Inget krockar, inget smälter

Som vanligt lär det handla om att folk överanvänder det – aningen förmätet, med uppsynen hos en trebarnsmor som mästrar en förstföderska om vad denna nu har framför sig – utan att någonsin precisera sig. I vilket fall ”krockar” kulturer inte, för de är så skickliga på att undvika varandra. När de ändå tillfälligtvis måste samverka hittar folk förr eller senare ett sätt att slippa tvinga motparten att tappa ansiktet.

I Georgien har jag raskt förvandlats till en enstavig, hänsynslös imbecill på det kommunikativa området. Min engelska har jag fått befria från varje tillstymmelse till artighetsfraser och inlindningar. Det beror inte på att den georgiska kulturen saknar motsvarande takt och ton, utan på att det georgiska folket saknar förståelse för engelskans mer finstilta partier. Vill man göra sig förstådd måste man kort sagt ge folk order.

Även det svenska språket har ju sina små sockerbitar att ploppa i kaffet när det är för beskt, och det är smärtsamt genant att inte längre kunna uttrycka sig indirekt och utspätt. ”Skulle inte du kunna vara snäll och hjälpa mig med en sak […] jag har ett avtal som jag verkligen skulle behöva få bevittnat […] det är bara en formalitet, tar nån sekund […] om du har tid, alltså, annars kan jag säkert hitta nån annan, om det är så att du har mycket att stå i den här veckan […] men vi har lite smörgåstårta kvar sen i helgen också om du vill ha en bit, så kan vi ju kombinera det och umgås lite […]” I Georgien finns det bara ett sätt att få någon att skriva på ett papper, och det är att lägga det på bordet och säga: ”You sign paper. You sign now. Here is pen. You sign paper.”

Detta är ingen kulturkrock, det är en lösning. Och problemet är inte att jag och georgierna tycker olika om hur man bör prata när man ber om en tjänst; problemet är att vi båda förflyttar oss till ett idiotuniversum där vi med barns redskap ska hantera vuxna situationer.

I huset där vi bor ligger ett armeniskt snabbköp. Där kan man inte själv plocka varorna, utan allt finns bakom disk. Man måste muntligen meddela vad man vill ha. Det är ett utmärkt system i en stadsdel där det bor tillräckligt många armenier för att butiken ska kunna överleva på enbart den kundkretsen, som dessutom får sin hemlängtan stillad av att under några minuter bara omges av modersmålets välljud. Suum cuique, lyder mitt gamla lärosätes uppfriskande reaktionära motto. Åt var och en sitt.

Ett av få ord jag hatar ännu mer än ”kulturkrock” är följdriktigt ”smältdegel” – som i ”åh vilken härlig smältdegel av olika kulturer”. Det finns ingen smältdegel, eller rättare sagt: det finns ingen som rör. Människor är inte intresserade av att uppgå i någon annans kultur, människor vill på sin höjd norpa enstaka recept eller affärsupplägg.

I Tbilisi finns tre kulturer: den georgiska, den invandrade och den internationella. Den georgiska kulturen – både lakoniskt postsovjetisk och urkristen, såväl besatt av snabba reformer som sävligt traditionstyngd – är stabil, uthållig, lakonisk och hjälpsam. Den invandrade kulturen består av underklassen från syd och öst, folk som måste lära sig språket för att kunna söka gräsliga arbeten till usla löner. Den internationella kulturen är, som överallt annars i världen, enbart en omskrivning för en rotlös överklass där det lilla jobb som görs kan utföras på en laptop i sängen – folk som aldrig ens behöver lära sig det tillfälliga hemlandets alfabet.

Jag skulle vilja se den degel som lyckades smälta samman tre så väsensskilda släkten och erfarenheter.

Kulturer krockar inte och de smälter inte samman. Kulturer samarbetar när det finns pengar att tjäna, men håller sig annars till sitt. Och räds, om de är kloka, sina fiender.