som innebar kraftiga nedskärningar i den sociala sektorn. Därmed provocerade han vänsterfalangen i SPD. Då kritiken växte, utlyste han nyval 2005 för att tvinga sitt parti att bekänna färg. Till sin stora förvåning förlorade han valet mot CDU:s Angela Merkel.

Merkel bildade en stor koalition och Schröders kanslichef, Frank-Walter Steinmeier, blev utrikesminister. Samarbetet mellan de två partierna fungerade utmärkt, men för SPD var koalitionen med den allt populärare Merkel en nackdel och i valet 2009 gick partiet starkt tillbaka. Därpå bildade Merkel en koalition med det liberala FDP, som hade rört sig högerut.

Då Angela Merkel, östtyska och dotter till en protestantisk präst, i mycket sympatiserar med socialdemokraterna suddades gränsen mellan de två stora folkliga partierna alltmer ut. Därför grundade missnöjda CDU-medlemmar i februari 2013 det främlingsfientliga partiet AfD (Alternative für Deutschland), som i valet på hösten fick 4,7 procent av rösterna. Då AfD lockat till sig många röster från FDP, nådde det senare partiet inte upp till 5 procent och tvingades lämna förbundsdagen. Merkel bildade återigen en stor koalition med Frank-Walter Steinmeier som utrikesminister.

Tyska socialdemokrater klagar idag över att SPD saknar personligheter som Willy Brandt och Helmut Schmidt, eftersom endast så stora män skulle kunna besegra Angela Merkel i valet 2017. För att dagens SPD ska kunna överta regeringsansvaret måste partiet bilda en koalition inte bara med De Gröna utan också med Die Linke, ett radikalt vänsterparti som är mycket populärt i de östra delstaterna men som i övriga Tyskland inte anses vara rumsrent eftersom det har sina rötter i DDR:s statsparti SED. SPD har därför lovat att inte samarbeta med Die Linke.

När Helmut Schmidt avled den 10 november i höstas, nästan 97 år gammal, hedrades han med en stor statsbegravning i Hamburg. Angela Merkel höll ett varmhjärtat tal som lät ana hur gärna hon hade velat fråga sin kloka och kriserfarna föregångare till råds om hur Tyskland skall lösa den flyktingproblematik som nu hotar att växa landet över huvudet.